Varför ska jag var så jobbig, jag orkar inte att tänka orkar inte att forma mina tankar till en mening och då blir det att jag kan inte finna ord, ord som kanske för andra är enkla...

Jag vill vara till hjälp men jag tror att jag är inte det för jag orkar inte jobba med tankar som är som vanliga tankar...

Mina tankar tar flykt och helt plötsligt öppnar sig en värld som inte existerar nu men som kommer in som bilder i min näthinna...

Jag kan inte välja bort dom, de bara kommer som om de bara har existerat där i hela mitt liv...

Barndomens bilder, ungdomens bilder, mitt liv till idag, mina barn, alla de som finns de kommer som en vind...

Jag slutar att existera, jag slutar finnas, min kropp bara blir en dimma som finns i den andra världen...

Den världen som jag inte vill vara i men som tvingas att besöka hur mycket jag än strävar emot...

En bild, ett ord en upplevelse i nutid kan fort omvandlas i dåtid där världen är mörk...

Dimman tätnar och jag ser,hör eller känner nästan doften av minnen, minnen som jag vill sväva ifrån...

Minnen som jag försöker att få till något gott i mitt liv, inte något som ska dra mig åter djupt djupt ner...

Jag hoppas att repet håller, att den som står där i andra änden och håller i, håller hårt och inte tappar greppet...

Nu när jag kommer uppåt steg för steg så måste den i andra änden vara stark...

Vän, barn eller hjärtevän måste vara inte fysiskt stark, psykistk är den ända styrkan som kan dra mig uppåt...

Är jag värld alla dessa människor som håller i andra änden, har jag förtjänat dom...

Har jag samma värde, har gud mig i sin bok i himlen eller kommer jag aldrig att få det värdet innan änglarna når mig...

Blir det änglar med utan vingar eller är det de som tar mig till gud den dagen jag ska bege mig bland molnen...

Ser andra ett värde i mig, har jag mänsklig värde eller är det bara ett hopp jag har...

Förtjänar jag människors kärlek...

Jag är inte ond, mina tankar har visat att jag kan inte förändra det som varit hur mycket jag än gråter...

Jag kommer alltid att var jag, den människa som en gång som barn fick uppleva något som inte ska behöva drabba barn...

Barn ska man handskas med vördnad, kärlek och ömhet...

Vad har allt detta varit, dessa ord, vart tog de vägen...

Varför ska jag som jag är idag sträva efter något jag inte kan få, jag är bara jag och jag kan inte ändra på det hur mycket jag än försöker...

Min längtan, min strävan efter mänsklig, normal kärlek, ömhet och vördnad som barn kan jag aldrig få...

Jag är vuxen, jag är som jag är, varför kan jag inte bara leva för det jag är och vad jag har...

Varför måste man känna att man som barn blivit behandlad som ett barn, varför ska jag inte kunna leva för den jag är idag utan strävan som jag aldrig kan få, kärlek när jag var barn...

Jo därför att hopper är det sista som lämnar människan sägs det...

Jag lever på hoppet...

Jag måste förstå att livet har sin gång hur mycket kärlek eller inte man fått som barn...

Mitt liv är nu och här...

Men hoppet är det sista jag lämnar...

Jag lade mig tidigt igår, var så trött...

I morse vaknade jag halv 4 av att min mobil lät, när det ringer eller är sms då, då vet jag att det är viktigt och då kan man inte nonchalera det och fortsätta sova....

Jag klev upp och det var ett sms av min äldsta dotter...

Ring mig mamma stod det och det var skickat en timme tidigare OCH jag hade inte vaknat...

Det blev panik inombords, ni som följt bloggen sedan Februari vet vad som blev då annars finns det här >>>> jag skyndade mig att ringa från

hemtelefonen medans hjärtat gick som en stånghammare i bröstet och gråten i halsen...

Men hon svarade, Tack och lov...

Jag pratade med henne, jag ska påvisa att hon inte var alkholpåverkad eller nått annat...

Det är så här i vår familj, med mig och en del av mina barn är drabbad och har ett tungt bagage att bära på efter en del händelser som är fruktansvärda...

Då helt plötsligt så kan man bli själdestruktiv och det har de konstaterat att jag har Borderline...

Min dotter behövde prata, vi satt i nästan en timme och jag ska ringa henne senare, men jag ville att hon skulle lova att hon inte blev destruktiv för jag är så rädd och hon bor så långt borta...

Jag älskar dig min älskade dotter och tänk på alla som älskar dig,

dina syskon, jag och A, din pappa mm...

Jag önskar att du kunde komma hem och jag fick krama dig hela tiden, flytta hem och gå i skola...

Ta min idé jag gav dig i morse...

Sluta ditt jobb och forsätt studera vidare, bo med L när hon börjar i stan nästa år...

Ta det lungt i det tråkiga ärende du har att göra nu på morgonen, tänk på oss som älskar dig