Läste på Expressen just om det hur man kunde göra sin måndag mycket bättre...

Jag har aldrig haft måndagsångest däremot har jag haft hlegångest i alla mina år sedan uppväxten...

På helgen vet man aldrig vad som skulle hända, när jag var liten kunde mycket hända som jag bär med mig idag...

Men det är det jag håller på att bearbeta...

Jag lever inte det livet idag jag lever ett bättre liv men det är svårt för en Borderline Dockmamman

att förstå...

Jag har så lätt att misstolka saker, tydligen, jag förstår efter en förklaring att nu har jag missförstått igen...

7 steg till en bättre start på veckan slipp Måndagsångesten med Expressens tips:

Jag har blivit utmanad av

Peter PC Carlsson

Som har en otroligt bra blogg...

Jag ska berätta sju alldagliga och lite oväntade saker om mig själv.

1. Jag tror om jag hänger tvätten på ett visst sätt så händer inga farliga saker då kan jag känna mig säker...

2. Jag har bestämt mig för att överleva utan vissa människor

3. Måste alltid ha flera stickningar med mig ifall det skulle hända oförutsägda händelser som gör att vi inte åker hem.

4. Jag måste alltid ha flera lampor tänd på natten för jag är så mörkrädd, jag tror på spöken

5. Jag är rädd för att människor inte ska tycka om mig, jag vill att alla ska tycka om mig.

6. Jag är blind på ett öga och för 3½ år sedan så miste jag körkortet för jag såg sämre på det ögat jag ser, har inget avståndsbedömning.

7. Jag har ingen släkt på min mammas sida längre för jag har tagit avstånd från dom...

Jag i min tur utmanar:
STICKBLOGG "URMODERN"  

STICKBLOGG "CHARLOTTAS "  

STICKBLOGG "CARP-DIEM " 

♥ ~♥ LOPPIDO♥ ~♥  

♥ ~♥ GUSSILAGO♥ ~♥  

♥ ~♥ CHRISTA♥ ~♥  

POPPE

Igår så ville min inte se mig som vanlig häxa utan nu skulle jag måla mig som häxa

(spöka ut mig mer än vanligt)

SE MITT BLINDA HÖGRA ÖGA

HÄXÖGA

Han och jag målade oss och han ville att vi skulle göra arga miner, jag som alltid ser så arg ut på alla kort och nu kunde jag inte riktigt...

DEMONEN SKRÄMMER OSS

Men om man uppmärksammar mitt högra öga på de flesta kort så blir det alltid en gul ljuskägla där...

HÄXAN ÄR VÄRRE ÄN VANLIGT

Jag har försökt att få bort det med retuschering men det fungerar inte utan det är menigen att det ska vara så...

Jag är blind på det ögat så frågan är om det kanske beror på det...

STACKAR MIN FAMILJ SOM HAR EN HÄXA I

FAMILJEN

Ett J*vulens öga!!

Inte vet jag, men vad säger ni?

Senare på kvällen så bestämde vi oss för att far till kyrkogården och tända lyktor, annars brukar vi fara till Hällesjö där vi har några som vi tänder för men vi for till Ragundas kyrka istället...

AKTA ER NU TAR JAG ER, BUUUU!!!

Det är så fint när det är tänt på kvällen när man går där i mörkret...

Vi tände i den jättefina minneslunden...

De hade gjort en fin, det såg ut som en julgran, den stod med massor med tända lyktor vid minnelunden...

Vi var runt och gick ner till min bästa vänninas grav, men hon fanns inte där, det var hennes sons gravsten och vid sidan om hennes mor och far men de har INTE lagt min vännina där...

Jag tror att hennes bror (som hon inte gillade) bestämt att inte lägga hon vid sin sons grav men det var ju hennes önskemål...

Det är så där när man inte har en släkt som inte accepterar en som man är och gör precis som dom vill med en...

KOLLA IN MINA TÄNDER

Men vi tände lyktor vid hennes sons, mor och fars grav, det tror jag hon velat och hon fick ljus i minneslunden...

Sonen var fundersam och ställde en mass frågor...

* Han undrade om min vännina låg bredvid eller ovanpå sin son om hon skulle ligga där?

