Man kan inte tro!!

Igår så blev det en kallabalikdag...

När jag skickat barnen till skolan, sambon var på jobbet, jag hade varit vaken sedan fem och natten hade inte varit så bra, satt vid datorn och försökte ordna photoshop 6.

Jag satt och nickade till vid datorn så jag höll på tippa över två ggr, så sambon skickade ett sms och sade åt mig att gå och vila i soffan...

Jag plockade upp det värsta, tände ljus för att få mysigt, men så det där kvinnliga syndromet "Dåligt samvete" kom fram...

Jag tänkte att jag går ner till källaren och sätter igång en tvättmaskin, sagt och gjort, tog upp tvätten som låg efter halva trappen...

Med tvätten i famnen så stöp jag ramlade ner i betonggolvet med först högerfoten först, det krasade och smärtade i foten...

Jag låg på golvet och skrek både av smärta och rädsla för kl var inte så mycket och jag hade för en gång skull inte med mig telen i fickan...

Jag tänkte det dröjer flera timmar innan någon kommer hem...

Så jag började åla mig upp för trappen och svetten lackade av smärtan, det tog ungefär 20 min att ta sig upp...

Jag ålade ut på bron och låg där och ropade -Hjälp E, men ingen hörde mig så in i hallen fick tag i tele och ringde våra goa grannar mit emot...

Det var W som svarade så jag sa till han att skicka över E för det hade hänt nått, W kom och strax efter kom E...

Hon ringde till sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans medans jag satt på hallgolvet grät, skrattade och skrek av smärtan...

Ambulansen kom och de satt droppnål och späjlade benet, gav mig Morfin och gud vad skönt, jag vart så loj i kroppen så jag blev tvungen att lägga mig ner...

Smärtan dämpades så de lyfte upp mig på båren och for iväg, E och W skulle ta hand om barnen som kom hem kl 1 för sambon hade farit till Sollefteå.

Jag var fruktansvärt pinknödig redan innan, så halva vägen fick de stanna på en parkeringsficka så jag fick pinka i ett bäcken, åh, det låste sig totalt men efter mycket om och men så kunde vi fara igen...

Innan sjukhuset så fick jag ytterliggare en dos morfin så jag halvsov under hela processen på sjukhuset, det gick fort med allt de gjorde, jag var inne i gipsrummet redan vid halv två.

En bruten lilltå och tilltygade senor i foten...

Sjukgymnastik 10ggr i första hand och inte få gå på foten de 3 första dagarna...

Hur lätt ska det bli då, det första jag gjorde när jag kom hem var att glida iväg med kryckorna på en matta i sovrummet, parkettgolv och trasmatta passar inte ihop *Ler*

Nu är det så också att alla garner ligger i stickrummet, mönster osv men min goa vännina E kom in idag med först 5 dosor nikotinfri snus från W och så lejde jag henne att gå och hämta garn och stickor...

Jag köpte lite småkrafs åt dom för allt det har ställt upp med sedan vi flyttade hit, jag hoppas att kunna återgälla det en dag...

De kom in igårkväll på kaffe och de hade med sig en jättegod tigerkaka med banansmak *Mums*

Nu är det kryckor, stickning, läsning, kaffe och tv-tittande som gäller på dagarna.

Åtmindstonde tills jag har armmuskler för att kunna gå på kryckorna riktigt, nu ser man ut som en halt padda och tusan vad ont i bröstmusklerna och partien runt omkring brösten...

Kanske man kan få lite bröstmuskler nu så man kanske får lite upplyft, man har ju född 6 barn och ammat 4 så de flesta vet hur det kan bli *Ler*

Ha en bra dag mina vänner...

Här är det parti som jag ska skicka till handgjort, hon tar med sig det till Stockholm där det är någon som delar ut till de hemlösa så det slipper att frysa i vinter...

Vill du vara med så kklicka på bilden, du deltar

i en tävling med att delta

Jag känner mig lyckligt glad, jag har fått välkomen hem presenter av

E och W (min vännina &granne)

En solcellslampa med Orkideér

Från Svärmor fick jag

Ett rosljus, vacker som den är men när man tänder den så skiftar

den i olika färger.

Min vännina A från stan

fick jag en fin bukett blommor...

Tack kära ni...

I lördags var vi på byns höstfest i Gula Villan som ligger mit emot Krångede kraftverks museum...

Jag innan festen, lite trött men det är skojigt att få träfa andra som bor i denna Bullerbyn liknande by...

Det var ett 20 tal personer och mycket grillat, gott, men det är som om jag inte får behålla kött, korv osv så jag får nog bli vegitarian...

Här är ägaren av byns lilla son, ha är så söt så...

