Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig.

Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.

Jag har fortfarande problem med min ptsd och kommer att få leva med det, men det som jag håller på att lära mig att leva med.

Men många kanske undrar vad det beror på att man får en sådan diagnos och vad det ger för konsekvenser.

Jag själv är uppväxt med övergrepp, alkohol och det förekom även misshandel.

Detta pågick ända fram tills jag var 21 år gammal och det gjorde att jag disosierar väldigt mycket i vuxen ålder.

Man får flashback, det kan vara en doft, en bild, ett ord som påverkar mig.

Tänk er en film där man kan se hur de får flashback, så är det på ett ungefär. 

Just då har man svårt att veta vad händer nu och vad hände då!

Ångesten den river ofta i min själ, många saker jag inte klarar av, men i dagens läge så får jag mycket positivt berättat för mig att jag har förändrats på 2 år till det positiva.

Jag kan ibland gå på affären ensam, jag tror inte jämt att människor vill mig illa.

Jag har börjat att vara mer social, törs att prova på olika aktiviteter men helst inte ensam.

Något som kan vara väldigt och svårt för mig är min rädsla för att människor ska tycka illa om mig.

Jag strävar hela tiden om att bli omtyckt, man behöver inte älska mig men jag vill gärna att folk ska se positivt om mig.

Jag själv försöker att hitta det fina som finns hos var och en männsika, vi kom till jorden för att vi alla har något och alla är vi värdefulla.

Alla är inte lika, alla har vi var sin ryggsäck med olika innehåll, en del har tyngre än andra.

Jag har lärt mig med åren i min terapi på trauma och ångestenheten att konsekvenser kan ställa till med mycket.

Jag är verkligen glad idag att jag fått chansen till ett annat liv istället för att det skulle sluta i ung år.

Men det har varit och det är ett hårt arbete och man måste få rätt sorts människor omkring sig som hjälper och stöttar.

Men det hårdaste arbetet gör man själv och därför är jag sjukpensionär idag.

Jag skulle aldrig klara mitt liv om jag hade både arbete och mitt liv att kämpa med.

Många funderar varför man går hemma hela dagarna, man ser inte min ryggsäck som jag släpar på.

Idag är det mer acceptabelt med Psykisk ohälsa, det är nu mer känt än vad det var för fem år sedan.

Då tror jag inte sjukvården var så hemma på psykisk ohälsa som de är idag.

Då jag låg på psyket för första gången för fem år sedan så var vi 7 tjejer som blev diagnnosiserade med Borderline för sjukvården visste inget annat.

De kom fram senare att vi hade inte Bordeline utan Ptsd

( Posttraumatisk stressyndrom )

Nu känner jag att jag har skrivit utav mig lite och jag hoppas att alla människor känner sig värdefull.

Ingen människa ska behöva ta sitt liv vad de än har i sin ryggsäck, jag hoppas att era ryggsäckar någon gång blir ompackade och att ni orkar ett långt liv framför er.

Jag vill även tacka all männsikor som finns/funnits omkring mig, som har hjälpt och stöttat mig.

Ingen nämnd, ingen glömd

Kram och Kärlek