* Han undrade varför han inte fått gå på hennes begravning, nästa gång hon dör då ska han gå på hennes begravning...

* Han undrade om ljusen for till himlen på natten så de döda fick dom?

* Han frågade vem som hämtade dom?

Så ville han gå in till kyrkan där det var gudstjänst...

Jag och sonen gick in och stod vid dörren...

BLEV LIKADANT MED ÖGAT FAST JAG

HADE GLASÖGON PÅ MIG

Precis så var det minnesstunden för alla som avlidit under året och de tände ljus framme vid altaret...

Så sade de B:s namn och A sa till mig att han hörde att han sagt och frågade om vi saknade henne, mina tårar kom och jag talade om att hon har det bra nu hos sin son, mor och far så vi får vara glada för det...

Vi gick ut och och så sa han hur vet B att vi saknar henne?

Så inte vet jag om det är bra att säga så men jag sa att hon sitter i himlen och tittar på oss...

Då frågar han hur och när man fick vingar?

Men jag kom på att jag kunde inte svara på alla hans frågor så jag sa att hans miniorfröknar får svara på det på Onsdag...

När jag sätter mig i bilen så kom jag på

Vi var fortfarande utklädd till häxa och demon

och så såg vi ut inne i kyrkan bland folk

MEN JAG HAR INTE VETT ATT SKÄMMAS

I SÅDANA SITUATIONER DET HÄR HADE B GILLAT OM

HON FUNNTS HOS MIG

OPS!!

En kommentar till mitt eget inlägg om Lördagen:

Det är så att jag har inga hämningar på att roa andra, jag kan sjunga, spexa, klä ut mig och jag kan kläa mig utmärkande när jag ska ut bland folk...

Jag tror det har med min Borderline att göra, för egentligen så är jag en blyg person men det är som att om jag ändå ska bland folk så kan jag lika gärna jag något spex av nått slag för jag tror att folk pratar om mig ändå...

Och då kan jag få roligt på köpet om det

ändå ska pratas

HÄRLIGT SPÖKLIGT UTE PÅ VÅR GÅRD

Har inte en aning om det är fredag eller lördag som man ska gå Bus eller Godis...

Men i alla fall så gick min yngste son och hans kompis A och knackade dörr i kvarteret.

 A & A PÅ VÅR BRO, HUVA!!

Eftersom det var så mörkt så följde jag med dom, fast vi har en egen väg igenom byn så det är ingen fara med trafiken, men jag löjliga mamman ville inte att de skulle gå själva.

HEMSKA SPÖKEN

De blev överlyckliga att få spöka.

A VISAR SIG FÖR OSS INNAN HAN GÅR UT

Men sedan när sminken skulle bort, de hade självlysande färg i ansiktet och svarta målade ögon, läppar och svart nagellack.

Men de såg för härliga ut...

 VEM ÄR DET SOM BANCKAR PÅ MIN DÖRR??

Min mellersta dotter J var bjuden på Halooween disco i Ammer som 2 klasskompisar ordnat.

SMINKAD TILL HALOOWEEN

(HAR SJÄLVLYSANDE FÄRG I ANSIKTET)

J:s kompis F kom hit och skulle sova hos oss...

J:s kompis C från Kälarne ringde och frågade om hon fick sova över och J ringde sina kompisar som hade festen och frågade om de fick ta med sig C och det gick bra...

GLADA MINER INNAN PARTYT

(HAR SJÄLVLYSANDE FÄRG I ANSIKTET)

Jag vill tacka kompisarna och föräldrarna jättemycket för att C fick komma med det var otroligt snällt

Tack...

P,A och jag pratade, drack kaffe och vi planerade att åka på badhuset i Östersund nästa månad...

Så säger min sambo att han och A hade varit dit, men så tusan att jag kommer ihåg att de har varit dit.

Ect har tagit bort det minnet, det är så mycket jag har glömte dessa 5 månader och inte är det bättre *Ler*

Vi hade fixat lite Halooween pynt, lyktor, häxa, ballonger, pumpa som ska se ut som den spyr, bloddricka med äckliga godisar i, spindel, orm och dödskallegodisar att äta osv...

