Igår så vaknade min son med att han ville inte gå till skolan för han ville sova, inte ovanligt direkt.

Deras skola hade under helgen inbrott och han var eld och lågor när han berättade det på måndagen efter skolan hur tjuvarna hade tagit bla en dator så de kunde inte låna böcker och att polisen varit på skolan under dagen.

Så igår morse sa han till mig

-Jag hoppas att tjuvarna har tagit skolan

-Varför då sa jag.

-Då slipper jag att gå i skolan och får sova, för det är när jag inte får sova som jag bar blir arg.

-Men hur ska de ha kunnat tjuvat skolan då, det går inte

-Jo, de sågar isär golven och tar lyftkranar och lyfter upp skolan.

*Ler*

En dag när jag följde med till skolan på morgonen då frågade

-Är det du som bestämmer att jag måste gå i skolan

-Nej

-är det fröknarna

-Nej, det är några tanter och farbröder som sitter i något som kallar regering

-Då ska jag ringa dom när jag kommer hem och säga att jag vill inte lära mig läsa och skriva

-Då får man inget jobb

-Men jag ska jobba på samma jobb som pappa, jag ska bara köra sparkcykel och då kan man inte skriva och jag lärde mig inte att cykla i en bok, för det var pappa som lärde mig det

*Ler*

I April så dog en en fin vännina till mig och

en kväll så frågade han mig:

-Varför fick inte jag gå på B begravning?

-Jag tyckte det inte var nått för barn, man sitter och är ledsen och det är inget för barn.

-Men nästa gång hon dör då ska jag gå på begravningen

Tänk om man vore som barn...

Jag tycker det är skoj med alla deras funderingar...

**************************************************

För en gång skull tog vi oss på bibilioteket igår och jag fann några böcker åt mig själv, har kommit in i en bokslukar tid, jag måste läsa medans jag stickar för jag kan inte bara sticka eller läsa var för sig...

Blev förvånad att det fanns fortsättningar på den "Vita Masajen" Läste den för ett bra tag sedan så jag har nog glömt det mesta, men har lånat nu fortsättningarna, rekomenderarar att läsa dessa böcker men börja med "Vita Masajen"

Jag är väldigt mycket för att läsa verklighetsbaserade böcker, allt från de som berättar om sin barndom som varit svår med misshandel, krig, alkolism, övergrepp osv...

Har hittat mycket om Irland och England hur det var på 40-50-Talet för oäkta barn eller föräldralösa barn, de som hamnade på bla Magdalenatvätterierna: Nunneklosterna, det var illa hur det förekom på dessa kloster för barnen och det är inte så många år sedan...

Håller på att sticka en mössa som en gåva till en av bloggvännerna och är nästan färdig, har valt en en otroligt fin lilafärg i Alpacka och stickar i dubbelt garn...

Min son hade lovat mig en teckning som han skulle göra i skolan med Askungen och den blev så fin och det blev en med fåglar som motiv...

När vi klev av bussen igår på hemmaplan så skulle vi gå över 87:an och sonen snavar och gör en hemsk vurpa mitt ute på vägbanan, slog sig rejält på knä, men eftersom det var på vägbanan han ramlade så var jag tvungen att dra upp han och tvinga han att gå på de onda knäna intill vägkanten, jag hade  väska, ryggsäck och en påse full med biblioteksböcker att bära med så jag kunde inte bära han...

Han grät för det gjorde ont och jag blev så illa berörd över att jag tvingat han att gå men det kunde komma långtradare eller bil och de kör inte sakta på 87:an, nu är det 90 men de kör oftast fortare för det är raka och det är omkörningar där så jag försökte förklara för han varför han var tvungen att gå...

Idag ska jag tillbaka till sjukhuset och träffa dr i morgon och på fredag så då blir det eventuellt utskrivning...

Snart fyller L 15 år och jag tänker på vad man ska hitta på i present, ska ringa till pappan och hennes farmor och höra om vi ska slå ihop och höra vad de funderat på...

Ja det var min dag igår och det var en bra dag...

Min blogg har varit så dyster i flera dagar men det kan bli så ibland, men jag tänkte att jag kunde berätta lite solsken i månljuset *Ler*

Jag har så mycket att vara glad över fast mitt liv går upp och ner, det går upp och ner för alla på olika sätt och vi kan ge varandra förståelse och tröst när mörkret sänker sig över oss...

Jag är ikväll lugn och harmonisk, har börjat förstå lite av vad jag har fått att tänka på, tänk vad en diagnos kan ge för resultat i ens kropp.

Jag vill inte vara sådan som de sagt, jag har fått diagnosen Borderline och inte förstått, eller troligen inte velat förstå vad det innebär...

Det är nu 2 månader sedan jag fick diagnosen och jag blev jätteledsen över det för helt plötsligt så visste jag inte hur jag skulle "Leva"

Jag gick och tänkte hela tiden, har jag alltid levat fel eftersom jag har Borderline?

I diagnosen så finns det så mycket men, men och det och det och jag och jag...

Jaha, hur fick jag den sjukan då var min första fråga och vad kan man bota det med?

Inte förstod jag att jag har det, mitt beteende har det aldrig varit fel på, jag har alltid varit snäll, om man tycker illa om sig själv, inte har tillit till någon, självskade beteende mm det är väl helt normalt, eller?

Jag trodde att alla hade det så och var så...

Jag som är snäll och omtänksam, jag vill ingen illa varför sär då mitt liv så konstigt,

Ja, jag är snäll mot andra...

Men inte mot mig själv säger de, ja men vadå, ska man inte vara snäll mot andra?

Jo men inte som jag...

