Vi har en tant som vi lärt att känna sedan vi flyttade hit där vi bor idag och hon är å snäll mot barnen, jag föresten mot oss föräldrar med.

Hon kommer med paket till barnen men många är inte alls snäll mot henne för hon är f.d missbrukare och det är inte många som kan acceptera det.

Men jag vet att jag har vän för livet hos denna kvinna och att henne kan jag lita på för det som sägs mellan henne och mig det stannar hos oss...

Men hon har det väldigt skralltigt med tänderna, de är trasiga och det syns väl men vi som då träffar henne ofta tänker inte på det. Förut då höll hon alltid handen för munnen när honskrattade men det gör hon inte idag och det visar förtroende  tycker jag och det är jag glad för.

Men till saken, min son är väldigt väldigt kärvänlig och när jag frågade han om vi skulle ta och köpa en present till B för att vi får så mycket av henne så blev han eld och lågor.

Ja, men sa jag, vad ska vi köpa då?

-Nya tänder så hon kan äta bättre för hon har sagt att hon inte kan äta så bra.

*Fniss, fniss*

Det blev väldigt svårt att hålla sig för skratt.

-Jag frågade vart ska vi köpa dom för det kostar så mycket.

-Det finns nog på Ica, svarade sonen.

Kan man säga omtänksamhet, jag talade om för B och hon blev så glad över hans omtanke...

Kram på er alla, ha en omtanke till alla...

Har kontakt med flera bloggare som jobbar inom vården, jag själv har oskå jobbat inom vården men idag är jag sjukpensionär men innan jag blev det så slutade jag inom vården för att jag tyckte det blev mer och mer omänskligt på vårdhemmen.

Inte att personalen blev otrevligare utan miljön för de äldre, till slut så tyckte jag mångt och mycket att det var en instution (finns många som tycker det).

Vad jag funderar över är vart tog mänskligheten vägen, vart tog respekten vägen för våra äldre.

idag så finns det få ställen där man ger den respekt och mänsklighet på vårdhen eller i samhället men på vårdhem kan ag ha en viss förståelse att där kan man många ggr inte påverka p.g.a besparningar från vår regering och kommuner.

Men ändå så vet jag att många äldre tappar sin personlighet och det sägs att de ska få ha så likt sin hemmiljö osv.

Hemmiljön är ok, men när det blir på tal om deras intrigritet så tas det mesta bort och på det viset mår varken personal eller vår äldre bra.

Det blir psykisk påfrestning av personalen för de kanske på kvällen ska hinna lägga mellan 10-15st och alla ska ha det vardaglia och samtidigt så sitter en tant i sin ensamhet och vill prata eller en farbror som vill spela lite kort och det är oftast att personalen hinner inte.

Då jag var liten och även idag så ser jag stort upp till de äldre, visst det finns äldre som kan vara ömse de med men hur det än är idag så är det både vuxna och barn som har tappat den respekten.

De skriker och hojtas på gatorna, de behandlas inte med respekt de kallas fula ord som jag inte vill ta i min mun.

När jag blir gammal tror jag nu inte att det finns den vård som finns idag för då har regeringen dragit in allt så då är det ättestupa tror jag.

Men vad ska vi göra för att öka mänskligheten för våra äldre, om barnen fick vara bland äldre oftare så tror jag det sker av sig självt.

När man gör studiebesök eller varför inte ha ett tema i skolan där man en dag i veckan besöker de äldre och kanske knyter en kontakt och barnen får spela kort med farbrorn eller lyssna på tanten som har säkert mycket att berätt om sitt liv för ca: 100 år sedan för sådant vet inte barn om för det är inget det berättas om.

När denna generation av äldre som finns idag så är det vår generation som sitter där på vårdhemmen och vad har vi att berätta till våra barnbarn och vad ska våra barn berätta för sina barn och barnbarn.

Jo om vi lyssnar och tar med oss av de äldres historia så finns det mycket att dela ut men ska vi följa vår historia och inte leva med de äldre inpå oss så är det bara data, tv osv som vi berättar för våra barn och barnbarn...

Hur många lämnar in sina äldre på vårdhemmet och för att de inte ska bli för jobbigt för den äldre generationen så tar man inte med sig barnen, men en liten stund kan de väl få följa med och på de viset får de även uppleva någo nyttigt säkert både för barnen och de äldre...

Skolan, inför en dag några timmar i veckan på skolan för det måste ju kunna räknas in i samhällskunskap och livskunskap och det bör nästan ske redan från ja, varför inte dagistidan...

