Jag känner mig så förbannad, ledsen, frustrerad...

Nu har jag f*n skrivet inlägg tre ggr och så helt plötsligt så försvinner det, helv*ete...

Usch, jag vet jag brukar inte svära så mycket men nu är det illa, jag kände redan inatt att det började att luta åt fel håll...

Det kan förhoppningsvis vara den hemska PMS, men jag tar hellre det än en Borderlineilska...

Barnen kände på sig i morse att nått var på gång för de gjorde allt uan bråk och gnäll...

Jag har väl svurit så jag har fått svart tunga och djävulssvansen har börjat växa...

Jag hatar mig själv idag...

Det knyter sig i mitt hjärta av saknad, många kanske tycker att man ska kunna gå vidare utan sorgen, men jag kan inte.

Har skrivit skrivit fler dikter och dessa är tillägnad till min vän

Jag saknar min vän så mycket och det har dykt upp många minnen sedan jag kommit hem från sjukhuset.

Jag har nästan inte varit hemma sedan hon gick bort.

Om vi inte hade bott vägg i vägg kanske inte skanaden varit så påtaglig men jag bar förväntar mig att du ska komma och vinka när du går förbi mitt köksfönster.

Men det kommer ingen du, mina tårar rinner och jag snorar och snörvlar, jag mins när jag fick beskedet att du gått bort så mina tårar rann och rann i flera dagar.

Mina tårar tog slut och jag kunde inte sörja, sorgen stannade kvar inom mig, men nu de senaste veckorna har de kommit...

F*n, j*vlar, sk*it, h*lvete...

Gaaaaaahhhhhh!!!! IIiiiiiiiiiii!!!!! Aaaaaaaaaa!!!!!

KOM TILLBAKA TILL MIG NU!!!

Varför ska sorgen vara så svår...

Nu ska jag ta min insomningstablett och

försöka sova fast jag är så ledsen...

Kram på er