Kom hem vid 12 inatt igen men ska vara hemma under kvällarna under helgen för att hinna göra nått hemma och försöka att landa för det har jag inte gjort ännu.

Jag är svullen i ansiktet av all gråt och jag har så ont i kroppen men jag fick en förklaring till det igår och det är för att jag har spänt mig så mycket och det har jag tänker jag nu och så har jag bar skakat i tre dagar.

Men jag tackar för att ni har förståelse men idag ska jag packa all paket och jag kommer snart med bilder på allt jag fått.

Jag vill tacka min helmliskompis för det paket jag fick, nötgodiset fick följa med till sjukhuset igår och det var så gott.

Och när jag kom hem inatt så öppnade jag mitt tepaket och min sambo och minsta sonen smakade på teet och de tyckte det var jättegott så min sambo frågade om jag ville ha en skvätt när jag kom hem men jag kan nästan inte äta, dricka eller sova.

Fick med mig en sömntablett inatt och sov som om jag drömde hela tiden, min yngre dotter har handlat till alla byten och det är så fina grejer, hon är 14 och tyckte det var skoj att handla till mammas bytarvänner *Ler*

Ja nu är det sportlov och vi får se vad barnen ska göra, jag tror det blir nog slalom för fulla muggar för ena dotterna har fått nya skidor och hennes pojkvän ska komma och den yngsta dottern vill åka med, egentligen hade jag tänkt mig att att de skulle få ha tacosparty men jag får se om tiden och om man orkar annars får man flytta fram det.

Jag hoppas att alla får ett trevligt sportlov/Kram

Jag har inte varit så pigg de sista dagarna, i lördags blev det till slut ambulansfärd till sjukhuset för jag mådde inte så bra i mitt hjärta.

Jag har lika lång väg som denna trappa för att må bättre det tar ett tag innan jag kommer igen.

Allt är upp och ner, det är stress hit och dit, jag mår inte bra och så händer det saker som jag inte kan påverka och till slut så är hela karusellen igång och till slut så säger kroppen ifrån.

Men nu har jag fått Nitroglycerin som ska hjälpa vid akut behov och får se om  det visar sig annorlunda efter ultraljudet på hjärtat.

Jag har faktiskt inte ens tyckt att eller orkat stickat det har varit jobbigt för armarna och jag vill egentligen nog bara sova för den sömn jag har är inte mycket att skryta om.

Inatt sov jag ca: 2 tim och det tär ju på kroppen det med.

 Jag tänkte att jag skulle skriva redan igår men det har varit Östersund två ggr och i morgon är det igen och så har det hänt två saker som gör att jag måste lägga energi på så då blev det inget skrivet.

Jag kan tyvärr inte säga att jag känner mig piggare men nu är jag hemma igen och har då möjligheten att sitta vid datorn när barnen är på skolan och minstingen på dagis.

Mina flickor håller på att slå in alla paket som ska skickas det är bra många den här gången *Ler* det är skojigt...

Jag hann aldrig vara med på Fyrbarnsmammas röstning eftersom jag var på sjukhuset men tävlingen bästa pimpa sopskåpet

var det Elaina jag tänkte rösta på och de vann/Kram på er och grattis...

Jag har lång väg tillbaka och jag ska försöka att sova lite ikväll i alla fall och tack Pärlmudden för pulsvärmarna de var såååå fina..

Sedan vill jag tacka för alla fina hälsningar, ibland behöver man uppmuntran för att gå vidare och jag är bara så rädd att man en vacker dag har lämnat sina 6 barn och respektive och man vill ju leva sitt liv klart.

Mitt hjärta fick ett fel en defekt 1997 och sedan dess får jag ha så och det kommer aldrig att försvinna och så kommer jag att bli sjuk lite då och då och det känns inte så bra det ger mycket ångest.

Positivt tänkande vart tog det vägen?

Jo det har hänt positiva saker med har fått mina fina pulsvärmare, hemlispaket och så orkade jag gå på musikcafé igår och höra när min yngsta dotter sjöng och spelade piano.

Nä jag måste gå och lägga mig nuoch jag ska försöka in och läsa hos var och en i morgon kväll...

Kram på er alla

Jag mår inte bra, det är värre än igår, jag orkar inget och jag svettas så jag badar i sängen.

Jag har ont i min blodpump och orken tryter, igår så höll jag på ramla ihop för benen bar mig inte.