För idag så är det inte så många som har äldre runt omkring sig, de flesta äldre är så pass unga så de jobbar eller så är de i himlen men på ett vårdhem finns det alltid dessa goa tanter och farbröder.

Det finns alltid någon på vårdhemmet där det finns pigga gamla tanter och farbröder som välkomnar ett barn eller ungdomar för någon timme eller bara ett besök.

Det behövs inte vara något stort utan läraren får ta sin del av ansvaret så personalen kan sköta sitt jobb...

Ja det var bara min tanke och mina ord/Ha det gott alla

Idag så känner jag en viss oro inför natten, om hur det ska gå att sova riktigt. Jag ska idag sluta med en medicin som faktiskt med kombination med den andra medicinen mot RLs har hjälpt fantastiskt mycket men man kan ju inte bara leva å medicin.

JO, är jag tvungen så kan man men jag måste pröva, jag måste stå ut många många dagar och nätter med att min RLS försämras och då vet jag att jag inte kommer att få sova.

Detta fenomen har jag haft sedan liten lder och inte förrän snart 3 år sedan fick jag medicin som har hjälpt mig ganska mycket men inte helt.

Det är väl inte så länge sedan det klassades som en sjukdom, det är många människor som har levat ett rent h..e..l..v..e..t..e p.g.a dessa myrkrypningar.

Men medicinen har även en baksida och det är att om man slutar med den så förväras RLS och det inger inte direkt ett hopp.

Men jag vet att jag har försökt att sluta med den här medicinen tidigare men det har bar inte gått, men nu SKA jag och då får jag väl gå ut och gå när inget annat hjälper.

Om det så är natt, kanske man på kuppen kan gå ner några kg för det skulle behövas verkligen det OCKSÅ.

Jag hoppas att jag klarar detta för som det kändes förut så ska man nästan gå och hoppa i älven för att slippa det, man kan inte sitta still, inte gå på bio eller sitta still i en bil, man kan inte sova, man ingenting till slut.

Men om jag bestämmer för att gå och vara i kyla så kanske det känns bättre i mina ben tills mina ben vant sig att inte ha medecin...

Jaja, man ska inte måla fan på väggen heter det ju *Ler*

€

 Jag bev nöjd, bara det har torkat nu så ska jag skicka iväg allt jag gjort det kanske blir i övermorgon...

Jag får känna mig nöjd.

"Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser

glöm bort bekymmer och besvär"

Godnatt alla min vänner där ute i rymden

Var inne på en av mina favoritbloggar och läste då hennes historia om hennes mormor och då kände jag att jag ville berätta lite om min morfar.

Min morfar levde de sista 9 åren på lånad tid som egentligen var nog kanske omöjlig för många, år 1991 var ett sorgens år för oss alla men det var nog inget i jämfört det med hur min morfar kände det.

Först gick min mormor bort, sedan bara månader efter så dog hans svåger som många ggr träffade och på det så dog hans bror på sommaren samma år, jag tror det blev 3 på 4 månader.

"Morfar, elden står i symbol till att du sade från början att du inte tyckte om att man for och tände ljus vid gravarna förrän mormor dog, men du sade att det var bara för att "Hon skulle kunna läsa tidningen".

Men jag mins så väl hur du tyckte att pynt det var inget för dig men vem var det som bråkade sig och lyckades att få sin vilja igenom med den där lilla julgranen du klädde varje jul till mormor.

Det blev protester men du vann över de som protesterad.

Egentligen förstår jag inte vad de protesterade över för det är ju så vid var och varannan grav idag...

Jag var i princip uppvuxen hos min mormor och morfar, alla lov somkunde tänkas kan och vi firade i princip alla högtidsdagar tillsammans åtmindstonde de sista tio åren firade vi alla dessa dagar tillsammans.

Min familj, morfar och min yngsta morbror de var underbar 10 år som vi har många fina minnen från.

Men det året som nu var så sorgsen så talade min morfar om för mig att han hade så svårt att äta för han hade så stora sår på tungan och det här var kanske vid vårkanten, Maj för vi var nere i B och det var varmt ute men hans bror var inte död än.

Jag tittade i hans munoch sade till han att han måste ringa dr, han gjorde det dagen efter och de tog flera prover och inte allt för länge fick han vänta förrän han fick beskedet cancer i tungroten och halsen(tror jag).

Han fick läggas in i Umeå och när han ligger där så får han beskedet om sin bror och då trodde jag att det skulle vara slutet att orken inte skulle hålla för han.

Jag provade att ringa flera ggr men han hade stängt av tele, han talade om sedan att det var för att vara för sig själv och bearbeta allt som hänt...