Gick och bjöd på tuggade chips *Ler*

Här sitter de större barnen och spelar fotbollsspelet, senare blev det kurragömma i det stora huset, många platser att gömma sig på, jag lekte jag med *Skratt*

 Typiskt, munne full med mat *Urk*

Sonen sitter och dricker *Sprite* inne i köket...

Jag hade tänt lycktor på vår bro men det syns inte men jag tycker de blir så fint på uteplatsen med alla lyktor jag har...

Vi glömde nyckeln i sambons ficka när vi givk hem så sonen sitter trött och väntar på att storebror J ska komma med nyckeln, som tur är det  inte mer än några minuters gångväg till Gula villan...

Jag och yngste sonen gick hem vid halv elva medans sonen J och sambon stannade kvar...

Ja gårdagen blev som sagt kaotisk men jag tar det med ro, nu har jag orsak att sitta *Skratt*

Detta är Dockmamman Helen i ett nötskal, klantighet...

Jag känner mig så förbannad, ledsen, frustrerad...

Nu har jag f*n skrivet inlägg tre ggr och så helt plötsligt så försvinner det, helv*ete...

Usch, jag vet jag brukar inte svära så mycket men nu är det illa, jag kände redan inatt att det började att luta åt fel håll...

Det kan förhoppningsvis vara den hemska PMS, men jag tar hellre det än en Borderlineilska...

Barnen kände på sig i morse att nått var på gång för de gjorde allt uan bråk och gnäll...

Jag har väl svurit så jag har fått svart tunga och djävulssvansen har börjat växa...

Jag hatar mig själv idag...

Det knyter sig i mitt hjärta av saknad, många kanske tycker att man ska kunna gå vidare utan sorgen, men jag kan inte.

Har skrivit skrivit fler dikter och dessa är tillägnad till min vän

Jag saknar min vän så mycket och det har dykt upp många minnen sedan jag kommit hem från sjukhuset.

Jag har nästan inte varit hemma sedan hon gick bort.

Om vi inte hade bott vägg i vägg kanske inte skanaden varit så påtaglig men jag bar förväntar mig att du ska komma och vinka när du går förbi mitt köksfönster.

Men det kommer ingen du, mina tårar rinner och jag snorar och snörvlar, jag mins när jag fick beskedet att du gått bort så mina tårar rann och rann i flera dagar.

Mina tårar tog slut och jag kunde inte sörja, sorgen stannade kvar inom mig, men nu de senaste veckorna har de kommit...

F*n, j*vlar, sk*it, h*lvete...

Gaaaaaahhhhhh!!!! IIiiiiiiiiiii!!!!! Aaaaaaaaaa!!!!!

KOM TILLBAKA TILL MIG NU!!!

Varför ska sorgen vara så svår...

Nu ska jag ta min insomningstablett och

försöka sova fast jag är så ledsen...

Kram på er

Uppmuntrande bilder till lördagskvällen *Skratt*

Finns tillfällen man inte vill fotas

Jag tror att min dag är vanlig just nu i alla fall,

men som sagt inte säker...

Jag har sovit ända till 10 idag och det är väldigt ovanligt men jag kan inte lista ut om det är för att det är viruset som gjort det...

Har funderat om min mani på stickning är Borderline beteende för det är nått som är något som jag aldrig skulle kunna vara utan och det är så att jag måste nästan alltid sticka på all dötid...

Kan det vara så??

Jag vill inte tro det för det är något som jag älskar att göra...

Jaja, nog om det, jag har min 17 åriga son här och han har inte varit här på jättelänge och det känns så underbart...

Han har haft problem med en händelse som skakade om oss alla otroligt mycket men vi har pratat om det och jag älskar han av hela mitt hjärta, jag kunde haft den oturen att ha förlorat han i drogernas värld...

Jag har funderat mycket på, när man läser min blogg så kan man rakt ner tro att vi är en familj som har problem (så kallad problemfamilj ordet som många använder till många familjer), men jag vill påvisa att här dricks det knappt alkhol mer än 1-2 ggr/år om ens det och jag dricker inte alls för jag HATAR alkohol...

Jag har problem med Borderline, har varit på psyket i 5 månader och det har hänt ömse saker som gjort att mitt liv har varit kaotiskt så jag är glad nu att jag har kommit till insikt att jag ska leva...

Mina barn har väl lika problem som många andra barn har, jag går hemma med sjukpension och finns hemma för barnen när de kommer hem...

Jag kämpar för mina barn för att de ska må bra efter alla problem som har dykt upp...

Egentligen så skulle jag vilja tala om här vad problemet kommer från, vad som drabbat vår familj som andra människor har ställt till med...

Men jag vill att ni ska veta att allt är konsekvenser av att det finns människor som har skadat oss fysiskt från barndomen och att det blivit svåra beslut i familjen för att vi ska överleva...

Tänk hur det känns för barnen att föräldrarna tar ett beslut att de inte får träffa släkt för att vår familj ska få en bättre framtid...