Jag har fått så här många ggr men det känns värre än någonsin eller så är det för att man blir orolig för vad det är

Men jag tänkte bara om det är så att jag inte skriver på ett tag för jag skriver nästan varje dag och sedan har jag byten och hemliskompis men jag vill inte avslöja mig heller och jag har varit till Ö-sund 2 dagar i rad men jag har inte orkat gå på affärer.

Men min sambo ska följa mig nästa vecka, vi har nästan 10 mil till Ö-sund och om jag ligger inne på sjukhus så får han handla eller så ska min kompis in och då kanske hon kan handla.

Ni får väl hålla tummarna att jag slipper läggas in för mina barn har bla Musikcafé på skolan på onsdag och jag vill gå på det och snart är det sportlov...

Kram på er alla/Trötta Dockmamman

En natt av oro och en natt av kallsvett för att inte hjärta vill som jag.

Har kräkt slite men det är reaktionen på medicin och säkert mycket oro, var till dr igår igen och ska dit 2ggr nästa vecka.

De undersöker och gör tester och pratar blabla hela tiden och till slut så orkar jag inte, vill bara gå därifrån och sooovvvvaaa.

Fick åka bil igår med min vännina A och det var skönt att inte behöva dela plats med några pratande resenärer för det hade jag inte orkat, JO självlklart har man det men man säger bara så. Sist jag var till dr då att jag yngsta dotterns mp4 och det var så otroligt skönt att bara somna ifrån allt prat i bussen...

Nu tror man att alla mina migränattacker och synrubbningar kan ha samband med hjärtat !?

Men faktiskt så har ju tanken slagit mig själv för hjärtat protesterar mer när jag har migrän och det har konstaterats att det inte beror på stress heller.

MEN jag vill att det ska bli bra, det är inte så länge sedan jag satt här vid datorn och hade samma problem.

Nä, nu ska jag kika runt och läsa lite hos mina favoriter/Kram på er alla och var rädd om varandra nästa dag kanske inte är som du tror att den ska vara...

En hjälpande hand när något känns tungt en varm, mild röst som tröstar lugnt.
En vän jag alltid litar på bryr sig om tingen stora och små.
En ängel med uppdrag på vår jord vanliga människor som sprider goda ord.
Tack min ängel för att Du finns Du hjälper mig när jag inte minns,
stunder av glädje som suddats ur minnet när smärta och kaos gjort sorg i sinnet.
Det är Du som hjälper mig i balans hitta livet jag inte trodde fanns.
Vi kan alla vara en ängel och vän som kommer i tid, väntar inte till sen.
En människa som ger utan att fråga är ängeln som håller livslusten låga.

Idag så känner jag en viss oro inför natten, om hur det ska gå att sova riktigt. Jag ska idag sluta med en medicin som faktiskt med kombination med den andra medicinen mot RLs har hjälpt fantastiskt mycket men man kan ju inte bara leva å medicin.

JO, är jag tvungen så kan man men jag måste pröva, jag måste stå ut många många dagar och nätter med att min RLS försämras och då vet jag att jag inte kommer att få sova.

Detta fenomen har jag haft sedan liten lder och inte förrän snart 3 år sedan fick jag medicin som har hjälpt mig ganska mycket men inte helt.

Det är väl inte så länge sedan det klassades som en sjukdom, det är många människor som har levat ett rent h..e..l..v..e..t..e p.g.a dessa myrkrypningar.

Men medicinen har även en baksida och det är att om man slutar med den så förväras RLS och det inger inte direkt ett hopp.

Men jag vet att jag har försökt att sluta med den här medicinen tidigare men det har bar inte gått, men nu SKA jag och då får jag väl gå ut och gå när inget annat hjälper.

Om det så är natt, kanske man på kuppen kan gå ner några kg för det skulle behövas verkligen det OCKSÅ.

Jag hoppas att jag klarar detta för som det kändes förut så ska man nästan gå och hoppa i älven för att slippa det, man kan inte sitta still, inte gå på bio eller sitta still i en bil, man kan inte sova, man ingenting till slut.

Men om jag bestämmer för att gå och vara i kyla så kanske det känns bättre i mina ben tills mina ben vant sig att inte ha medecin...

Jaja, man ska inte måla fan på väggen heter det ju *Ler*

Egentligen så går det inte för varje gång man får detta migränanfall så vill man bara dö och åter dö.

Man gråter, man tappar kontrollen man bara vill försvinna.

Jag minns så väl mitt första migränanfall som gjorde at jag faktiskt inte åt en hamburgare förrän 21 år senare...

