Helgkramar till er alla!!

Ibland undrar jag om livet är en saga...

Ibland undrar jag om jag har upplevt saker eller om det är fantasi, när man var liten fantiserade man mycket, ja även nu när jag är vuxen så fantiserar man om saker också...

Idag mår jag bättre, min dotter är och hälsar på och har tagit med sig mera garn och jag har lånat flera böcker på biblioteket...

Spännande böcker, men jag vill hem, hem istället...

Jag vill inte ha garn hit, jag vill inte låna några böcker på sjukhusbiblioteket, för jag vill hem...

Men jag är glad för att jag kunnat lånat dessa böcker, min dotter är här, jag har mer garn och jag har fått låna datorn på biblioteket...

Jag har mycket att vara glad över, men jag skulle bli ännu gladare om jag fick komma hem...

Min faster Greta ringde idag,  ja hon ringer varje dag (min goa kära faster) hon finns alltid vid min sida, men till saken hör att eventuellt så kommer min farbror och hälsar på mig, han ska ha föreläsning i Östersund på söndag och jag hoppas att tiden räcker till för han och komma hit till mig på sjukhuset...

Det är många år sedan jag såg han, han var väldigt lik min pappa i utseendet (pappa har bara en bror men massa systrar, presic som min bror har) Det känns spännande...

De trappar ner mediciner och oron blir lite mer specifik, det kryper i kroppen om att vilja göra nått kroppsarbete och jag blir ju piggare och vill, vill så mycket...

Ja,ja...

 Lugna ner mig nu, jag får väl leva ett tag till så jag hinner bli less på disk, städning, matlagning, tvätt osv...

Men just nu känns det som om jag inte skulle kunna bli less på detta *Ler* är det någon som vill ha städning gjord *Ler*

Ja, ni ser det är full rulle på mig i mina tankar och jag ler och mår idag fantastiskt bra...

Cancer är nått som drabbar många och vi vet aldrig om det blir vår tur, tänk på alla som mister anhöriga i cancer...

Tänk på att forskningen kan göra att vi kanske kan bota våra anhöriga som drabbats...

Jag läser en blogg där en kvinna kämpar för sin cancer, gå gärna in och läs och få en inblick av hennes kamp

En resa i främmande land 

Vi har kommit långt i forskningen men inte tillräckligt så giv en gåva och vi kan med förhoppningar rädda fler drabbade...

Klicka på bilden för att stödja

cancerforskningen

 Titta gärna in hos

Bröstcancerföreningarnas riksorganisation

Visst är det så för alla någon gång, jag kände på mig att min djuphet började att bli lite för djup och nu gick den alldeles för djup så jag är tillbaka till sjukhuset igen...

Det blev ingen lång hemmavistelse, men ingen mer än jag blev förvånad över att det blev ett steg tillbaka...

Jag mår lite bättre nu igen och upptäckte biblioteket på sjukhuset där det finns dator så nu kunde jag skriva lite så att ni vet vart jag tagit vägen...

Jag har fortfarande svårt med maten, känner mig inte hugrig, trött och rödögd är jag men jag har koftan som jag stickade och den har huva så jag kan dölja mina ögon *Ler*

Jag har lånat böcker och jag hade som tur var en stickning med mig eftersom jag inte trodde att jag skulle bli inlagd i söndags...

Men nu mår jag bättre igen, fått lite mediciner som ska hjälpa, det känns på sätt och vis bra att ha folk som man känner till men jag vill hem hem hem hem...

I morgon är det fredag och det är helg, jag skulle vilja sitta med min familj med tända ljus och äta nått gott och se på någon film med barnen...

Men de ska ta bort en medicin och det kan ge biverkningar så det är väl bra att jag är på sjukhuset då...

På tal om biverkningar så sade min yngsta son nått roligt när jag skulle lägga han i fredagskväll...

Han hade två sådana ödlor som man kan kasta och så fastnar dom, han ville ha med sig dom i sängen och frågade mig vart han skulle lägga dom...

Jag sa lägg dom under kudden och då sa den lille filuren

-Det här är mina biverkningar *Ler*

Undra sa flundar vart han fått det ifrån *Ler*

Ger er alla som läser och stöttar mig en STOR kram

Jag har förstått mina uppgifter och mål, det är inte meningen att de ska slut men kanske de uppgifter och mål jag kommer att ha i framtiden kommer att vara lättare än vad de är idag.