HÄR HAR DOM SATT MIG BLAND ALLT ANNAT

SPÖKSAKER

 HÄRLIGA PUMPOR PÅ BRON

VÅR PUMPA KRÄKS

VÅR KATT BLIXTEN VAR FUNDERSAM

Våra bästa grannar skojade med barnen när de knackade på där, när han öppnade dörren så hade han en mask på sig och de var flera av dom som blev rädd *Skratt*

Det var fredagen det...

Har haft en konstig huvudvärk i flera dagar, det är som om huvudet ligger i bomull och det är en dov molande värk...

Jag vet inte om det kan vara något med min vecka...

Brukar få migrän då...

Jag har 3 olika sorters migränanfall:

* Dov molvärk i flera dagar och sedan så kommer den fruktansvärda huvudvärken från klar himmel...

* Börjar med en liten ljuskägla som blir större och större som en ring och den ringen är som liknande mönster om du tittar in i ett trafikljus så är det ett zick-zack mönster...

Sedan kommer bortdomningar och efter det kommer huvudvärken, man ser bara halvaansikten p.g.a  det där ljusfenomenet...

* Det börjar med att jag beteer mig som jag har Afasi, tänker jag bil så kan ordet bli Apelsin...

Kan hålla på i några timmar sedan så smäller huvudvärken till...

Så det kanske är nått sådant på gång...

Det var p.g.a migränen jag blev beronde av Treo Comp.

Har haft migrän sedan 11 års ålder men fick ingen riktig medicin förrän -93 och då var det just denna...

Men det kom bättre mediciner, Anervan, Imigran fick jag...

Ibland så hjälpte dom inte så då tog jag massor med Treo Comp på det...

Men det blev att jag tog till slut i förebyggande för jag mår så in i h*lvetes dåligt när jag har migrän...

Så blev det mer och mer och mer...

Jag har precis läst ut en bok som heter

"Sluta dricka mamma"

Läs den, känner man igen sig eller någon anan  så kan det vara missbruk av ett slag, tabletter, mat, shopping, alkohol, narkotika mm...

Jag tycker boken var jättebra...

För mycket i hennes tankar som hon beskrivit fast henne är det gällande alkohol,hur man kände sin längtan att få ta den första treo Comp på morgonen och få känna det lugnet och energin som spred i kroppen...

Men hon skrev så mycket som var så bra...

Jag vill nu poängtera för att det inte ska bli ett missförstånd av något slag...

Jag har aldrig legat utslagen, jag har aldrig slagit mina barn, det som jag blev var trött men ändå fick jag energi till att städa osv...

MEN:

Idag har jag nog varit utan Treo Comp i jag tror snart 3 månader, jag har tyvärr inget tidsbegrepp...

Det är nått som jag har svårt med just nu, jag kan tro att nått jag gjorde igår gjorde jag för 1 vecka sedan eller tvärtom...

Minnet är inte så bra men det kommer nog tillbaka, men jag kan tänka mig att det är många som retar sig på det *Ler*

Jag önskar alla en trevlig dag/Kram

Det är nästan 4½ år sedan mitt föräldrahem brandhärjades, jag flyttade därifrån -01 och mitt ex bodde kvar där med de 3 äldsta barnen...

Jag hade inte tagit barnens saker , de låg i kartonger sorterade var och en hade sin, där låg första skorna, första kläderna osv...

Allt sådant försvan för alla 5 barnen som jag har med mitt ex...

Jag vet att den äldsta dottern pratar mycket om det och hon saknar mycket...

Det hon värdesatte, gjorde inte de som sanerade...

Så de kastade mycket...

Men lite fototn har vi kvar, men min yngsta dotter har jag inte många foton av när hon föddes eller är från att hon föddes till 4år...

Men jag hittade en del kort som jag bara vill visa...

De två äldsta på skolavslutningen, jag är inte säker men jag tror sonen gick ut 1:an och flickan Förskolan

 Minsta tösen J somnade när jag var ut och gick med Snow racer så jag fick lägga ner henne och hon fortsatte sova...