Jag var inte riktigt fyllda elva så jag var nog runt 10½. Jag var då hos min mormor och morfar och hade fått pengar av morofar för att köpa mig en hamburgare. jag cyklade till kiosken och köpte mig en hamburgare.

När jag hade ätit upp den och skulle cykla hem så började jag att se konstigt, det var som blixtar i ögat och den cirkeln blev bara större och större, det konstiga var att jag även kunde se den imitt blinda öga men jag har fått föklaring att det är ju inte i ögat det förekommer utan i hjärnan.

Men till slut så såg jag inget, men när det slutade jag tror för det är så nu efter ca: 20min. När det där synfenomenet kommer då ser jag ex bara halva ansiktet på människor.

Det började att domna bort i mina fingra på höer hand och bortdomningen gick högre och högre upp, nådde halva ansiktet, halsen så jag trodde jag skulle kvävas.

Jag grät inte , jag gjorde inget bara satt vid min cykel tills det var någon som kom och pratade med mig och döm om min förskräckelse, jag minns inte vad mina föräldrar hette, inget tele, när jag skulle säga tele så sa jag bara en massa nollor och skulle jag säga cykel blev det apelsin typ...

Det var som om jag fått Afasi...

Men till slut så släppte detta ca: 15-20 min och då kom en huvudvärk så jag trodde den skulle sprängas alla mina blodkärl pulserade så jag tror man såg det om man tittade närmare...

När jag väl kommit till min mormor och morfar så blev det illfart till sjukhuset för de trodde jg fått en hjärnblödning, tumör eller epelepsi...

Jag fick göra massor med undersökningar men efter några månader konstaterade de att det var migrän.

Jag förstår inte men jag fick inte någon medecin med mig hem inte förrän jag var vid 17-18 år fick jag mina första mediciner så att jag inte dog under den tiden förstår jag inte.

men jag kan säga att ibland så hjälper inte dessa mediciner och då blir man sämre än vanligt och som sagt vuxna människa, jag gråter, jag ber till gud, jag vill inte leva, jag vill dunka huvudet i väggen...

Faktiskt så kan jag säga att jag skulle inte ens önska min värsta ovän att få migrän för det är så grymt på mångasätt och vis...

Just för att det är så smärtsamt men det försötr mycket för ens leverne med. Ofta får jag migrän om jag planerat något, det är ju sådant det skämtas om -ä jag kan inte för jag har migrän...

Men det är sant för det är så illa, det spelar ingen roll om man är arg, ledsen, glad , nervös osv osv så får man MIGRÅNANFALL ändå.

Det kommer då smygande med denna Auran som det kallas det där synfenomenet, fast skyndar man sig då att ta medicin så klarar man sig, men en del mediciner ger sådana biverkningar (Kan även ta olika på olika människor) Jag blir drogad av Anervan suppar men det hjälper, jag får tryck över bröstet av Imigran tabletter (har provat sprutor men höll på svimma varje gång) och Treo Comp skär sönder magen osv...

Men dessa medicier är de som hjälper bäst av alla jag har provat. Men de gånger de inte hjälper någonting då blir det sjukhus och de pumpar i en hel del annat men det har hänt att inte det har hjälpt heller och då är man sjuk nästan i en hel vecka av både migrän och så tror jag medicinfrgiftning...

Tyvärr så har 3 av mina 6 barn fått det coh jag lider så med dom och jag hoppas att de klarar av att prova akupuktur eller homeopatmedecin, jag provade olika saker men min migrän blev ännu sämre än vad de varit och jag orkade inte det för orka man inte annars hur ska man då orka typ varannan dag och då jobbade jag också...

Jag kan berätta något roligt om migränen ckså, jag blev med i en undersökning för kvinnors som var gravid och hade migrän.

När jag väntade pojkarna då hade jag migrän bara dagarna innan jag fick dom, men flickorna då hade jag migrän nästan varje dag i 3 månaders tid och jag minns första flickan jag väntade för på den tiden fick man ju inte ens ta knappt en alvedon så funderde jag fakriskt på att göra en abort för jag höll inte på att stå ut...

Och då hade jag en 1 åring på det också men jag överlevde och de andra flickrn så fick jag ta vanlig treo tills den sista månaden var kvar inte för att den hjälpte mycket men det lilla unsen man kunde få fösökte man att få...