Men min morfar kom hem och firade 9 jular till med oss vi fick honom på ytterliggare 9 års lånad tid.

Jag minns ända från barndomen att det var morfar som och cyklade runt äs med oss, det var han lärde oss åka skidor och lämnade oss på skidspåret, det var han som skulle ha oss att ro båten när vi skulle hämta nät och han skällde men inte argt och sade att man aldrig mer skulle få följa med men vem satt inte eller åkte inte efter han dagen efter *Ler*

Min morfar var väldigt väldigt social människa, vi gick på motionsbingo på H och vi for och fiskade, vi grillade korv, vi var på auktion, vi var alltid där det var folk och många av mina vänner minns min morfar med glädje och det gör att man känner ännu mer saknad.

Morfar fick problem att prata och äta p.g.a att de skar bort halva tungan på han och det gjorde att han drog sig för att åka någonstanns där det var folk.

Men morfar visste att jag var på styva linan och folk ställde sig och frågade mig vad morfar sa så brukade jag säga -Du får fråga han själv och det tyckte morfar var så bra svar för det var ju inget fel i huvudet på han...

Varför kan inte folk bara säga att -Du får ursäkta mig men jag hörde inte vad du sa kan du berätta igen! Nä då folk ska behandla folk som man inte förstår själv...

Mina barn frågade aldrig de höjde inte ens ögonbrynen, vi satt och åt med han och aldrig att någon ens funderade det var så bara.

Men som sagt det sista året s¨å kunde han inte äta så han fick en knapp opererad i magen och fick sondmat där.

Men han blev så sugen ibland på mat men så fort han åt så ströjde han sig.

Men vi kom på bara för att han skulle få smaken så mosade jag maten och han bara stoppade in i munnen och sedan spottade han ut det.

Vi kom på det när han ville att jag skulle köpa en stor semlebulle på Flodins bageri och han kunde inte äta så tog jag en mixer och det fungerade att få smak bara.

Men så var det den dagen han dog, det var en sådan sorg så jag gråter än idag för att jag saknar han så mycket.

Jag minns att jag jobbade helgen på ett gruppboende och då börjar man på fredag kl14 och går av måndag kl10 så man sover hela helgen...

Han ringde på fredagen och sade att han mådde inte så bra och han frågade om jag inte kunde komma, men jag svarade att jag inte kunde få tag i en ersättare så sent på kvällen.

På söndagmorgon ringer min älskade morbror och säger att morfar är så dålig så vi måste komma, jag ordnade snabbt ersättare och en av mina systrar kom och hämtade mig.

Det var så hemskt att se min kära morfar ligga där, min äldsta morbor B, min morbror M och min yngsta morbror H, min syster K och jag var där.

Jag och min syster har jobbat en längre tid inom vården och vi såg på morfar hur långt det var kvar och jag förbannar mig själv för att var medveten om sådana saker.

Men på måndag kväll tyckte de att vi skulle åka hem och vila oss för det var inte mer än 10 min till sjukhuset.

Vi vaknade vid 4 av en telesignal och vi förstod då alla vad som hänt eller händer. När vi kommer ut så är det som om allt gick emot oss, det var full snöstorm och det hade kommit jättemycket snö och på det så startade inte bilen.

Men vi lyckades till slut och när vi väl kom ner till sjukhuset så var det försent han hade lämnat oss, jag har aldrig sett min yngsta morbror så ledsen.

Jag kan än idag inte lyssna på låten Vem får nu se alla tårar i med Wilmer X utan att bli ledsen för min yngsta morbror lyssnade på den och sa inte så mycket på länge och jag gick upp till morfars rum, satt mig på hans säng och tryckte hans kudde mot mitt ansikte och grät högljud och snyftade och snörvlade.

Det är en stor saknad och de var 6 år sedan den 12 februari -01 min morfar somnade in och fick träffa mormor i himlen.

Jag vet att jag har träffat han många ggr efter detta och han får mig att skratta och vara glad. men mycket minnen som man saknar men är glad att man har

Min morfar tyckte mycket om dansmusik och så tyckte han att det var roligt att förvränga de låtar som " Man ska leva för varnadra" så sjöng han "Man ska veva för varandra"

Kram till dig morfar "Jinko" jag älskade och älskar dig/Ditt äldsta barnbarn

Jaha, nu har det hänt igen det som är ett  fasanfulla som man kan tänka sig som man inte vill ska hända...

Nu var mannen från Norge men jag kunde ändå inte låta bli att skriva det jag har på hjärtat för när jag läste denna artikell så kom detta i mina tankar och det gäller fäder som kidnappar sina barn.

