Åh kära lilla Liam och Theas mamma, jag vet vad du går igenom, jag vet hur känslan är efter att själv fått 2 för tidigt födda och att de var sjuka.

Min första överlevare, kämpe 

-93 fick jag mitt 4:e barn och faktiskt så kände jag under hela graviditeten att jag mådde inget bra, de sista dagarna innan katastrofsnittet så blev det mindre och mindre rörelser i min mage och jag blev skickad till Ö-sund på onsdagen där en läkare undersökte mig med et ultraljud drog den snabbt över magen  och menade på att man skulle inte störa barnet mer men hade han gjort som man skulle så hade han upptäckt vad som var på gång men han tyckte det var dålig aktivitet på barnet så han ville att jag skulle dricka kallt vatten, han hämtad en väckarklocka och ställde den på rigning och tryckte den mot magen och barnet rörde inte på sig.

Då säger dr jag har en specialitet säger han och trycker ner sina händer runt barnets huvu och ruckar jättehår och det gjorde fruktansvärt ont och till och med barnmorskan frågade om det var bra att göra så där, ja då sa dr men jag fick åka hem han tyckte det såg bra ut..

Så kom den dagen allt blev upp och nervänt, jag vaknade dagen efter och hade samlat på mig mycket vätska, jag kunde knappt gå för det kändes som jag svävade och det kändes som ögonen höll på ploppa ur huvudet.

Min mage var stenhård hela tiden fast jag inte hade värkar och det var nästan en månad kvar innan förlossning.

Min dåvarande man for och hjälpte en äldre man att skotta men till slut så fick jag ringa han för jag kunde knappt röra mig och magen var alldeles spitt, jag ringde barnmorskan på hc men hon hänvisade mig till Ö-sund så jag ringde dit och de bad mig komma till två och då var kl halv 11.

Men tillslut gick det inte jag sa till mitt ex att nu åker vi det spelar ingen roll vad dom säger och det räddade nog livet på både mig och den lilla tjej som kom ut...

Mitt ex körde de 10 mil på ett olagligt sätt när vi kom in till bb så kom en barnmorska och mötte oss och jag fick komma in i ett s.k förrum och fick lägga mig ner.

Hon frågade om jag hade värkar men jag sade nej men hon ville ändå lägga en kurva på mig, och så säger hon till mig att det här är inte bra och så gick hon iväg och kom tillbaka med ytterliggare en barnmorska och de kollar igen och de säger att barnet nästan har inget hjärtljud och så slår de på en larmklocka som bara tjuter och tjuter...

Det kommer in en massa människor in i det där lilla rummet och så tar de min säng och spriner iväg, det kommer folk och möter upp oss och de börjar rycka och slita i mig, de tar håll på fosetrhinnor och upptäcker då att det kommer mycket och då menar vi mycket blod...

någon sätter dropp, någon sätter kateter osv vidare och sedan tog de min säng och sprang ner till operation.

När de öppnar min mage upptäcker det att jag var en tickande bomb, min moderkaka hade nog börjat lossnat för en vecka sedan och nu satt den i små små trådar så hade den lossnat så hade vi varit döda då, min buk  var full iblod så det var därför som den var så hård men att blodet stannat kvar berodde på att hinnorna inte brustit...

Mitt blodvärde hamnade nere på 47 och min dotter låg på prematuren svårt medtagen av blodförlust och lungpaj, jag fick lugnande och smärtstillande och sov i ett eget rum närmast prematuren.

Kl 6 på morgonen kommer 3 sköterskor från prematuren och slår upp dörren, tar tag i min säng och säger att eran flicka är så sjuk så vi vet inte om hon klarar sig, de spran med min säng till prematuren och jag var alldeles livrädd.

När vi kom in låg min lilla dotter naken på ett undersökningsbord där de höll på med hjärt och lungräddning, en läkare kom fram till mig och bad mig ringa min man och säga att han fick inte köra bil själv, de var så kaotiskt hur måna dr och sköterskor det var vet jag inte, en stackars mamma satt i ett hörn och bara tittad elika förskräckt som jag.

Jag fick tag i min man men jag var inte klar i huvudet så jag kunde bara säga att våran flicka var sjuk och sedan lade jag på så dr fick ring upp igen och prata själv med dom...

i mina tankar gick, han hinner aldrig fram barnet dör innan han kommer fram, tio mil det går aldrig.

Det kom en sköteska och frågade om jag ville hålla flcikan i handen, - Nej sa jag på en gång, tänk om hon dör...