Jag är glad att jag har den erfarenhet jag har på en del områden som jag kan använda för att ge den andra generationen mål och uppgifter som ska bli lättare för dom att hantera.

Visst har min erfarenhet ett tungt bagage men jag ska/håller på att lära mig att hantera det så det ska ge ett positiv slutresultat.Den erfarenhet man har kan man nå många mål och det tar aldrig slut på uppgifterna.

Min erfarenhet har håller på att lära mig att man kan leva med det, minnen kan man aldrig ta bort men de kan förmildras.

Det är den erfarenhet jag håller på att lära mig men det kommer att ta tid innan man kommer dit.

Man tar ett steg i taget, det går segt, men det går ändå och till slut har man nått ett mål, ett till och ett till...

Jag är nog djup idag märker jag, idag igen,

men det är länge sedan nu *Ler*

När jag skrev det tidigare inlägget så började jag att tänka på hur vi människor är mot varandra.

Hur ofta har vi nått positivt att säga om andra människor?

Hur mycket pratar vi inte illa om andra människor, är det för att vi ska må bättre själva, gör vi det?

Vi står och viskar och sitter i hemmen och pratar om hur en del människor klär sig, hur de bor, hur de pratar osv osv...

Vad får vi ut av att, ja ska jag sätta ord på psyka ner andra.

Vi vuxna är inget gott föredöme, vi försöker att prata när inte barnen är i närheten eller viskar så de inte ska höra (tror vi)

HANDEN UPP!!!

Hur många kan förneka att de har nån gång sagt nått illa om någon annan människa fast de inte ens vet sanningen bakom, varför får inte människor vara annorlunda.

Hur många får inte höra den dära, den där?

Om vi vuxna inte kan gå med gott föredöme hur ska då våra barn kunna bli annorlunda, det finns inte en chans.

Man säger till barn att inte säga si och så men varför skulle de inte göra det när vuxna gör det framför deras öron och ögon.

Varför gör vi så, är det så att människan mår så dåligt (fast många erkänner inte det) så vi hoppas på att må bättre av att prata illa om andra.

Hur många är det inte som att hamnat i en situation där någon talar illa om en annan och fortsätter att sprida det vidare.

Eller att du inte ens tycker så men törs inte att stå för din åsikt.

Hur ofta tar du kontakt med den berörande som det talas illa om och berättar vad som sägs, jag tror faktiskt att det är bättre att få höra det så än att få veta då det gått till ett ofantligt rykte.

Hur uppstår rykten?

Varför uppstår rykten?

Vad har de människorna gjort som ingen annan kunde ha gjort?

Varför måste alla vara som du?

Skulle dom vara du, då skulle du vara den som stod i fokus för rykten.

Vi talar till och med illa om människor som är döda, hur kan det komma sig?

Kan vi inte börja att tänka efter att vi alla har samma värde, visst det finns människor som skadat andra väldigt illa, men det här handlar om sanning eller inte.

Vi dömer ut människor till saker som är ovesäntligt, det händer att man har dömt ut människor för att de ska ha begått brott fast de inte har gjort det, varför inte lägga energi på att ta reda på sanning och minska de brott som är riktiga.

Om du någon gång kommer i ett läge där du behöver hjälp och det finns bara den personen du tycker illa om vid din sida, vad gör du då?

Visst tar man hjälp av den människan, eller?

Jag har mist många i min närhet, både de som avlidit och de som är levande, det finns människor som jag valt bort i mitt liv av tvång för min egen skull.

Det finns människor som säkert jag talar/talat illa om som jag vet sanningen om som har kanske gjort andra människor illa.

Det finns med säkerhet att jag har talat illa om någon där det inte finns någon sanning bakom.

Jag fick lära mig av min morfar en gång när vi var ut och gick, vi mötte en karl som raglade något fruktansvärt och det första jag viskade till min morfar -Han var bra full...

Min morfar blev jättearg och sade mig ett sanningens ord.

-Är du säker på att han inte är sjuk och för den delen är han mindre värd för att han druckit...

Jag kan säga att jag fick en tankeställare, så idag kan jag vid olika situationer tänka på det morfar sade till mig den gången då jag var 23 år.

Hur många ångrar sig inte för att de inte törs att säga ifrån rykten och stå för sin åsikt?

Framförallt om berörande avlider?

Vi måste lära oss att acceptera varandra som vi är tänk vad mycket kärlek det skulle uppstå, många lever till slut på de rykten som finns.

