Ända sedan barnsben har jag alltid funderat över att mitt beteende som oftast inte har varit som andras i ungefär samma ålder...

Men det är inget som jag ha förstått förrän nu bara för 2½ år sedan då jag började gruppterapin, eller förståelsen har väl funnits där att man inte varit som andra, men man har inte förstått varför...

Hur förklarar man för någon som aldrig varit med om samma sak, hur föklarar man sina känslor, att man redan som 4 åring förstår att det här känns fel, man lever i skräck, men man förstår inte vad och varför...

 Dessa minnen som kommer, alla minnen som jag förträngt i vaket tillstånd men funnits i mina drömmar och gör att man inte sover så många timmar man behöver...

Hur ska man kunna få männsikor att förstå att konsekvenser av traumatiska upplevelser gör att en människas liv att man inte kan leva ett liv som är fungerande på det viset som många tycker att livet ska levas...

 Det är lätt för människor att uttrycka sig att:

- Glöm, gå vidare

- Du lever inte det liv du har levt i förut

- Tänk på din familj

-Tänk på dina barn

Osv...

 Det finns hur många fraser som helst egentligen, men en sak vet jag deffenetivt, man kan inte bara glömma, man kan inte bara gå vidare om man inte har gått igenom sitt förflutna, fast jag är i en fas där jag tror att jag aldrig kan gå vidare, inte på det vis som andra tror, jag kommer att gå vidare med att arbeta för barn och vuxna som blivit drabbade av olika övergrepp...

Jag har alltid varit mörkrädd, alltid rädd att någon ska komma till mig på natten, fast jag i dag är vuxen så sitter skräcken i...

När jag vaknar upp ur en dröm, så vet jag inte om det har hänt nu eller om det var då, hur ska man kunna skapa en mapp där jag kan lägga min dåtid och min nutid...

Jag är en svår person att leva med, har alltid varit det, destruktiv på olika sätt, självskadebeteende, men något som jag kan tänka mig vad som är mest jobbigt för de som är nära mig...

Det är det destruktiva beteendet där jag blir, ja vad ska man säga, jag säger precis vad jag tycker och det gör jag var jag än är...

Jag vet att många har ifrågasatt mig för det, men sorgen, rädslan gör att min mur byggs på misstroendet mot människor och det gör att jag blir tuff, stark och visar nästippen uppåt och sätter upp en fasad där ingen når mig...

Sådana här gånger då det sker så kan man nog sparka hur mycket som helst på mig, mitt pansar blir bara hårdare...

Hur ska någon förstå när jag inte ens förstår själv?

Man får vara som man är,
när man inte blev som man borde