Som jag, jag är inte mer annorlunda än andra mer än att jag kanske ska lära mig att säga Nej...

Jo, jag har nog Borderline och jag är glad att jag börjar förstå det, faktiskt så är jag glad...

När jag tänker efter på de kriterier som getts till mig så är det sant, jag har insett att konsekvenserna från min barndom har givit mig denna Borderline...

Men det svängde mitt liv och huvudet kom ner och fötterna upp, för som sagt hur skulle jag leva då?

Jag förstod inte det, mitt liv var det inget fel på...

Men jag har nu börjat sakta men säkert förstå att mitt liv är det inget fel på utan det är mitt beteende mot mig själv i första hand som måste ändras på, jag måste bli snällare mot mig själv och börja om lite från början...

Mina ord låter enkel mot mig själv, men jag måste alltså lära mig leva det liv jag lever idag, jag lever inte det liv jag har haft i barndomen, ungdomen...

Jag måste lära mig leva i nuet, försöka att förstå dessa konsekvenser att det går att överleva dom...

Här kan man läsa mer om det

För det är lätt hänt när man hör om Borderline personlighetsstörning att det är någon människa som är ute och snurrar på och vet inte till och från vart man är eller vad man heter osv för det var vad jag trodde, att de menade...

Men jag fick den här länken från Charlottas och det var en bra artikel och jag har läst på en del och jag känner mig rogiven av att läsa andra som är i samma situation...

Men visst är det konstigt hur det kan bli, inte för allt i världen kunde jag ha fått denna uppfattning...

Men som sagt jag känner mig harmonisk just nu med min diagnos

God natt och sov gott vänner...

Har kopierat detta från en sida som heter Heja Abbe handlar om en liten kille som har hjärtfel...

Inlägget som jag kopiearat:

Och nu ska vi snacka lite allvar. För knappt ett år sedan skrev jag ett inlägg om att donera sina organ. Många gjorde slag i saken och anmälde sig till donationsregistret. Faktiskt så många att jag fick ett tackmejl från socialstyrelsen, och jag blev stolt så att jag höll på att spricka. Tänk att vi tillsammans kan rädda människoliv i framtiden. Att någon gång kan någon annan människa få mitt hjärta, min lever eller njure, när jag inte själv behöver den längre. Är inte det en fantastisk tanke?

Vi har anmält oss allihop, både min fru, jag och killarna. För hur ogärna man än vill tänka de tankarna, så kan ju både Abbe och hans bror råka ut för något. Och vore det inte i så fall en mildrande känsla mitt i sorgen att veta att något annat litet barn kanske kunde räddas med hjälp av deras organ?

Den 18 oktober är det Europeiska donationsdagen. Det blir informationsmontrar både på Centralstationen i Stockholm och i Nordstan i Göteborg, för att sprida kunskapen om organdonation.

Och nu tänkte jag såhär. Jag har ju fått en del nya läsare sedan förra året, och kanske var det någon av er som hängt med länge som inte riktigt orkade ta ställning förra gången. Kanske vill du nu? Kan vi inte tillsammans försöka skrapa ihop så många anmälningar vi bara kan under den här veckan? Så att de ser på donationsrådet att bloggar verkligen kan göra skillnad och inte bara visa dagens outfit. Bloggutmaningar är ju kul, men inte alltid så meningsfulla. Varför inte skapa en som är meningsfull, även om de inte är så kul?

Så nu ber jag dig. Snälla.

Klicka in till den här sidan på donationsrådets hemsida och anmäl dig (och gärna din familj om de vill.)

Skriv om det på din blogg (om du har en) och länka till det här inlägget. Och be dina läsare skriva om det på sina bloggar och länka hit. Och be dem, be sina läsare. Och så vidare.

Låt oss starta en bloggbävning med självaste livet som gåva.

Det är insamling för Rosa bandet nu och det innebär att man vill samla in pengar för att kunna bekämpa cancer, många har, är och kommer att drabbas.

Många har blivit friska men många får komma till himlen för att de har drabbas av denna svåra tärande sjukdom.

Jag är en sådan som vill försöka visa min medkänsla för människor som drabbas hårt, jag kan gråt för att de har mist sina kära.

Man står maktlös inför människor som får det besked och ska sedan meddela sin kära/käresta, barn och släkt.

Alla får gå med vånda om hur framtiden ska se ut och ingen har ett svar, det är jobbigt både för den som bär sjukdomen och de närmaste.

Jag kan inget annat än att visa min medkänsla med att tända ett ljus för de som är drabbade och bidraga till forskning för att de ska kunna kämpa för de som är eller blir drabbade.

Här är sidor som jag besökt där föräldrar har haft en styrka att dela med sig sin historia om sina barn de mist.

Tänd ett ljus ...

Nikitas minnessida

Vår ängel Sandra Hultgren
                                                  
                                     Joels hem på nätet

Johannas minnsefond

Jonatan Åsbergs sida

Jag ber er andra läsare göra det samma, jag vet inte om andra går med samma rädsla som jag att det kan hända min familj.

 

Skriven av Dockmamman i Jämtland

Nu kommer lite stickat...

 

Vantarna till dottern är äntligen trådarna fästad nu och så har jag stickat klart en tröja, det ska bli en likadan fast i rosa den kommer strax...

Min son har tjatat länge på denna dryck, en rolig kommentar han sa innan jag köpte den...

-Men mamma, den kommer att göra mig så stark, precis så här, titta på mina muskler *Ler*

Men när vi idag satt på busstationen och väntade så öppnade jag en dryck och vad händer...

han spottar och fräser och han kunde med häpnad säga till mig

-Mamma, jag vill nog inte bli stark *Skratt*