Jag förstår inte varför man ska behöva fortsätta att bli behandlad som luft när man ska försöka att prata med de som jag egentligen inte vill ha kontakt med...

Jag har valt att ha ett samtal med samtalsgruppen på psykriatrin med mina släktingar som nu inte påstår att det jag har sagt inte är riktigt sant...

Jag har skickat fina kort till mina släktingar i förra veckan, det var fina kort som jag valt ut...

Jag skrev att jag bjöd in dom på samtal, tid kommer nu samtalsgruppen att skicka, de ville att jag först skulle skicka till dom, varför vet jag inte men det gjordes och jag vet att de kommit fram för jag skickade ett kort till en annan som bor i samma stad...

Men inte ett ord från dom...

Varför är det på det här viset...

Jo för att jag har dragit upp sanningen då har dom gjort som Judar gör/gjorde om de gifte sig med en kristen...

De sörjer/sörjde i flera dagar som den juden var död och den dog för dom enligt deras tro eller lag...

(Jag vet inte om det är så nu men det var då så under 2:a världskriget)

Jag är död för mina släktingar men ändå så vet jag att de pratas och frågas om mig...

Varför inte fråga mig som person...

Nu är jag säker på att ingen av dom kommer, om det är för att de inte törs eller om de hatar mig så mycket att jag är död för dom...

Men varför ska sanningen sluta så här, jag blir inte tyst utan det är som om jag blir ännu mer peppad att få fram sanningen...

Att man kan helt plötsligt utesluta en syster, dotter från allt och få det till att det beror på mig...

Jag är inte rädd för sanningen mer...

Jag pangar på med stenar i glashuset så det finns inga rutor kvar och inga hemligheter...

Har någon annan en annan sanning så säg det då...

Mina upplevelser och känslor är mina och ingen ska kunna påstå att det inte är sant...

Jag kan hantera det här, jag är nu så stark att jag kan stå för vad jag sagt, säger...

Jag kan stå för mina åsikter och konsekvenser...

Men kan ni det...

Det är inte bara jag som förlorar i det här om man ska använda det ordet, tänk i så fall har ni samma förlust som jag...

Jag förlorar er och ni förlorar en dotter och syster...

Blajblaj...

Gnghnhg!!!

F'an i h*lvete!!!

Kan inte man ge sig och se sanningen i vitögat att så här är det och att de j*vla problemen försvinner inte bara för att man försöker förinta mig från sina tankar...

Barnsligt, löjligt, patetiskt ja allt man kan säga...

Jag vill inte ha bråk...

Jag är Borderlinestörd och jag vet att det ger mig även styrka och jag är förbannat J*vligt tjurig...