
När ska jag kunna huvudtaget leva ett normalt liv, skratta, le utan att få dåligt samvete, våga göra saker som andra vågar, ta egna beslut, beställa en pizza, stå bland en massa människor och kunna säga sitt ord

Vad jag menar när ska jag kunna leva!!

Jag sitter här och är ingenting, jag vet att jag kan bara inte, jag känner mig totalt värdelös på att leva ett normalt liv.
en del dagar så känns jag modigare men så kan det svänga med 5 minuters mellanrum så är jag ner i skoskaften och det behöver inte vara en situation i dagarnas händelse utan det kan vara ett minne som gjort att allt rasat för sekunden.

Som när jag hamnar i en situation om att ta ett enkelt beslut men för mig just då den sekunden kan vara fruktansvärt svårt.
Då säger många med en kommentar att det kan väl inte vara så svårt att bestämma själv, att jag måste börja ta enkla beslut själv, ingen annan kan göra det och det är ju sant men när vet jag om att det är ett svårt eller enkelt beslut?

Det sägs att de tror på mig och att jag klarar det och det är jättesnällt men jag kan inte tro på det, det finns inte i min ryggrad så jag kan inte då tro på det.
Jaja, jag vet att jag är knäpp och dum i huvudet för att jag inte förstår, hur står folk ut med mig när jag inte ens gör det själv...

Men en sak är något jag kan säga att det finns de som står mitt hjärta så nära
Min familj
Mina närmaste vänner är få men väl utvalda från
mitt hjärta...
Den andra Helen
11 maj 2010 14:28
Vi kan peppa dig att hjälpa dig själv....men tyvärr kan man inte göra en annan människa "frisk" den personen måste vilja det själv.
Jag vet hur svårt du har det emellan varven och det är ju inte lätt att gå igenom det du går igenom nu. Det tar många år....men du är ju ändå på god väg. Se dina framsteg och ta åt dig äran för allt bra du gör. Du är en underbar vän.
Låt dig själv må mindre bra ibland för då känns det desto härligare att må bra :)
Be om hjälp om du behöver det.
Jag kan inte tala om för dig att du inte ska tänka negativt om dig själv.....jag gör också det ibland. Men den tiden kommer när vi inser att vi är värda mycket.
Acceptera att du mår skit nu....håll inte fast vid det....bara acceptera.
Det är bara en känsla....det är inte du. Tänk att den försvinner som ett löv som flyter förbi på vattnet.
Använd Mindfullness så mycket du bara kan......det hjälper jag lovar.
Massa kramar till dig min käre vän.
Anna
11 maj 2010 22:22
Jag vill bara säga en, eller ett par, ja t.o.m fler saker...
För det första, du är inte knäpp, möjligen lite knasig, men det är ju jag med, så det kan jag leva med (och du med)och för det andra, Du Är Inte Dum I Huvudet!!
Å så för det tredje....
Vad är ett normalt liv? Vem bestämmer hur ett normalt liv ska vara? Vi är alla så himla olika, så då måste väl också våra liv vara olika?
Du lever ditt liv här och nu, ta till vara på det, för jag misstänker att varken du eller jag eller någon annan kommer att få livet i repris.
Så nu lever vi livet utav bara tusan i fortsättningen!!
Många kramar från en tokfia till en annan..
http://chai.bloggplatsen.se
Lena
25 maj 2010 22:50
Go kväll vännen,
En sak vet jag och det är att du är varken knäpp eller dum i huvudet. En annan sak vet jag också och det är att försöka malla in folk in någon slags lyckomall eller normalmall är dömt att misslyckas. För det som är lycka och normal för mig är för många andra inte det. Att finna glädje i det dagliga är svårt när man varit med om något traumtiskt. Det är det tredje jag vet. Det fjärde är att älskade vännen, du är duger precis som du är. För det är det som är kärlek, att älska någon annan med dens fel, brister och allt annat som finns inom denna människa. Så be inte om ursäkt för den du är utan sträck på dig och se den styrka du har, den kärlek du har för de dina och den lycka du finner hos dessa.
Kramis
http://aforia.blogspot.com
Frida
29 maj 2010 11:05
Jag kämpar varje dag med beslut, om det så är det lilla, bara vad jag ska göra härnäst eller vad mitt liv ska gå ut på. Har svårt att fylla mitt liv med mening känns det som för det enda jag egentligen skulle vilja och klarar, är att leva i mitt huvud och inte med kroppen och allt det fysiska.
Glad att ha hittat din blogg idag!
Anna-Britta
4 juni 2010 18:23
Jag vill bara säga du är inte knäpp,i såfall är jag med det.Idag den 4/6 var jag och min gubbe till Krångede men jag visste inte var du bodde så vi fortsatte till Hammarstrand Kälarna Bräcke sedan hem.Men en annan gång kanske våra vägar möts,Vi fick iallafall se en Björn vid vägkanten i Fisksjölandet.Ha det bra
http://www.gammelmoster.blogg.se

Ann-Christine
13 juni 2010 10:44
Jag har tänkt mycket på dig och jag har både sett å hört dig vara, både stark och beslutsam, så det finns där, tro mig.
Men det är som min terapeut säger(KBT-psykolog), att se alla stegen som vi tar, även myrstegen, för det för oss framåt och ger oss självkänsla och ett egenvärde, vilket också ger en känsla av kontroll, som är så viktigt när man varit utsatt för traumatiska händelser. Hon har varit och är en viktig del i mitt läkande och sån proffession kan jag verkligen rekommendera.
Varje litet steg behöver ses som en seger, ett 1:a pris, för det är det ju.
Och även om vissa dagar känns som 1 steg fram och 3 steg tillbaka, så har man varit därframme så rimligen borde man ju kunna ta sig dit igen.
Prisa dig själv för varje sak du kan göra, varje dag, hur liten du än tycker att den är, eller vanlig, för den delen, det är inte alls så självklart att man varken kan, vill eller orkar alla dagar men då uppskattar man det desto mer, när man kan.
Fast kanske det viktigaste, vi har ett LIKA STORT EGENVÄRDE oavsett om vi gör något eller inte.
Det har blivit så prestationsfixerat och att råka ut för saker som gör en svag eller skör, är ju någonting ingen kan förutse eller ens skulle välja, ifall vi kunde det.
Du, Helen, är en fantastisk kvinna, som gjort mycket gott i livet och som berört mig mycket.
Du gör svårslagna saker som skulle göra både Carro och Kallur, avundsjuka.
Du är VÄRD all framgång och all uppskattning och allt du vill göra. Jag tror på dig och din förmåga, för det har jag sett tidigare.
Jag skickar ALLA änglar till dig, om du vill ta emot dem.
Många kramar från en medsyster
Helena
15 juni 2010 05:45
Jag vet vad du dalar om, har själv haft en djup depp, och fått medicinsk hjälp för det. Sök hjälp, det är inte farligt, det hjälper att höra att inget man tänker är "fel", det är bara något som fladdrar förbi. Jag har det bra nu, hittat vägen igen efter att ha gått i diket. Det kommer du också att göra!
http://www.grytlappen.blogspot.com