Många säger att framförallt barn gör det, de tvingar sig att leva upp till de rykten som finns om dom, så vem säger att det inte förekommer hos vuxna...

Jag läste på en annan blogg där det var en tjej som skrivit om ett inlägg om sin tacksamhet och jag kände att det är så sällan man tänker på det och är positiv.

Visst ibland är det svårt att vara positiv och ibland har man orsak till att vara negativ.

Men om man tänker efter hur många gånger tänker man, Åh vad glad jag är över det och det och hur ofta tänker man Åh vad det går ont, varför just nu, varför jag osv osv...

när jag tänker efter så är det allt för ofta jag tänker negativt och många många gånger har jag orsak till det, men om man tänker efter så har jag nog lika många gånger orsak till att tänka positivt tror jag...

MINA TACKSAMHETER

Vad gör jag för att försöka må bra, jo jag har min stickning, jag är så tacksam att jag har mina fingrar och ingen sjukdom som gör att jag inte kan sticka.

Jag är tacksam för att jag kan göra tokiga och roliga saker och jag tillåter mig att göra det och jag blir glad att jag kan roa andra människor med mina tokigheter.

Jag är tacksam att jag har en mun så jag kan sjunga falskt i duschen, jag är glad att jag har en dusch så jag kan stå länge i varmvattnet för jag tycker om värme.

Jag är tacksam att jag har en mun för jag tycker om att prata.

Jag är tacksam att jag har mina barn och att just jag får vara mamma till dom, jag är så tacksam att mina barn säger att de älskar mig och jag får kramar från dom.

Jag är tacksam att mina barn kan anförtro sig till mig om det är något och jag är glad att jag försöker allt jag kan för at hjälpa dom.

Jag är tacksam över de få riktiga vänner jag har som vet i princip allt om mitt liv som kan förstå varför jag ibland är som jag är *Ler*

Jag är så tacksam att jag har en familj som jag älskar och de älskar mig.

Jag är så tacksam över att jag har någonstanns att bo, äta för det finns så många som inte har det.

Jag är så tacksam att jag kan dela med mig till vårt fadderbarn som bor i Polen, en kille på 15 år som är förståndshandikappad.

Jag är så tacksam att jag har föstått att jag är en människa som har kommit på att jag har samma värde som alla andra människor och jag har lärt att älska mig själv.

Jag är tacksam över att det finns människor som respekterar mig och jag respekterar dom.

Jag är så tacksam över min dator som jag fick när jag fyllde 40, annars har jag inte kunnat skriva detta *Ler*

VAD ÄR DU TACKSAM FÖR IDAG?

Ja, god morgon alla människor. Jag själv har varit vaknade vid tre - halv fyra tiden och suttit och ojat mig över min vänstra fot...Jag har problem med fötterna sedan bra många år så ett tag så fick jag kryckor, rullator men nu har det varit någorlunda MEN så började det att kännas som om jag brutit varenda ben i vänsterfoten...

Och man använder ju fötterna så sällan *Ler*

Ska ringa dr och prata med dom skulle bli kallad till reumatologen men det blev ett avbrott med nått annat så nu ska jag ta tag i det onda också och det känns bra att ha orken till det...

Annars så känner jag mig glad, fast lite mosig *Gäsp*Barnen ska till skolan och jag ska sätta mig framför datorn och läsa lite om saker som är tycker jag väldigt allvarligt.

Jag hittade en blogg igår där jag vet inte vad man ska säga, men det gorde mig illa berörd av hans inlägg.Just nu vill jag inte länka dit från bloggen men är ni intresserad lämna en kommentar så får ni länken av mig.

Jag tycker det han skriver är makabert, jag vet inte vad man är för sorts människa när man yttrar sig som han gjort och de som kommenterat har liksom inte reagerat något som jag skulle ha gjort.

Inte vet jag, det kanske är jag som överreagerar...

Jag reagerar och tänker att det är en sjuk människa...

Som sagt, det kanske blir konstigt i era ögon när jag skriver detta, men hör gärna av er om ni vill ha länken...

Ha en bra morgon allihopa, nu har jag väckt barnen, ska ge dom frukost och sedan följa minstingen till bussen...

Morgonstund har kaffe i mun...

Nu har jag äntligen knåpat ihop mönstret till baskern

min dotter fick posera idag, tycker att det blev en fin bild...

Klicka på bilderna så kommer ni till mönstret