Mellersta sonen finklädd inför

midsommarafton

Mellersta flickan middsommarfin

Jag gjorde många tårtor förut här är en del bilder men jag gjorde, My little ponny, Mumintrollet, Spöken, Bilar, Batman mm..

Men idag så finns inte energi, men sonen har önskat sig en Turtles tårta så gissa vem som ska testa *Ler*

Groda på tårtan är gjord av marsipan, min dotter älskade grodor och hade en groda som jag inte u kommer ihåg vad den hette...

Jag minns en gång att någon av barnen fick för sig att torka den på elementet men jag såg de ligga där så den räddades...

Så när vi for bort över en helg så när vi kom hem så var grodan borta och vi hittade han alldeles dammig under sänger och död *Suck*

 Min mellersta son ville ha en tågtårta, han har haft mumin med för det är nått han verkligen älskade...

 Turtles tårtan, ja det var min äldsta sons favoriter som min yngsta nu så det blev jag kom inte ihåg vad den röde heter kanske Michelangelo

Mm, lite minnen skadar inte och tips på tårtor kanske...

Ha det gott

Ikväll är en hemsk kväll...

Jag känner mig kallsvettig, yr och orolig i kroppen...

Jag vet vad det är, det är något som saknas...

Jag har ätit Treo Comp ända sedan -93

och dr har skrivit ut recept så fort jag har frågat om det...

Jag åt nog nästan 10 om dagen de sista månaderna

Dr skrev bara ut, jag skickade receptförnyelse via nätet...

Ingen koll, de skrev ut flera i veckan...

Jag klarade att sluta men det kostade kroppsligt...

Abstinens...

Men varför ska jag känna så här efter så lång tid...

Till viss del så tycker jag att dr är delaktig i mitt

Treo Comp beronde...

Jag hade samtal med dr flera gånger och de

sa att de skulle ta bort Treo...

Men det gjordes inte...

Är man själv beroende av det så är man inte kapabel

att själv sluta...

Treo Comp är beroendeframkallande...

Det är morfin i det...

Hörde på Karlavagnen en kväll

En kille ringde in och talade om att han

var beronde av Treo Comp

Han åt ungefär tre om dagen och

han skulle få komma på avvänjning

Jag åt ungefär förhoppningsvis 10 om dagen och

inget erbjudande om avvänjning?

Börja aldrig med Treo Comp

Det är livsfarligt, det blir mer och mer

sedan kan du inte sluta själv...

Kom ihåg det/Kram

När jag väntade min dotter L för 15 år sedan så mådde jag inte bra under hela graviditeten...

Min dotter föddes den 28 Oktober nästan 4 veckor för tidigt hon föddes en torsdag eftermiddag...

Hela helgen innan så hade jag inte nästan känt av några rörelser i min mage, jag blev orolig och fick komma till barnmorskan på HC...

Hon skickade in mig till Östersund på Onsdag...

De ansåg att barnet var lite för lite aktiv så de skulle väcka barnet för de sa att hon sov nog hårt, de ruskade på magen, hämtade vatten som jag fick dricka , de tog fram en väckarklocka och satte mot magen med ringningen i ett högt ljud...

Men inget hände...

Dr gjorde ultraljud men drog bara snabbt över magen och sa att det såg bra ut och vi skulle inte störa dig så mycket :-0

Dr, tog då och satte sina händer där du hade ditt huvud och körde smärtsamt ner dom och ruskade om, det gjorde fruktansvärt ont...

Jag tror att han var delaktig i det som hände...

Jag fick fara hem, jag hade inte ätit på hela dagen och gjorde mig en varmsmörgås och såg dimmigt på Hedebyborna minns jag...

Jag sa till till din P att jag måste gå och lägga mig för det kändes konstigt i magen och jag var yr, dimmig syn...

När jag vaknade denna morgon så var det väldigt mycket snö och jag tog mig knappt upp ur sängen, det kändes som om det var nått som rann av mig, hela min

kropp var på väg bort...

Din P hade lovat en farbror att skotta snö och jag sa att han kunde åka iväg, jag sa till han att jag skulle ringa barnmorskan och tala om att jag inte mådde bra och att jag inte känt fosterrörelser sedan igårkväll...

