Jag har då blivit den där snälla flickan som Hon och Han skulle ha tyckt om och älskat för den jag är...

Jag är då den flickan som blir beskyddad från det onda, jag skulle ha en Hon som tar mig i sin famn och kramar mig och säger att hon är stolt över mig, över det jag gör och det jag säger...

Jag är då den flicka som inte är tvungen att göra saker som inte är bra för en liten flicka som jag...

Hon kommer och skyddar mig och säger -Ni får inte skada mitt älskade barn...

Jag är inte tystad, ingen törs att göra mig något ont för Hon beskyddar mig...

Hon säger inte saker som är kränkande, hon gör inte saker som är kränkande, hon är där för mig för att hon älskar mig...

Jag är den populära tjejen i skolan...

Jag är inte den som dom kallar elaka ord för att jag måste ta hand om de mindre, jag behöver inte vara med dom hela tiden...

Jag behöver inte alla kvällar vara hemma till åtta, jag får inte utegångsförbud för att jag kom hem tio minuter försent, jag är inte den tjejen som får skämmas för att jag får inte se färdigt på filmen hos mina vänner för klockan är snart åtta och då ska jag bara var hemma...

Jag får stanna kvar och se på filmen...

Jag är inte den tjejen som som blir slagen i skolan för att jag är annorlunda, jag är som alla andra, likadan hårfärg, likadant smink, likadana kläder eller framförallt jag behöver inte hävda mig för att jag mår inte bra av min familjesituation...

Jag är inte den som sitter och dricker alkohol med kompisar som är som jag, supa åter supa och kanske ett slagsmål då och då...

Jag är en trettonåring som alla andra...

Jag vaknar inte upp och vill dricka igen, jag är en tonåring som sitter och lyssnar på musik och ser på film med mina populära kompisar...

Jag är inte den som får gå med ett glas i glasögonen i flera månader, det finns inget fotografi på mig där man ser att jag är utan ett glas...

Vi flyttar inte omkring flera gånger, vi stannar på ett ställe så jag hinner att få kompisar, massor med kompisar...

Jag behöver inte sitta barnvakt och sedan höra det man inte ska höra som barn, Hon och Han kommer hem och säger -Tack för att du satt barnvakt...

Jag behöver inte höra -Men vad har du nu gjort då? När jag blivit slagen i skolan och Hon blir kallad till rektorn, Hon säger -Nu ska jag hjälpa dig...

Jag behöver framförallt inte dricka, jag behöver inte bedöva min barndom...

Jag behöver inte i framtiden bli så hatisk emot alkohol så att jag blir elak och rädd mot människor som dricker och kommer i min närhet...

Jag behöver inte stå ut med kränkande ord och handlingar från dig eller någon annan av er, ni säger och gör goda saker mot mig...

Ni accepterar min beslut och mina handlingar och kan ta det som vuxna människor och se vad som är fel och rätt...

Men så vaknar jag och inser att allt är en dröm, både dag och nattliga drömmar, idag får jag leva med konsekvenser av både handlingar jag upplevt i min barndom och i vuxen ålder...

Det har varit så att de som funnits i min närhet har fått tagit de värsta som egentligen ni skulle ha fått...

Idag, idag...

Börjar drömmarna vända...

Jag har förstått att det inte är jag som har felat, det spelar ingen roll om vad jag gjorde som barn så är det inte mitt fel...

Det är konsekvenserna på det sätt jag har blivit behandlad på som jag gjorde de många handlingar som barn...

Ni visar agg och säger att jag ljuger, egentligen är det ni som far med osanning men törs inte att stå för det...

När jag kom så långt att jag tordes att säga som det var, människor som hjälpte/hjälper mig att får fram det som en gång hänt eller inte en gång utan flera gånger...

Hur kan någon påstå när jag ljuger när man en gång stått och bekräftat mina historier flera gånger...

Säg inte att jag ljuger, det är rädslan som gör att ni vill få mig att framstå som lögnerska, jag vet för jag har en gång själv haft den rädslan...

jag klandrar ingen för att de skräms för sanningen, jag har också skrämts av den och framförallt tvekat på mina minnen...

Men när ens barn kommer med samma minnen så kan man inte längre blunda, jag måste ta tag i det...

Jag är inte hon, hon som inte vill veta sanningen eller hjälpa sitt barn...

Jag är mamma, jag tycker om man inte lyckats skydda sitt barn så kan man hjälpa dom den dagen det behövs och inte blunda och tro att ingenting hänt/händer...

Man kan inte säga till mig att jag är knäpp, dum eller att jag aldrig ska få träffa eller ens säga mitt namn i sekten måste jag kalla er...

När de man tagit hand om sedan små, bytt blöja på när man var elva år, tröstat, lekt, bråkat och kramat kommer och säger att jag inte talar sanning och att de hatar mig och vill aldrig höra eller se mig mig mer...

Allt detta för att jag talat om hur det var/är...

Varför ska ni få tala om för mig hur dum osv jag är inför mina barn, ofta har det hänt och jag tiger och blir mer och mer besviken...

ni tröttar ut mig, ni är inte värd mig...

Det är ingen som har sagt att ni måste tycka om mig, jag vill bara att ni ska inte behöva se ner på mig för att jag står för det jag har upplevt...

Jag har funderat många gånger varför ni är så nedlåtande mot andra människor, även när man pratar i allmänhet med varandra...

Jag har ryckt med i det förut men ändrat mig för det är inte relevant, har inte fått någon uppfattning i varför man gör så...

Nej, mina drömmar ser helt annorlunda ut än vad de gjort...

Idag lever jag med solsken och med en familj som älskar mig, det är inte bara jag som förlorat som en sa, om ni nu har älskat mig någon gång borde ni också känna en förlust att ha mistat min familj...

Tack för mitt ord ikväll