
Jag sitter nu och funderar på den barndom jag har gått igenom, eftersom honan och de kommer inte på samtalet på tisdag så måste jag försöka lära mig att förstå att jag har fått en bekräftelse...
Sanningen blev nog för mäktig för dom, de klarar inte att höra sanningen och de törs inte att erkänna att fasaden har rasat...
Men vad hjälper det mig, men de ska veta att det är inte mig de straffar för jag är vuxen nu, jag vet vad som är rätt och fel, de straffar forfarande barn på det här viset...
När jag fick reda på det här i fredags så grät jag hela dagen, sedan har nätterna varit korta, jag har grubblat och grubblat hur jag ska gå nästa steg för att de ska ta mitt samtal...
Jag vet inte om de läser min blogg men jag hoppas det för jag vill att de ska veta en del av det jag tänkte ta upp...
För det första så kan jag tala om att de enda som skulle vara med var jag, min kontaktperson sedan jag låg på sjukhuset, 2 från samtalsgruppen som inte ens jag vet vilka de är OCH de jag bjudit in var 4st, så de hade varandra...
Mina frågor tror jag till viss del de vet vad de handlade om, men sedan ville jag tala om för dom att i somras så fick jag ett brev sänt till mig när jag låg på sjukhuset...
Det brevet är från en person som har bekräftat min och mina barns historia och det sorgliga är att denna person är drabbad av samma saker som jag och mina barn av samma människor...
MEN vill de inget veta så är det upp till dom...
Jag har även funderat mycket på vad de sagt till bekanta, varför kommer inte jag dit längre osv...
Jag har pga deras nekande till samtal nu skrivit brev till en del och berättar där i mina brev vad det handlar om...
Jag har genom hjälp med breven och bekräftat att det är inte dumt att skicka dom...
Jag känner ingen seger, jag känner inget hat, bara sorg för att de fortsätter som de alltid har gjort...
Bryr sig bara om sig själva och bryr sig inte om hur mycket de sviker barnen, mina barn har en mamma som hjälper dom i alla fall...
Det var inte meningen att jag skulle skriva så mycket ikväll men kanske jag sover bättre nu när jag fått ut tankar...
I morgon är det dax att fara på traumaenheten igen...

God natt alla/Kram Häxmamman
helen
30 mars 2009 07:42
Ja visst är det konstigt hur lätt det är att ge råd till andra.......men det är ju så. Min terapeut frågade mig..."Hur vill du att din dotter ska få må och leva?" Det var mycket lätt att svara på, naturligtvis med värme, ömhet , massor kärlek, respekt.
Sen frågade hon "Vad är det som gör att du inte skulle få vara värd det?" "Varför sätter du såna gränser mot dig själv?"
Jag förstår att du tycker detta är jobbigt men jag tycker också att det är mycket bra att skriva brev till dom för då har du gjort klart var du står......och det är nog det som är så viktigt, att få göra sin röst hörd. Att tala om var du står och att du inte viker undan trots deras oförmåga att bemöta dig.
Massor kramar till dig
http://gussilago
Sissi i Norge
30 mars 2009 10:35
Jeg synes det er så trist å lese at du fremdeles strever med så mye vondt og vanskelig.
Dessverre er det nå engang slik at enkelte mennesker ØNSKER rett og slett ikke innrømme egne feil og mangler..men er flinke til å peke på andre sine.
Fokuser på dine flotte barn, vennen min, og de vennene du har!!
Det er ikke lett å legge vonde ting bak seg, og det tar tid. Hadde jeg visst hvilke ord jeg skulle brukt for å hjelpe deg, skulle jeg brukt dem nå!
Men jeg er nå her dersom du skulle trenge en å dele byrdene med.
http://sissi-mor.bloggagratis.se
sanne
30 mars 2009 18:21
åhh du rara människa, vet inte vad du har varit med om men förstår att det är något mycket, mycket svårt. Och att sitta i en grupp där "alla känner alla" och vara femte hjulet är så hemskt och oproffesionellt.
Jobbar som personlig assistent och det har hänt mer än en gång att vi suttit i grupper med alla inblandade (utvärderingssamtal/utvecklingssamtal)allt ifrån läkare, sjukgymnaster, kuratorer, biståndshandläggare mfl mfl och så den stackars brukaren som har fullt upp ändå att hålla sig flytande. Så förnedrande att jag mått illa. Alla dessa väldigt högutbildade människor som pratar "akademska" och så en redan utsatt person som blir så ensam. Nej och usch för sån´t.