Jag ringde barnmorskan och hon ringde förlossningen, jag fick en tid kl två på dagen och kl var nio...

Jag fick besök av Helena och när hon kom innanför min dörr så blev hon alldeles chockad, hon sa att jag var askgrå i ansiktet och att jag kallsvettades (hon är sköterska)

Du måste åka in nu på en gång sa hon, men jag tyckte att det var inte så långt tills vi skulle åka och jag hade inga värkar...

Efter ett tag så blev jag jättesjuk

Helena for och jag gick och lade mig...

Jag fick efter en stund en fruktansvärd smärta i magen och den var stenhård hela tiden, det var inte som värkar, mjuk, hård utan konstant hård...

Efter ytterliggare tag så blev jag ännu sjukare, det kändes som om livet rann ur mig och barnet...

Jag ringde P och sa att vi inte kunde vänta tills klockan två för jag kände att något var fruktansvärt fel...

P kom och vi for till östersund...

Vi stannde efter vägen för att jag ville pinka, vi stannade på en korvkiosk för jag ville äta innan jag kom till sjukhuset men det var den mest illa mat jag ätit någon gång så jag kräktes upp det...

Dr talade om för mig senare att det var bara ren tur att jag och barnet inte dog under resan till Östersund...

När vi kom till sjukhuset så fick jag komma in till ett undersökningsrum där de satt en kurva för att se hur barnets hjärtljud var...

Sköterskan började bli nervös, hon sa att hjärtljuden låg ner på 47, jag var så omtöcknad så jag säger till henne -är det inte min puls :-)

Hon gjorde en till ctg kurva och det visade sig att det var ännu sämre då och då sa hon att hon måste tillkalla dr...

Hon tryckte på larmknappen och det kom flera stycken sköterskor och läkare och började rycka och slita i mig...

Tog min säng och sprang med mig in till ett förlossningsrum, dr sa att de skulle ta fostervattnet och sätta en elektrod på barnets huvud för att det gick att undersöka barnets hjärtljud bättre...

Men det visade sig att det blivit ännu sämre så de bestämde för ett akutsnitt för de trodde barnet hade navelsträngen runt halsen...

De gjorde i ordning mig för snitt och eftersom de tyckte att de behövde söva mig så fick P vara med...

De gav mig ryggbedövning och öppnade min mage...

Det blev alldeles tyst och jag kände att jag var på väg att svimma, nu kände jag verkligen att jag var på väg bort...

Sedan började doktorerna att prata med varandra, jag hörde att det var panik i deras röst, jag började att fråga vad det var...

Men jag fick inget svar, jag tjatade gång på gång, till slut frågade narkosläkaren mig om jag ville sövas...

Jag sa nej...

Till slut hör jag dig skrika en liten spräcklig röst, du såg ut som en liten skogsmus där du låg i kuvösen...

Jag hörde hur dr använde en sug och de pratade nervöst...

Det tog tre timmar att göra mig klar...

Jag blev körd in till uppvaket och jag frös så jag skakade och var alldeles borta av smärtstillande...

Jag vart arg på P som satt vid min säng på en stol, jag tyckte han skulle gå uåå till dig istället, men nu vet jag varför han satt kvar...

Jag hade varit väldigt nära döden...

Jag höll på att förblöda...

Min moderkaka hade lossnat i mitten men inte på kanterna så min buk var fylld med blog innanför moderkakan...

Min moderkaka var som en tickande bomb och den lossnade när de snittade och min buk blev fylld med blod och det ville inte sluta att blöda...

Jag hade så dåligt blodvärde det var därför jag frös fast jag var så varm...

Jag fick ligga flera timmar på uppvaket eftersom jag var så dålig men fick senare komma upp på ett eget rum (fanns inte så många sådana på Östersunds bb dessa år)...

Vi fick se dig inne på prematuren du var så liten och go...

P åkte hem och de sa att du mådde bra efter omständigheterna...

Jag fick blod för att få upp blodvärdet och jag vet att jag ringde flera gånger på sköterskorna för jag ville ha smärtstillande för jag hade så ont, de svarade många gånger jag ringde på klockan att jag hade fått...