Flera barn kidnappas per år MEN ÄNDÅ så gifter sig kvinnor med män från andra länder och tänker -Det där händer inte mig det händer bara andra!

MEN hur stor chans är det inte att det händer?

Det är i och för sig en väldigt liten % i jämfört med de som inte gör det men då det händer är det så katastrofala följder för barnen eftersom de förstår inte vad som händer och för det mesta så ska de stackars barnen omvandlas från Svenskt barn till en helt annan religion och ett helt annat leverne än vad de har här...

och på det så sker den mesta omvandlingen med BARNAGA och med kort tid så förändras barnen.

Jag själv har ingen erfarenhet av det men jag har läst och jag har följt många barnöden för om mammorna kännder sig som dom gör hur kännder sig då inte barnen?

VARFÖR lär vi oss inte, nu är det inte bara svenska kvinnor det handlar om det handlar om alla vi som är uppvuxen utanför dessa människor religion och leverne.

MEN visst, charm har de, snygg för det mesta, låtsas vara gentlemen osv osv...

 Men är vi så TÖRSTIGA efter detta så vi inte kan leva med en man som inte kommer från dessa ställen av världen.

Nu ska man inte klanka ner på all dessa människor för det är deras tro och deras leverne och alla har vi olika uppväxt men jag anser att man kidnappar inte sitt barn.

Men samtidigt så måste jag även säga att de vill väl ha sina barn de med precis som vi i Sverige gör en skillsmässa så vill alla ha en del av sin vårdnad för de älskar barnet.

Så det kan även vara så MEN  vad som är problemet vad är det som gör att dessa män flyttar från sitt land är det för att de tycker att det är bättre leverne för de kan ju inte bara säga för att de ska bli dödade, torterad för hur kan de då ta dit sina barn helt plötsligt och framför allt varför åker man tillbaka till det land man kan bli dödad och torterad lite. Om det är så att mänen kommer hit med de premisserna då borde de väl förstå  att det leverne som barnet hade innan är bättre än det som de själv växte upp med för annars borde männen inte heller ha sökt sig till Sverige.

Något måste locka dom, är det bara avel de vill ha? De kan skapa barn och förtroende med kvinnorna och sedan när barnet kommit och vuxit upp till en viss ålder så de är i princip självgående och giftasduglig då tar de barnen och sticker...

Nä usch!

Nu skriver jag inget mer om detta för jag kan hålla på hur länge som helsta tydligen...

Skickar kramar till mammorna  och barnen som har blivit drabbade

Nä det är inte det utan när kroppen inte får den sömn den behöver och man ligger natt efter natt och är såååå pigg och man kan inte sova.

Ibland så kommer jag in i dessa perioder då det är värre än någonsin och nu har det varit så illa så jag kanske har sovit ca: 3 timmar per natt men det är inte sammanhängande heller.

Men man skäms för att berätta för andra hur det står till, ni ska veta att jag kunde knappt sova hos kompisar när jag var liten, jag hade ett helvete på gymnasiet för att jag tordes inte somna i mitt ensamma rum på elevhemmet så då blev det att jag låg vaken på natten och när det började att ljusna då somnade jag och ni kan ju gissa hur en del lektioner blev.

Men det senaste året har jag bestämt mig att jag ska inte dölja och skämmas över min mörkrädsla för det är ingens fel men ska man hela tiden dölja det så då kan man aldrig bearbeta det heller...

Men när jag var liten, jag tror många föräldrar gör så nu också, mina föräldrar nonchalerade min mörkrädsla det fanns till och med de som hånade mig i vuxen ålder för den rädla jag visad när jag var liten och då tordes jag inte att tala om att så kännder jag även som vuxen...

Många ggr blev man ledsen för den ironi man fick uppleva för mörkrädlsan men så ska ni veta att jag trärtemot än hur jag hade det min min uppväxt, min misting han är mörkrädd och jag låter han få sova i samma säng som mig om han kommer på natten för han har visat samma tendens som jag och jag tror det är bättre att ge han tryggheten och förståelse så tidigt som möjligt för då kanske mörkrädslan dalar istllet för att bli bestående som min...

Nu blev det sådant där allvarligt prat igen, jag kan bara inte låta bli men jag kan tala om att sonen bakade smulpaj och se här vad det blev...

God natt på er alla/Kram

      Då blev jag färdig med min nya mössa, den blev faktiskt finare än vad jag trodde men det är inte min stil.

Får se om jag kan hitta på något roligt med den och jag hade tänkt att dela med mönstret på den men det kommer nog inte förrän i morgon men det är ullgarn jag har stickat i utom för det blå och gula för jag hade inte något sådant i ull...