Men när jag hunnit tänka så ville jag inte att hon skulle dö ensam så de rullade fram min säng och jag höll den lilla pyttehande medan den lilla kroppen behandlades för att överleva.

Sedan minns jag inget mer, tre dygn är totalt borta och de säger att det är hjärnan som styr själv för att man inte orkar ta emot mer...

Men som tur var en hjärtspecialist från Norge där som kunde hjälpa vår dotter, annars så hade det gjort i ordning helikopter för att flyga hon till Lund men nu slapp vi det så tack du snälla Nroska dr...

Vi fick komma hem efter 3 vekor och idag har hon bara en enkel defekt som gör att hon bli blå om läpparna men det ska tydligen inte vara farligt...

Fick ett barn dess i mellan -97 och orolig var jag för att det skulle hända igen men det barn som föddes gick jag hela tiden på kontroller och hon kom 2 dagar beräknad tid med vanlig grav och födsel...

Den andre överlevaren, kämpen

Jag träffade min sambo sommaen-01 och 25 December så var vår son beräknad för nerkomst.

De n här gången var jag inte orolig för dr hade sagt att det var så få procent som drabbades av moderkaksavlossning och att det ska hända två ggr är omöjligt..,

Men ju längre grav gick ju mer mådde jag som jag mådde när jag väntade barnet -93, jag pratade om mina misstankar för min bästa vännina som varit vi min sida sedan -87 och hon kände också igen allt...

Jag tog upp det med barnmorskan på hc men hon sade det var inga problem utan det var bara vänta och avvakta.

Så var det den 25 november och vi for till Ö-sund med barnen och skulle handla till bebisen kom men vid tio på morgonen mådde jag så dålig att vi gick in på Mc donalds och träffade min äldsta dotter och till slut sa jag till mn sambo att vi får ta handlingen sedan för jag mådde så dåligt och ville hem...

När vi kom hem så gick jag och vilade mig men måste kliva upp för att mina barn skulle rida, stod på körskolan och kunde inte förstå men ändå hade jag mina aningar...

vi gick och lade oss tidigt, vaknade som in ett töcken ville inte klarna i huvudet (de säger att det var tur att jag vaknade då för annars har jag nog blött ihjäl)

kände att det var något fel så jag tvingade mig att tänka -skärp dig, vakna!

Jag kände att det var klallt och blött i min säng och tänkte f..a..n har jag pinkat på mig eller...

Men jag kände att det rann så då fattade jag att vattnet gått, så jag tänder sänglampan och lyfter på täcket och upptäcker att hela jag och sängen är blodig, jag väser åt sambon att vakna jag patade så tyst som möjligt eftersom jag ville inte väcka flickorna och skrämma dom...

Sambon flög upp och tog tele och ringde 112, de sa åt mig ligga alldeles stilla jag fick inte röra mig och sambon, ringde grannvänninan så hon kom i rask fart, sambon sprang för att göra plats åt ambulansen och så att de kunde bära in en bår...

Ambualnsen kom, sen gick allt snett som kiunde bara det kostat vårt liv, för det första fick inte ambulanspersonalen inte in båren i våra 2 90 graders vinklade hallar så de fick ta den uppblåsbara.

När vi kom ut på båren var det snöyra och snorhalt och d  glömde att lägga över en filt så jag låg blottad blodig och naken :-(

När de lägger in mig i ambulansen lade de mig åt fel håll för man ska ligga åt andra hållet om det kommer något barn så upptäcker de att de glömt barnmorskeväskan i ambulanshallen.

När vi ska åka så får vi reda på att helikoptern inte kan landa för det är en sådan dimma utan det blir ambulans men de skulle skynda sig sade de på akuten - men sa en av vårdarna ska vi inte ta med barnmorskan....

nej, nej det är bråttomt sa de, MEN vad tror ni de gör pker ca: ½ mil x-tra åt andra hållet och hämtar barnmorskan uppe i skogen...

När vi nått halvvägs så ringer tele i ambulansen och då är det akuten som är så upprörd och undrar var vi är, de ansåg att vi borde varit framme då men vi hade då kört 5 mil av 10...

Det var så att till och med en av vårdarna gav mig vattnen i ambulansen fast de visste ine vad som skulle hända mig inte ens barnmosrkan förstod vad som höll på att hända fast jag sa vad mina aningar var, när det ar ca; 3 mil kvar då kände jag att jag började se suddigt och blev frusen och det hördes som om alla pratade i en plåtburk och då visade det säg att jag hade tappat så mycket blod så jag höll å gå in i medvetslöshet...