Jaha, det var mitt fredagsprat/Kram och nu är det God natt

Vår "Alla Hjärtans Dag" blev inte igår som den brukar, annars brukar vi äta en tre rätters middag och köpa lite hjärtangodis att smaska på när vi ser på Bolibompa med barnen.

Men igår så var det som vanligt min hjärtddoktor dag, passande med hjärtdr på "Alla hjärtand dag" *Skratt*

Galghumor kallas det för...

Eftersom jag åker buss så startade jag dagen med att åka buss med sonen vid 8 och lämna han på dagis och så vidare med buss kl 10 mot stan.

Jag sov hela vägen in och var så dum så att jag satt mig på platsen bakom chaufören så folk såg mig när jag kom in och vad tror ni jag märker när jag vaknar.

JO, pest och pina, jag hade secklat och så säger chaufören till mig är jag går ut att jag

hade snarkat lite *Pinsamt*

Jaja, det är bra att kunna roa andra tycker jag, men jag skulle inte sova hade tagit med mig 3 stickningar som inte var riktigt färdig, men de blev inte färdig igår heller.

Var hos dr i 3 timmar igår, de har u tagit en massa prov och så har jag fått gjort cykeltest, ekg, röntgen eller om det var ultraljud på hjärtat och fått prata med en dr om medicinering...

Jag var så trött och slut efter detta men lovat T att hälsa på för hon ligger fortfarande kvar med lille Liam BESÖK Liam08Thea04 HÄR...

Jag tror att de har legat där i snart 2 månader för hon fick ligga på bb i 2 veckor innan hon fick.

Men har vuxi på sig från 1470?gr till över 2000gr så det är en lite stor kille *Ler*

Men lilla goa mamman T ser så tärd ut och det tar väldigt när man ligger så där på sjukhus och så orolig för barnet för han har varit svag och sjuk och så är han sjuk fortfarande i en njure och det ska opereras i Uppsala när han är tillräckligt stor och frisk...

Men vi skulle ta och äta middg på sjukhuset så vi ställde oss i kön och där håller T och jag på att skratt ihjäl oss...

Snacka om Dockmamman i ett nötskal, när jag står och häller upp maten så upptäcker jag att jag har ingen tallrik men nu blev det inte så mycket mat på brickan bara en liten fläck men ändå!!!

Ja, ja tillbaka till det jag blev så glad över, innan jag åkte hem så köpte jag STORA biskvier till oss alla eftersom jag sade till om att vi skippar i tårtan.

Jag kom hem och på bordet står nykokt kaffe och de är i muggar där en är till mig och en till A.

Det fick vi av barnen och barnen fick små chokladhjärtan av oss...

Kan man bli lyckligare

Älskar er alla mina barn/Kram Mamma

Åh kära lilla Liam och Theas mamma, jag vet vad du går igenom, jag vet hur känslan är efter att själv fått 2 för tidigt födda och att de var sjuka.

Min första överlevare, kämpe 

-93 fick jag mitt 4:e barn och faktiskt så kände jag under hela graviditeten att jag mådde inget bra, de sista dagarna innan katastrofsnittet så blev det mindre och mindre rörelser i min mage och jag blev skickad till Ö-sund på onsdagen där en läkare undersökte mig med et ultraljud drog den snabbt över magen  och menade på att man skulle inte störa barnet mer men hade han gjort som man skulle så hade han upptäckt vad som var på gång men han tyckte det var dålig aktivitet på barnet så han ville att jag skulle dricka kallt vatten, han hämtad en väckarklocka och ställde den på rigning och tryckte den mot magen och barnet rörde inte på sig.

Då säger dr jag har en specialitet säger han och trycker ner sina händer runt barnets huvu och ruckar jättehår och det gjorde fruktansvärt ont och till och med barnmorskan frågade om det var bra att göra så där, ja då sa dr men jag fick åka hem han tyckte det såg bra ut..

Så kom den dagen allt blev upp och nervänt, jag vaknade dagen efter och hade samlat på mig mycket vätska, jag kunde knappt gå för det kändes som jag svävade och det kändes som ögonen höll på ploppa ur huvudet.

Min mage var stenhård hela tiden fast jag inte hade värkar och det var nästan en månad kvar innan förlossning.

Min dåvarande man for och hjälpte en äldre man att skotta men till slut så fick jag ringa han för jag kunde knappt röra mig och magen var alldeles spitt, jag ringde barnmorskan på hc men hon hänvisade mig till Ö-sund så jag ringde dit och de bad mig komma till två och då var kl halv 11.

