Jag har idag suttit och funderat över mina vänners liv, många har gått bort och många är idag sjuka i t.ex cancer...

Ingen vet deras utgång, ovisheten är hård även för en vän som står bredvid och oroa sig...

Jag har mist många vänner tycker jag för att bara vara 42år, nu så är det 2 nära vänner som är sjuka en är en barndomsvän sedan jag var 13 och han 11år som jag har kontakt med än idag...

Jag pratade med han senast idag och ska i morgon fara och hälsa på familjen för det bär upp till Umeå på söndag igen...

Jag är så mottaglig nu för allt sorgligt, har alltid varit lätt för att vara ledsen för andra människors skull men nu är det nog värre än vanligt för jag är inte så stark...

Igår så träffade jag en kvinna som jag inte pratat med på länge, det var skönt att få prata med henne för hon är i en svår situation hon med och när hon berättade hur hon känner sig så var det som om hon pratade från mitt hjärta...

Det är så skönt nu när jag har bestämt mig att jag aldrig mer ska vara tyst, jag berättar för de som vill höra, inte så att jag basunerar ut det vitt och brett men berättar det för de som vet att jag har varit deprimerad och legat inne på LPT...

Vad som gör mig förundrad är att det är inte många som höjer ögonbrynet, men frågan kommer ofta om jag inte är rädd att folk pratar om det, -Nä varför ska jag vara det, vi har inget att skämmas över, vi har inte gjort något fel...

De som anser att vi gjort eller är delaktig i det hela är så förtryckta själva på något vis eller kanske t.om har råkat ut för nått själv och då anklagar mig själv, det är inget ovanligt så har även jag gjort i alla dessa år...

Men alla som har råkat ut för psykiska och fysiska övergrepp, det är inte ert fel, varken om man som barn eller vuxen råkar ut för det...

Jag har många gånger under alla dessa år anklagat mig själv, det är därför jag har varit så deprimerad och inte orkat med allt som hänt under min barndom och de sista åren...

Men otroligt nog så känns det idag att jag har blivit starkare, det är inte för de jag ska leva det är ju för min familj...

Vad hjälper det om jag försvinner, Honan och de har nog sina förklaringar till det med och det ska dom inte kunna lägga på smörgåsen och få njuta av det är ju bara min familj som blir lidande...

Ett tungt inlägg inför helgen men det bara kom nu när jag grubblat på mina vänner som är sjuka...

Jag tänker på er/Kramar Häxmamman

Hittade denna hos LILLA HUSTRUN , gör den och skriv gärna en kommentar då, så vi får läsa...

Fem värdefulla personer (utan inbördes ordning)
Min sambo

Eftersom jag har 6 barn och jag får bar välja 5 personer så får alla barn hänga med på den här platsen.

Min stickmamma (Grannen mitt emot)

Svärmor

Greta

Fyra speciella platser
Hemma

Älven

I famnen på min familj

Mitt stickrum

Tre absolut nödvändiga saker
Dator
Mobiltelefonen

Min familj

Två unika händelser
När barnen föddes

Den dagen jag tordes ta steget från mina släktingar

En/ett av det bästa/mesta/unika som hänt dig
När jag träffade min sambo.