Jag drar, jag sliter, jag tar det försiktigt, jag ber andra om hjälp men ändå så går inte knuten att få upp.

När jag som barn inte hade lärt sig att knyta så blev det en dubbelknut och det är så, den dubbelknuten är kvar.

Det är som att knyta en sko med en dubbelknut, det är svårt att få upp den igen, jag vet att jag har även som liten försökt att ta en gaffel att sticka in i själva knuten för att bända upp den.

Men det här är ingen inget snöre i en sko, det här är knuten i mig, knuten som jag knöt när jag var liten.

Där kan man inte slita, dra eller använda någon gaffel.

Vad kan jag göra, jag är ju jag, min barndom sitter i knuten, kan man öppna den utan att snöret går av.

Vill jag låta snöret brista av slitningar.

När bristiningen sker helt vart är jag då, dumpas jag i soporna?

Det går inte att laga ett snöre utan dubbelknutar, det sätter sina spår och försök att få en dubbelknut igenom ett hål på en sko.

OMÖJLIGT

Är jag omöjlig? Går det inte att dra mina knutar igenom min själ utan att det gör ont?

Nä, det kommer att göra ont, det gör ont för varje knut som gjorts, men varje knut innehåller mitt liv till idag och det är så många många knutar att det river upp stora sår i mitt hjärta som ärras för resten av livet.

Jag får leva skadad, jag får leva med ärren och ett dubbelknutet snöre i resten av mitt liv.

Men jag är sparsam och kastar int bort det här snöret, jag ska spara det, när mitt mod sviktar för kampen så tar jag fram mitt snöre och tänker att det här snöret har jag pressat igenom alla dessa hål i en sko, dragit slitit och kämpat.

För varje gång jag lyckas så blir jag glad och mitt mod blir starkare, precis som när man var barn, då lyckan var att man bara lyckades att knyta ett snöre, inte blev jag ledsen för att det var en dubbelknut.

Jag kämpar igenom och jag ska lyckas att en dag ha knytit en

vacker rosett

av mitt snöre.