Varför ska jag var borderline person...

VARFÖR VARFÖR!!!

Vad är mitt liv, när jag inte vet hur man ska leva...

Vet jag hur man ska äta, sova, städa framförallt

UMGÅS med andra människor...

Jag törs inte det, de vet att jag inte har haft det så bra sista tiden, fast egentligen gör det något, de vet också varför jag inte mått så bra, men ändå...

Jag känner mig borta, jag har inte riktigt hunnit känna mig hemma än, jag har inte kommit igång med vad som ska göras och jag dimmar bort mig ofta och hamnar i andra tankar...

Ofta när jag sitter ensam ppå dagarna, när alla är på skola eller arbete så kommer tankarna och jag flyr bort från halva dagen, inte förrän de kommer hem kan jag slita mig från dessa tankar...

Men jag tror att det behövs, jag måste ta tid på mig att sålla bort det som ska bort och det som ska få stanna kvar...

Jag är ingen stark människa, man kan trycka på många knappar som går till mitt hjärta och det är den falska kärleken och ödmjukheten  jag har levt med till mina släktingar som har tagit mitt gamla liv...

Jag är knäpp!!!

Jag måste vidare, jag kan inte stanna kvar och bara låta det ske, jag måste göra nått konkret av det onda...

Har funderat att den dagen jag mår bättre då kanske man ska föreläsa om mina händelser och konsekvenser...

Hjälpa andra, med det jag inte lyckats med själv...

Jag blir så frustrerad över att lagen är så svår att det finns en preskriptionstid efter att man fyllt 28 år, då det gäller händelserna som hänt mig...

Jag blir så j*vla f*rbannad...

De går fria alla dessa j*vla marodörer som kan göra som de vill, jag tror att de som satt den där j*vla lagen vet om att för det mesta, övervägande vuxna törs inte att prata om sin barndom förrän de blir vuxna...

Eller, jag tror att det helt enkelt är så att man mår sämre och sämre ju äldre man blir och så söker man hjälp och därigenom kommer allt fram...

Men då är det den där f*rbannade lagen, f*n f*n, jag är så f*rbannad ikväll, det kokar ilska av mig *dkfjdfkgjdf*

Jag ger mig f*n på om jag körde mot rött ljus så skulle det bli värre straff än de som går lös för denna lagbrytning som jag talar om...

men, jag har älskat dom en gång i tiden, min släkt, men har det varit äkta kärlek...

Jag vet faktiskt inte...

Ingen kan svara på det och jag lär aldrig få veta det heller...

Jag vet bara att, när jag har tänkt efter så kunde de vara väldigt kränkande mot mig många ggr och till slut så tror man att man är det dom säger och då gäller det även den som födde mig...

Ska påvisa igen att det här är mina upplevelser och min känsla och ingen kan påstå att jag inte talar sanning...

Men jag har de som vet att jag talar sanning och det känns skönt att ha det stödet bakom mig för det är ett plus för min historia...

Jag fick den i somras i ett brev på sjukhuset, där jag fick även bekräftat att hon fått uppleva samma saker av mina släktingar och även hört och sett vad som hänt omkring mig...

Tack för ditt brev min vän...

Näpp, nu får det vara nog...

Jag kommer att kämpa tills den dagen rättvisa skippats...