Jag skickar mina varmaste cyberkramar till dig!
http://zephyren.wordpress.com
Lisa
30 mars 2009 23:50
Hej! kikade in hos dej genom wipers blogg
Återkommer gärna..
vad fruktansvärt du upplevt..otroligt starkt av dej att vara den du är idag..
kram
http://dagslandan.bloggagratis.se
eva
31 mars 2009 18:41
Att vissa människor förtränger/förnekar saker som hänt, är tyvärr något vi måste lära oss att leva med. Men för vår egen skull är det bäst att vi tar itu med det som hänt. Den enda du kan hjälpa och hela, är dig själv. Men genom att du får hjälp och blir helad, så kan du också hjälpa andra. Önskar dig allt gott i livet. Du finns i mina tankar. Kram
http://carpe-diem.bloggagratis.se
kb
31 mars 2009 20:07
hur är det? Inget hört från dig i dag. orolig. Hör av dig så fort du kan, så jag vet hur du mår. Såg du att Sabina avlidit? i morse. inlägg hos mig. kram
http://www.metrobloggen.se/mammakb
Charlotte
2 april 2009 07:21
Hej vännen! Jag har inte försvunnit utan bara haft lite runt omkring mig. Jag hoppas du mår bra och du försök att inte tänka på att de gång på gång sviker dig och inte kommer. De vill eller törs väl inte höra vad du har att säga. Kram på dig och ta hand om dig!
http://charlottas.bloggagratis.se
helen
3 april 2009 13:31
Hallå. Jag undrar om det hänt nåt....du har inte varit inne på länge.
Hoppas du mår bra.
Kram kram/Den andra Helen
http://gussilago
ANNA-YS
3 april 2009 16:10
Jag konfronteras med ditt trauma här, utan att ha stött på det tidigare ... men jag vill ge dig lite ork och energi. När du orkar får du gärna hänvisa mig vidare till var jag kan läsa om vad du varit med om.
Vi människor är olika, visa har behov av att förstå sin barndom för att lära känna sig själv idag. Andra vill ta tag i dagen och planera för framtiden, oavsett vad som skett, så har det gjort oss till det vi är idag. Så ibland kan det vara fullt nog att möta dagens resultat, och gå vidare utifrån det.
Livet kan ses som ett stickmönster, det finns där men man kan själv kreera nytt
och förändra resultatet ... if You know what I mean ;-)
Önskar Dig allt gott!!!!
http://anna-lys.blogspot.com
Mia
5 april 2009 09:08
Hittade till din blogg för andra gången på bara ett par dagar, den här gången från Jernsaxen. Ville bara säga att jag beundrar dig som vågar vara så öppen med allt som hänt dig och din familj! Kämpa på, ta hand om varandra och låt inte "dem andra" få dig att känna dig mindre värd. Jag önskar dig en fin vår och sommar tillsammans med din familj och god bättring!!
Helena
8 april 2009 20:06
Jag skrev här men det verkar inte ha kommit med. Jag ville bara säga att jag tycker det var fegt av dem att inte tordas dyka upp men strongt av dig att inse att det inte innebär ett nederlag, för det är det inte. Önskar att du får sova om nätterna och får en lugn och fin påskhelg!!!
/Hella
http://www.marihelena.net
Susanne
8 april 2009 21:54
Go kväll!
Ett tag sen sist...ville bara kika in o kolla så du mår bra...men ser att du inte bloggat på ett tag...Hoppas allt är ok....så gott det nu går.
Vill önska dig en skön o fin påsk...
Kramar
Susanne
http://www.axevasvecia.bloggagratis.se
Ulrika
11 april 2009 09:07
Känner inte dig men känner med dig. Jag har också en barndom med svek bakom mig. Fast jag känner mig numera "hel" efter några år i terapi. Och jag lider med dig.
Måste vara fruktansvärt jobbigt att leva med, sådana svåra erfarenheter.
Så svåra slapp jag, men tillräckligt för att må dåligt i tjugo år.
Kram från mig!
http://ulrikasyr.bloggagratis.se
Oälskad
23 mars 2010 01:35
Skulle leta änglar och hamnade hos dig...underlig känsla..jag vill bara säga en sak åt dig..så länge du mår dåligt vinner dom som skadat dig...du måste visa dom styrka..styrkan att se dom i ögonen och inte låta dom stjäla fler år av dig eller din underbara familj..låt dom för fan inte vinna..du kan aldrig få tillbaka det dom tagit men du kan ta ifrån dom makten över dig..lev för dig och din familj.. dina barn behöver dig du kan ge dom allt du aldrig fick själv och på så sätt har du vunnit kampen...du är värd att leva ett liv du förtjänar..titta rakt fram och titta aldrig mera bakåt..du fixar det här...styrka är att förlåta och aldrig mera se bakåt..önskar dig all lycka.
Kram från en överlevare:)