Men tillslut gick det inte jag sa till mitt ex att nu åker vi det spelar ingen roll vad dom säger och det räddade nog livet på både mig och den lilla tjej som kom ut...

Mitt ex körde de 10 mil på ett olagligt sätt när vi kom in till bb så kom en barnmorska och mötte oss och jag fick komma in i ett s.k förrum och fick lägga mig ner.

Hon frågade om jag hade värkar men jag sade nej men hon ville ändå lägga en kurva på mig, och så säger hon till mig att det här är inte bra och så gick hon iväg och kom tillbaka med ytterliggare en barnmorska och de kollar igen och de säger att barnet nästan har inget hjärtljud och så slår de på en larmklocka som bara tjuter och tjuter...

Det kommer in en massa människor in i det där lilla rummet och så tar de min säng och spriner iväg, det kommer folk och möter upp oss och de börjar rycka och slita i mig, de tar håll på fosetrhinnor och upptäcker då att det kommer mycket och då menar vi mycket blod...

någon sätter dropp, någon sätter kateter osv vidare och sedan tog de min säng och sprang ner till operation.

När de öppnar min mage upptäcker det att jag var en tickande bomb, min moderkaka hade nog börjat lossnat för en vecka sedan och nu satt den i små små trådar så hade den lossnat så hade vi varit döda då, min buk  var full iblod så det var därför som den var så hård men att blodet stannat kvar berodde på att hinnorna inte brustit...

Mitt blodvärde hamnade nere på 47 och min dotter låg på prematuren svårt medtagen av blodförlust och lungpaj, jag fick lugnande och smärtstillande och sov i ett eget rum närmast prematuren.

Kl 6 på morgonen kommer 3 sköterskor från prematuren och slår upp dörren, tar tag i min säng och säger att eran flicka är så sjuk så vi vet inte om hon klarar sig, de spran med min säng till prematuren och jag var alldeles livrädd.

När vi kom in låg min lilla dotter naken på ett undersökningsbord där de höll på med hjärt och lungräddning, en läkare kom fram till mig och bad mig ringa min man och säga att han fick inte köra bil själv, de var så kaotiskt hur måna dr och sköterskor det var vet jag inte, en stackars mamma satt i ett hörn och bara tittad elika förskräckt som jag.

Jag fick tag i min man men jag var inte klar i huvudet så jag kunde bara säga att våran flicka var sjuk och sedan lade jag på så dr fick ring upp igen och prata själv med dom...

i mina tankar gick, han hinner aldrig fram barnet dör innan han kommer fram, tio mil det går aldrig.

Det kom en sköteska och frågade om jag ville hålla flcikan i handen, - Nej sa jag på en gång, tänk om hon dör...

Men när jag hunnit tänka så ville jag inte att hon skulle dö ensam så de rullade fram min säng och jag höll den lilla pyttehande medan den lilla kroppen behandlades för att överleva.

Sedan minns jag inget mer, tre dygn är totalt borta och de säger att det är hjärnan som styr själv för att man inte orkar ta emot mer...

Men som tur var en hjärtspecialist från Norge där som kunde hjälpa vår dotter, annars så hade det gjort i ordning helikopter för att flyga hon till Lund men nu slapp vi det så tack du snälla Nroska dr...

Vi fick komma hem efter 3 vekor och idag har hon bara en enkel defekt som gör att hon bli blå om läpparna men det ska tydligen inte vara farligt...

Fick ett barn dess i mellan -97 och orolig var jag för att det skulle hända igen men det barn som föddes gick jag hela tiden på kontroller och hon kom 2 dagar beräknad tid med vanlig grav och födsel...

Den andre överlevaren, kämpen

Jag träffade min sambo sommaen-01 och 25 December så var vår son beräknad för nerkomst.

De n här gången var jag inte orolig för dr hade sagt att det var så få procent som drabbades av moderkaksavlossning och att det ska hända två ggr är omöjligt..,

Men ju längre grav gick ju mer mådde jag som jag mådde när jag väntade barnet -93, jag pratade om mina misstankar för min bästa vännina som varit vi min sida sedan -87 och hon kände också igen allt...

Jag tog upp det med barnmorskan på hc men hon sade det var inga problem utan det var bara vänta och avvakta.

Så var det den 25 november och vi for till Ö-sund med barnen och skulle handla till bebisen kom men vid tio på morgonen mådde jag så dålig att vi gick in på Mc donalds och träffade min äldsta dotter och till slut sa jag till mn sambo att vi får ta handlingen sedan för jag mådde så dåligt och ville hem...