När vi kom in till Ö-sund i ambulanshallen så hann inte ens de som var i min ambus ta ut mig det kom fem personer och öppnade dörren och slet ut mig, de skrek åt varandra olika grejer medan en dr sade åt mig att inte bli rädd för de hade gjort i ordning operationsrummet inne på ett av akutrummen det var första gången de skulle göra ett katastrofsnitt inne på akuten...

Men det var så bråttomt, alla slet och droog i mig och jag har idag sett hur litet akutrummen är i Ö-sund och att alla dessa människor fick plats och innan snittet så var ju sambon, barnmorskan från hc och båda ambuspersonal där och de stod bara och tittade och då förstod de hur allvarligt allt var, men de fick ändå en reprimand för flera saker för nästen som kommer kanske det inte går lika bra för...

Men varför vi had sådan tur var för att det kommer blod från två håll, då första barnet föddes så hade dåmoderkakan lossnat helt, om jag hade väntat till kl 2 då hade hon varit död för det för då hade man haft 6 min på sig att plocka ut barnet..

Den andra gången då var det att det blödde mest från mig och på det viset så klarade sig barnet ganska bra, sjuk blev han inte inte lika mycket som dottern...

men jag må ha två stjärnor i himlen efterom vi klarat oss 2 ggr, det gör att om jag skulle välja att skaffa ett barn till då säger dr att jag får ligga på sjukhus sex veckor före beräknad förlossning.

Men nu har jag 6 barn som tur är och jag tror att vi fick oss en tankeställare.

Man kan ha tur en och två ggr men tredje gången gillt heter det...

Så varför bråka när det finns vesäntligare saker

/Kram och god kväll alla mina vänner som får hänga med å min resa om ditten och datten

 

Leva

6 februari 2008 23:40

Oj, jag sitter här och är alldeles tagen och mållös, jag hängde med i din story som den värsta thrillern,vilken mardröm!!!...och vilken änglavakt ni haft du och barnen!!!...och två gånger!!??
Skickar stora varma kramar till dig i massor
och hoppas att du får en god natts sömn. Tänker på dig

http://leva.bloggagratis.se

 

Vickan

6 februari 2008 23:43

Hej!
Hoppade in lite på måfå och läste rysaren om dina katastrofsnitt! Vilken enorm tur mitt i alltihop...

God Natt!

http://vickansvardagsrum.bloggagratis.se

 

Charlotte

7 februari 2008 08:08

Jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag är lyckligt lottad som fått två söner utan komplikationer. Kämparglöden hos ett barn måste vara stark. Kram

http://charlottas.bloggagratis.se

 

syster ysterJ

7 februari 2008 09:48

Ja du syster det där kommer jag ihåg båda gångerna..
det känns fortfarande när man tänker på det.
Man kan nog aldrig förstå det om man inte har avrit med om det..
ha en bra dag kramar J

 

Grynisen

7 februari 2008 10:45

Oj vad dramatiskt... Vilken tur att allt har gått bra trots allt!!!

http://grynisen.bloggagratis.se

 

Susanne

7 februari 2008 13:30

Kors.... jag blev så tagen av att läsa dina historer. Vilken sagolik tur att allt ändå slutade lyckligt!!!
Har inte råkat ut för så dramatiska saker, men ändå kännt oro för hur det skulle gå i slutändan (den ena tvillingen fick för lite blodflöde i sin navelsträng vilket medförde att den andra hade för högt) och fick gå på många kontroller och när väl det hade ordnat sig fick jag havandeskapsförgiftning och så var karusellen igång igen. Inte på långa vägar att jämföra med vad du fått uppleva, men det var nog tillräckligt för mig.
Kram på dig, dina kämpar och självklart övriga också!

http://strumpstick.blogspot.com

 

Nina BF

7 februari 2008 13:31

det är nog rätt att inte utmana ödet för många gånger, vilken tur du och dina barn ändå har haft! Å vilken tur att du har stått på dig när det verkligne har behövts! Tänk på det när du känner dig nere - du kan när du måste! Kram

http://ninashorna.blogspot.com

 

Leva

7 februari 2008 14:18

Jag hoppas och önskar att din dag har gått som du har önskat

http://leva.bloggagratis.se

 

Petra

7 februari 2008 17:15

Jag är så glad över mina syskon, jag älskar dem så otroligt mycket och jag skulle inte kalara mig utan dem.
Hälsa dem att jag älskar dem!

 

Hannele

8 februari 2008 19:41

Vilken berättelse, manliga dr med specialitet har jag inte mycket förtroende för, fast jag inte har lika dramatiska upplevelser, barnmorskorna kan ofta sin sak.

http://hannelesparadis.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...