

Jag drar, jag sliter, jag tar det försiktigt, jag ber andra om hjälp men ändå så går inte knuten att få upp.
När jag som barn inte hade lärt sig att knyta så blev det en dubbelknut och det är så, den dubbelknuten är kvar.
Det är som att knyta en sko med en dubbelknut, det är svårt att få upp den igen, jag vet att jag har även som liten försökt att ta en gaffel att sticka in i själva knuten för att bända upp den.
Men det här är ingen inget snöre i en sko, det här är knuten i mig, knuten som jag knöt när jag var liten.
Där kan man inte slita, dra eller använda någon gaffel.
Vad kan jag göra, jag är ju jag, min barndom sitter i knuten, kan man öppna den utan att snöret går av.
Vill jag låta snöret brista av slitningar.
När bristiningen sker helt vart är jag då, dumpas jag i soporna?
Det går inte att laga ett snöre utan dubbelknutar, det sätter sina spår och försök att få en dubbelknut igenom ett hål på en sko.
OMÖJLIGT
Är jag omöjlig? Går det inte att dra mina knutar igenom min själ utan att det gör ont?
Nä, det kommer att göra ont, det gör ont för varje knut som gjorts, men varje knut innehåller mitt liv till idag och det är så många många knutar att det river upp stora sår i mitt hjärta som ärras för resten av livet.
Jag får leva skadad, jag får leva med ärren och ett dubbelknutet snöre i resten av mitt liv.
Men jag är sparsam och kastar int bort det här snöret, jag ska spara det, när mitt mod sviktar för kampen så tar jag fram mitt snöre och tänker att det här snöret har jag pressat igenom alla dessa hål i en sko, dragit slitit och kämpat.
För varje gång jag lyckas så blir jag glad och mitt mod blir starkare, precis som när man var barn, då lyckan var att man bara lyckades att knyta ett snöre, inte blev jag ledsen för att det var en dubbelknut.
Jag kämpar igenom och jag ska lyckas att en dag ha knytit en
vacker rosett
av mitt snöre.
Maria
18 november 2008 19:16
Hej !
jag läste en kommentar du skrivit i en annan blogg och jag blir helt bestört när jag läser det..
Vad du har varit med om, finner inga ord..
Hoppas du får den hjälp du behöver oh var rädd om dig !
Kramar maria
http://hippamorsan.blogg.se
Helena
19 november 2008 09:00
Jag gråter, man kan inte göra annat. Önskar det var något jag kunde göra från mina sida av weben för att du ska må bättre där på din sida av webben. Skickar en kram så länge!!
/Helena
http://www.marihelena.net
helen
19 november 2008 10:42
Vad fint du skrivet.
Jag tror att du kommer få en rosett till slut även om du har många dubbelknutar.
Förresten går det att knyta rosetter på ett snöre med massa dubbelknutar....dom kommer alltid finnas där, det kanske inte blir så fint för ögat men för dig......och dina barn.....och din sambo, kommer det vara den finaste rosetten som knutits någonsin.
Kramar
http://gussilago
cattha
19 november 2008 11:24
håller med om att de tänkvärda ord
kramar i massor
cattha
Poppe
19 november 2008 12:25
Det var fint skrivet av dig, Och jag hoppas att den dagen kommer du det händer och sker. Försök bara att se det ljusa i tillvaron. Och ta vara på dem som håller dig nära. Kram
http://poppe.blogg.se
Eva S
20 november 2008 07:48
Det var en bra liknelse. Vi kan ha olika knutar på vårt snöre. Stora hårda dubbelknutar och mindre lösare knutar.Men tänk efter riktigt noga.Finns det inte en och annan litern rosett också ? Slutorden i Stilla ro och nära kommer i min tanke. DU ÄR STÖRRE ÄN DU NÅNSIN TROR.
http://www.eva.sundstrom.st
Eva S
20 november 2008 07:53
Där slant fingrarna lite för fort kommentaren for iväg. Dra försiktigt i ditt snöre. Du vet att det finns händer runt omkring dig som bara vill hjälpa och stötta.
Må gott
http://www.eva.sundstrom.st

Agneta
20 november 2008 18:26
Hej!
Tack för besöket och raderna i min Gästis.
Ack ja, knutar har vi alla gott om inom oss och utan dom blir livet lättare, kanske. Är det dags månne, att byta ut de gamla hederliga skorna med snöre, till nya med kardborreband? Liksom lite lättare att öppna då och inte gör det lika ont och inga redskap behövs...?
Lägga det gamla bakom sig så gott det nu går och försöka se framåt till kommande trevligheter. Att leva i och älta det förgågna är inte kul och dessutom genererar det sjukdom i både kropp och själ.
Jäkligt svårt att radera det som varit, men försöka är ett måste. Inte går det att ändra på heller, men framtiden bestämmer vi över själva, som tur är. En liten ljuspunkt i alla fall. Man tager vad man haver.
Att leva för framtiden med barn och sambo är däremot en lycka, för den som har det så. Inte alla förunnat.
Hoppas av hela mitt hjärta att det ordnar sig för dig till det bästa. Att det blir just så som du själv önskar.
När du gör val i livet, välj med hjärtat och ta hand om dig själv, så kommer resten att fixa sig:-)
Bamsekram till dig!
/Agneta
http://agnetas.casa.se
Pia
21 november 2008 09:42
sent svar till dig: gud, vilka hemskheter du varit med om. Stackars dig, fy fan att människaor kan göra så.
Ditt inlägg i dag är rörande och jag får så ont i hjärtat både bör det barnets skull, för din skull och för alla andra som far illa.
http://www.piakallman.blogg.se