Ända sedan barnsben har jag alltid funderat över att mitt beteende som oftast inte har varit som andras i ungefär samma ålder...

Men det är inget som jag ha förstått förrän nu bara för 2½ år sedan då jag började gruppterapin, eller förståelsen har väl funnits där att man inte varit som andra, men man har inte förstått varför...

Hur förklarar man för någon som aldrig varit med om samma sak, hur föklarar man sina känslor, att man redan som 4 åring förstår att det här känns fel, man lever i skräck, men man förstår inte vad och varför...

 Dessa minnen som kommer, alla minnen som jag förträngt i vaket tillstånd men funnits i mina drömmar och gör att man inte sover så många timmar man behöver...

Hur ska man kunna få männsikor att förstå att konsekvenser av traumatiska upplevelser gör att en människas liv att man inte kan leva ett liv som är fungerande på det viset som många tycker att livet ska levas...

 Det är lätt för människor att uttrycka sig att:

- Glöm, gå vidare

- Du lever inte det liv du har levt i förut

- Tänk på din familj

-Tänk på dina barn

Osv...

 Det finns hur många fraser som helst egentligen, men en sak vet jag deffenetivt, man kan inte bara glömma, man kan inte bara gå vidare om man inte har gått igenom sitt förflutna, fast jag är i en fas där jag tror att jag aldrig kan gå vidare, inte på det vis som andra tror, jag kommer att gå vidare med att arbeta för barn och vuxna som blivit drabbade av olika övergrepp...

Jag har alltid varit mörkrädd, alltid rädd att någon ska komma till mig på natten, fast jag i dag är vuxen så sitter skräcken i...

När jag vaknar upp ur en dröm, så vet jag inte om det har hänt nu eller om det var då, hur ska man kunna skapa en mapp där jag kan lägga min dåtid och min nutid...

Jag är en svår person att leva med, har alltid varit det, destruktiv på olika sätt, självskadebeteende, men något som jag kan tänka mig vad som är mest jobbigt för de som är nära mig...

Det är det destruktiva beteendet där jag blir, ja vad ska man säga, jag säger precis vad jag tycker och det gör jag var jag än är...

Jag vet att många har ifrågasatt mig för det, men sorgen, rädslan gör att min mur byggs på misstroendet mot människor och det gör att jag blir tuff, stark och visar nästippen uppåt och sätter upp en fasad där ingen når mig...

Sådana här gånger då det sker så kan man nog sparka hur mycket som helst på mig, mitt pansar blir bara hårdare...

Hur ska någon förstå när jag inte ens förstår själv?

Man får vara som man är,
när man inte blev som man borde

 

cicci

4 maj 2010 18:14

ne fy fan... jag vet på ett ungefär hur det känns men jag har tvingats leva med nått helt annat än det. Man kan inte bara glömma o gå vidare.... vilka e dumma nog att ens säga de orden? kram.... skulle gärna vilja länka din blogg på min o följa den. Skriv gärna en kommentar med din blogg adress om jag får det =)

http://www.qdela.bloggplatsen.se

 

Johanna

4 maj 2010 18:19

Bra skrivet!

dock tråkigt det du varit med om :/

http://lifeofjohanna.bloggplatsen.se

 

camilla larsson

4 maj 2010 19:51

läste lite i bloggen och ville bara säga hej hör gärna av dej

 

Johanna

7 maj 2010 12:28

Usch! Det tär på en att läsa allt du varit med om.
Tycker du är en otroligt stark människa som har levt med allt detta, klarat dej, och ja, måste säga det, LEVER!
Sänder all min styrka till dej.

Sköt om dej.

http://sunshineinmyeye.bloggplatsen.se

 

Anna

7 maj 2010 14:49

Nej, du är inte som alla andra och det är en av många saker som jag verkligen gillar hos dig. Det är en del av dig...
Du ska inte glömma, HUR skulle det ens vara möjligt?!.. men gå vidare det är något helt annat. Hur skulle du kunna glömma något som har varit en så stor del och en så smärtsam del av ditt liv? Men gå vidare...JA! Men för att kunna göra det så måste du få bearbeta, sortera, sörja, vara arg, vara ledsen. Det som har varit måste helt enkelt få komma upp i dagern och "förstöras".
Det är inte DU som har begått fel, det är dom vuxna som har svikit å det grövsta, både dom som har varit dumma och dom som har stått bredvid och ingenting gjort. Det är vad du måste förstå. Jag vet att du inte riktigt har tagit åt dig av den insikten ännu, men det kommer, tro mig, bara du inte ger upp.
Det kommer att blir bättre...fast det kommer inte att vara lätt.
Det är mycket att bearbeta och jag har sagt det till dig förut, jag ska göra vad jag kan för att hjälpa dig, jag finns här för dig och glöm inte att säga till om och när jag kan vara till någon hjälp...

http://chai.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

          Har inte vart här på länge och skrivit något, det beror på många saker som hänt/händer runtomkring mig. Jag vill gärna påvisa att det är både positiva och negativa saker omkring mig.   Jag har fortfarande problem med min p...

              Många drömmar är så verkliga så man vet inte om de är sann eller inte, men ändå är drömmar uppbyggd på något du är rädd för eller har under ditt liv upplevt så de är då halvverkliga...   Vissa dagar kan jag uppleva dr...

    Jag blir så frultansvärd upprörd över denna pedofilhärvans slutresultat...     Kvinnorna döms till barnpornografibrott av normalgraden.   Vad är en normalgrad till barnpronografi, finns det något normalt, de som nu anser att det ...

    Jag känner att jag måste bara skriva å tala om att jag finns här, jag är kvar men bloggandet har blivit något som jag har lagt på sidan genom att jag orkar inte med bokstäver å siffror...   Konstigt hur det kan bli så men det är nog gan...

  Jag har nu legat på akutpsyk sedan början på April, jag accepterade en behandling som jag gjort tidigare ECT är en psykiatrisk behandlingsmetod där epileptisk aktivitet i hjärnan framkallas genom elektrisk stimulering. ECT används framför allt...