Så är det någon som funderat som jag vet att det gör, att den där familjen de har bara problem de gör si och de gör så...

Men de känner inte till vad som ligger bakom det hela och sedan så är vi inte så ofta på samhället så det finns ingen annan vi stör men ändå uppstår det rykten och då måste jag ge frågan...

Vad är det ni pratar om eftersom ingen vet något, har jag någonsin skadat någon annan??

Jag vet att det pratades nere på samhället om att det har hörts av någon annan att de har varit med om det och det...

Varför inte komma fram till mig och höra sanningen och sedan är det, det vi har varit med om är DEFENETIVT inte vårt fel, vi är skadad av människor som man ska älska och se upp till...

ändå så rynkar folk på näsan av det varit med , hur kan ni göra det

SKÄMS PÅ ER!!!

Nästa gång ni möter mig utav de få fånger jag är på samhället så kom gärna fram så ska jag berätta sanningen för er...

Nu märker jag att det där är lite Borderline beteende från mig *Ler*

Skriven av Dockmamman

Leva med Borderline, med mig

Jag har som sagt fått diagnosen Borderline, när jag fick det så var det som om man sparkade undan mina ben...

När jag fick höra utförligt hur mitt beteende är så fick jag den tanken att jag vet inte hur man ska leva...

Om jag är glad, ledsen, arg osv... hur vet jag att jag är normalt arg osv, hur vet jag att det inte är en Borderline ilska...

Andra kanske tycker att det är väl inget att fundera på, men det är som om fötterna kom upp och huvudet ner, en chock, jag har levt i över 40 år med ett beteende som inte varit bra varken för mig eller andra...

När jag tänker tillbaka så har mitt liv åtmindstonde de senaste 20 åren varit väldigt jobbiga men har inte förstått själv vad det beror på...

Är det varje dag mitt liv speglar med BPS?

Jag förstår inte riktigt, jag känner mig förrvirrad, jag läser och jag sitter framför människor som förklarar att så här och så här är det...

Men förstår ni inte, hur lever man då, svara på min fråga, har jag BPS dygnet runt eller kommer det i attacker?

Det finns delar av mitt liv som jag skulle kunna vara utan, det finns minnen som jag inte haft som smygit sig upp i tankarna som förvärrat min BPS...

Jag har nog fått virus!!!

Kan ni bota mig med Antibiotika, eller?

Nähä, inte det, vad ska vi göra?

Lev, lev det liv du lever...

Idag kan jag skriva att:

Mitt liv är lika värdefullt som andras

Jag har några som älskar mig för den jag är

Jag har vänner som stannat för den jag är

Jag älskar mig själv just nu

Jag känner mig stark

Jag känner mig modig

Jag känner att jag älskar världen

Men hur ser det ut om en minut, timme, i morgon?

Det vet ingen, inte jag heller...

Jag vet att mitt beteende har satt sina spår hos framförallt mina barn och jag kan bara säga förlåt och hoppas att ni en dag förstår...

Jag har aldrig fysiskt skadat er men säkerligen har kanske inte mitt beteende aktiv skadat er men bara att stå och höra eller se på när jag ser allt i Svart eller Vitt är inget bra...

Jag är ledsen för det och jag önskar att jag skulle ha det ogjort, men jag hoppas att ni en dag förstår mitt beteende, det är ingen ursäkt men det är i alla fall en orsak...

Jag är så rädd om er mina kära barn, jag önskar att mitt beteende inte ska påverka er, jag vill inte att mitt beteende ska bli en orsak till att ni kanske skulle må dåligt av det...

Jag kämpar varje dag för att inte vara annorlunda men jag vet inte hur man är eller hur man gör, men det ska framtiden visa och det är som det är hos mig, i morgon upp nästa dag Borderline vaken...

Ikväll är kvällen snäll mot mig.

Kriterier för diagnos av Borderline (DSM-IV)

Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

(7) känner en kronisk tomhetskänsla

(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom

Här kan du läsa mer om det

 Så har jag äntligen kommit igång med Soktoberstrumpan...

Idag blev jag åter igen utskriven från sjukhuset och det känns skönt, haft möte med 3 st från B och det kändes bra fast jag har varit så negativ till det men jag tror det blir bra för alla...

Distriktet får fortfarande komma med medicinen, det känns väl lite konstigt men det går an det med...

Har idagfått ätit god kålpudding som svärmor gjort, det känns som år och dagar jag åt det så *Mums*

nu är mössan färdig som jag vill ge till en bloggvän, jag vill ge henne en mössa för jag tycker så mycket om hennes blogg och hon kämpar på med sin sjukdom...

Eftersom jag känner att jag inte kan göra så mycket, så tänkte jag att en mössa kan jag göra...

Tänker på dig min bloggvän...