Jag somnade efter mycket om och men, jag tyckte att jag inte sovit mycket när det kom in tre sjuksköterskor inspringandes in i mitt rum...

-Vi måste skynda oss att ta med dig till din flicka för hon är jättesjuk och vi vet inte om hon klarar sig sade de...

Alldeles nyvaken, nysnittad, full av smärtstillande och väldigt sjuk själv så slängde jag benen över sängkanten och provade ta mig på benen och ställde världens dumma fråga -Vad är klockan? tio över sex sade det, ingen direkt fråga man ställer när ens barn är sjuk...

Det var så konstigt, jag kände inte ens någon smärta då, vad rädsla kan göra mycket med en människa...

De sa åt mig lägga mig ner för de skulle springa iväg med min säng, de tog min säng och sprang till prematuren...

Vad jag minns av denna händelse är för mig idag fortfarande så omskakande att jag kan känna mig, jag vet inte vad jag ska säga med glad/ledsen...

Glad för att du överlevde men sorgen som jag kände då att jag förlorade dig för ett ögonblick sitter fortfarande kvar 15 år senare...

När vi kom in med säng och allt så hade de lagt dig på en bänk där de gjorde upplivningsförsök, jag minns fortfarande ljudet av den där pumpen som gav dig syre...

Huff, huff huff...

Det var slangar, doktorer, sköterskor...

Jag tänkte, hur ska vi alla få plats i det här rummet...

Det kom en kvinnlig läkare som gav mig telefonen och sa att jag måste ringa min man och tala om att han måste komma för att barnet kanske inte överlever...

jag tittade frågande på henne, men tänkte inget mer på det utan ringde och jag hade bara sagt -Du måste komma in för flickan är allvarligt sjuk och sedan lade jag på luren...

Hur kunde dr ens ge mig ansvaret att ringa P?

Han ringde själv upp och fick reda på hur det låg till, dr sade att det var bäst att han fick någon som kunde köra han in så att han inte i panik körde för fort och hamnade i någon olycka...

Så svågern körde in han...

Men under tiden var jag ensam...

En sköterska kom fram och frågade om jag ville hålla dig i handen...

Min första tanke var, Aldrig, klarar inte det om du inte kommer att stanna kvar hos mig...

Men efter ett tag så kom tanken att jag ville att du skulle få känna din mammas närhet...

Det skjutsade fram sängen brevid undersökningsbordet...

Jag höll din lilla hand i min och bad till gud...

Jag grät stilla och viskade till gud att låt min lilla flicka leva...

Jag minns det som i en dimma men det sitter fasetsat i mitt huvud...

Det kom en dr med en stor maskin, han var från Norge och han kom och talade om för mig att de hade startat helikoptern och tänkte fara med dig till Lund för de trodde du hade ett allvarligt hjärtfel...

Denna dr räddade livet på dig...

Det var bara i ren lyckträff han var där och fick i praktiken använda denna nya maskin, han upptäckte att dina båda lungor pyst ihop och det var luft som hade tryckt ner din lungor och du hade så mycket luft så det tryckte på ditt lilla hjärta och därför blev det hjärtstillestånd...

Sedan minns jag inget mer förrän tre dygn senare...

jag minns inte ens när din P kom...

jag minns inte att jag fick träffa dig där du låg i respiratorn...

Tre hela dygn är borta...

Men de har förklarat att det är kroppens försvarsmekanism, det är när man inte orkar att ta emot mer jobbiga upplevelser...

Vi fick komma hem efter några veckor och vi mår båda bra...

Efter denna händelsen trodde jag att jag inte skulle våga att skaffa mig fler barn, men de sade att sådan här moderkaksavlossning jag varit med om drabbas så få och därför fanns det inte en chans att jag skulle drabbas igen...

Jag fick barn igen -97 och fick gå på x-tra kontroller i östersund...

Allt gick bra...

Jag blev gravid -02 igen och då var det med 100% att jag inte skulle drabbas...

Men, min graviditet var då precis som -93 och forstättningen får ni reda på den 28:e November då min yngsta son föddes...

En lång historia är svår att göra kort

Ha en så bra kväll alla...