När vi kom hem så gick jag och vilade mig men måste kliva upp för att mina barn skulle rida, stod på körskolan och kunde inte förstå men ändå hade jag mina aningar...

vi gick och lade oss tidigt, vaknade som in ett töcken ville inte klarna i huvudet (de säger att det var tur att jag vaknade då för annars har jag nog blött ihjäl)

kände att det var något fel så jag tvingade mig att tänka -skärp dig, vakna!

Jag kände att det var klallt och blött i min säng och tänkte f..a..n har jag pinkat på mig eller...

Men jag kände att det rann så då fattade jag att vattnet gått, så jag tänder sänglampan och lyfter på täcket och upptäcker att hela jag och sängen är blodig, jag väser åt sambon att vakna jag patade så tyst som möjligt eftersom jag ville inte väcka flickorna och skrämma dom...

Sambon flög upp och tog tele och ringde 112, de sa åt mig ligga alldeles stilla jag fick inte röra mig och sambon, ringde grannvänninan så hon kom i rask fart, sambon sprang för att göra plats åt ambulansen och så att de kunde bära in en bår...

Ambualnsen kom, sen gick allt snett som kiunde bara det kostat vårt liv, för det första fick inte ambulanspersonalen inte in båren i våra 2 90 graders vinklade hallar så de fick ta den uppblåsbara.

När vi kom ut på båren var det snöyra och snorhalt och d  glömde att lägga över en filt så jag låg blottad blodig och naken :-(

När de lägger in mig i ambulansen lade de mig åt fel håll för man ska ligga åt andra hållet om det kommer något barn så upptäcker de att de glömt barnmorskeväskan i ambulanshallen.

När vi ska åka så får vi reda på att helikoptern inte kan landa för det är en sådan dimma utan det blir ambulans men de skulle skynda sig sade de på akuten - men sa en av vårdarna ska vi inte ta med barnmorskan....

nej, nej det är bråttomt sa de, MEN vad tror ni de gör pker ca: ½ mil x-tra åt andra hållet och hämtar barnmorskan uppe i skogen...

När vi nått halvvägs så ringer tele i ambulansen och då är det akuten som är så upprörd och undrar var vi är, de ansåg att vi borde varit framme då men vi hade då kört 5 mil av 10...

Det var så att till och med en av vårdarna gav mig vattnen i ambulansen fast de visste ine vad som skulle hända mig inte ens barnmosrkan förstod vad som höll på att hända fast jag sa vad mina aningar var, när det ar ca; 3 mil kvar då kände jag att jag började se suddigt och blev frusen och det hördes som om alla pratade i en plåtburk och då visade det säg att jag hade tappat så mycket blod så jag höll å gå in i medvetslöshet...

När vi kom in till Ö-sund i ambulanshallen så hann inte ens de som var i min ambus ta ut mig det kom fem personer och öppnade dörren och slet ut mig, de skrek åt varandra olika grejer medan en dr sade åt mig att inte bli rädd för de hade gjort i ordning operationsrummet inne på ett av akutrummen det var första gången de skulle göra ett katastrofsnitt inne på akuten...

Men det var så bråttomt, alla slet och droog i mig och jag har idag sett hur litet akutrummen är i Ö-sund och att alla dessa människor fick plats och innan snittet så var ju sambon, barnmorskan från hc och båda ambuspersonal där och de stod bara och tittade och då förstod de hur allvarligt allt var, men de fick ändå en reprimand för flera saker för nästen som kommer kanske det inte går lika bra för...

Men varför vi had sådan tur var för att det kommer blod från två håll, då första barnet föddes så hade dåmoderkakan lossnat helt, om jag hade väntat till kl 2 då hade hon varit död för det för då hade man haft 6 min på sig att plocka ut barnet..

Den andra gången då var det att det blödde mest från mig och på det viset så klarade sig barnet ganska bra, sjuk blev han inte inte lika mycket som dottern...

men jag må ha två stjärnor i himlen efterom vi klarat oss 2 ggr, det gör att om jag skulle välja att skaffa ett barn till då säger dr att jag får ligga på sjukhus sex veckor före beräknad förlossning.

Men nu har jag 6 barn som tur är och jag tror att vi fick oss en tankeställare.

Man kan ha tur en och två ggr men tredje gången gillt heter det...

Så varför bråka när det finns vesäntligare saker

/Kram och god kväll alla mina vänner som får hänga med å min resa om ditten och datten