helen

29 januari 2009 14:38

Jag vill bara tala om att du inte är ensam.
Precis så som du beskriver känner även jag.
Säkert många många fler än vi kan tro.
Men allt kpmmer bli bättre.....jag lovar dig.
Kramar hårt

Helena

29 januari 2009 15:26

Jag lägger gärna ut kort för färsäljning, har några som är klara och säljes gärna. Hur ska jag gå tillväga?
/Helena

charlotte

29 januari 2009 17:49

Just nu önskar jag att du inte bodde så långt bort, hur långt kan det vara 50 mil? Du är inte ensam i bloggvärlden men jag förstår din känsla för att sitta ensam i den riktiga världen, alla vill vi ha någon som lyssnar på oss. Jag har förlorat så många vänner, inte för att jag blivit ovänn med dem, inte för att jag inte velat ha dem som vänner men de har försvunnit. Kanske för att jag är som jag är, med både fel och brister och inte direkt någon "festprisse". Jag hoppas du finner en riktig vän nära dig. Vill du så får du gärna maila mig, säg bara till så får du min mailadress. Kramar kramar!! Du klarar detta, du är guld värld och världens snällaste.

Busan

30 januari 2009 15:27

Vännen, du är inte ensam! Även om jag inte skriver så ofta längre, varken i min egen eller andras bloggar, finns du i mina tankar. En stor varm kram kommer här genom cyberrymden! Ingela (Busan)

Lena

30 januari 2009 18:51

Go kväll,
Vänner kommer och vänner går. Tyvärr är det så och kanske ska det vara så. En gammal kines sa till mig för länge sedan att:
om en vän gick sin väg utan att man förstod så har denne/denna spelat ut sin roll i ditt liv och kan inte ge mer. Men om vännen går sin väg och dessutom talar om det för dig så har du spelat ut din roll i dennes/dennas liv. Och jag tror faktiskt det stämmer. Många vänner och kommit och gått här oxå. Speciellt i samband med sorg och bedrövelse. Men då försöker jag känna efter om vännen ger mig den energi som jag behöver just då. Förmodligen gör den inte det.
Ensam är du definitivt inte. Det finns många runt om i vår värld.
Sköt nu om sig och ha en bra fredagkväll. Försök att skaka av dig bedrövelsen och njut av stunden.
Kram Lena

Eva

30 januari 2009 18:56

Om jag kunde göra nått för dej o alla andra som mår så dåligt o har dessa kännslor,skulle jag göra det omg.
Du är inte ful,äcklig el nått annat.
Du är Helene ne jätte go snäll och söt tjej
och du har inte gjort nått,det är dom andra du vet,som Lyckats göra till liv till
ett H-ete...men sträck på dej och låt dom inte lyckas längre,visa att du duger precis som du är,du har oxå en fin familj.
Man behöver inte Älska varandra därför att man är släkt.....det är enkelt att bli förälder men man ska förtjäna att bli kallad för det.

Massor av kramar / Eva

Poppe

30 januari 2009 21:17

Det är inte lätta diskutioner som du har gett dig in på. Och jag har småläst lite av det. Och jag håller med dig. Att varför ska inte en tjej/kvinna för göra det. Sälja sex. OM hon inte kan lyckas tjäna pengar på något annat sätt och det är de ända utvägen så ska hon få göra det. Fast det ändå inte känns rätt. OM du förstår.

Och gällade släkten. Så är det tufft, en enorm påfrästning av hur dem beter sig emot dig. att dem trackar ner på dis så där. Det är obegripligt. efter allt som du har varit med om.... Och du vet det. Att du skriva hur du vill. hur mycket du vill. Och om vad du vill. Du får skriva av dig till mig. Jag läser o svarar så fort jag kan. Och sparar inte kommentaren gör jag heller. Utan jag låter den ligga som ett mail. Där andra inte kan se den. Kram på dig=)

milo

30 januari 2009 21:24

hej vännen..Tack för ditt inlägg hos mej...ååååå Tack själv du för att Du finns gumman...vet du..jag tror många ggr att vi förstärker allt genom vad vi tänker..och oftast det vi tänker om oss själv är inte sant..du är värdefull, vacker och enormt älskad...säg det till dej själv..allt som kommer från andra är ju vad dom har för tankar och är inte ditt...det kommer från deras dåliga sjävkänsla som dom projecerar utåt..så tror jag att det funkar..tänk kärleksfulla tankar om dej själv..låt andra ta hand om sitt..ge dej själv kärlek och öppna dej för att ta emot kärlek av andra..du är värd guld.. vännen..se det i dej själv.....GOSIGA KRAAAAMAR till DEJ från mej...

milo

31 januari 2009 10:54

Tack vännen för ditt fina inlägg..verkligen tänkvärt.....
stooooora goooooosiga kramar till dej fining!

Hannele föreslår

31 januari 2009 11:27

själv litar jag alltid på människor, tills motsatsen är bevisat... Oftast, nästan alltid, får man en vinstlott. Ha en bra dag, kram.

Anonym

31 januari 2009 22:58

Hej !

Jag vet preics hur du känner dig ... det var länge sedan jag kände så ... mer än 10 år sedan :)

Jag vill bara tala om att det finns hopp så ge inte upp ... allt blir betydligt bättre när du har fått svar som KÄNNS BRA FÖR DIG på alla dina " varför " Men det tar tid ...
men det går :)

Så ge inte upp .....

Madeleine

31 januari 2009 23:43

Vilken superfin blogg!!!

Ensam

8 november 2011 19:11

Skrev orden "ensam i själen" i googlefältet och på något sätt kom jag in på din sida. Jag är strax över 20 och ensam i själen. Har kommit fram till, på senaste tiden, att jag valt det på ett sätt, men från början blev det så fel. Sen barndomen. Barndomen forma mig mer eller mindre till den jag är idag och det jag känner. Längst inne i min själ finns det ett stort svart hål som skulle fyllts när jag var liten. Men det svarta hålet måste jag nu på egenhand försöka fylla. Vilket är extremt svårt, men det ända rätta. Jag kan lyckas med körkort, utbildningar, jobb ect. men känner mig inte bra nog inför mig själv. Jag lyckas men det känns inte riktigt som jag. Precis som jag gör sakerna, men jag kan inte riktigt känna att det är jag som gör dem. Känner mig ständigt utanför. Utanför samhället, andra människor, utanför mig själv. Precis som jag går i en egen liten bubbla. En bubbla som det inte får plats med lycka, glädje, kärlek, allt det positiva i livet. Utan bara de mörka och tunga. Undrar ofta om mitt liv alltid ska kännas så här att leva. Ska det vara så här att vara jag? Jag har inte varit med om något dramatiskt i barndomen. Jag har bara haft oturen att få två föräldrar som inte vet hur man ska spegla ett barn. Se ett barn.
Vet igentiligen inte riktigt vad jag vill ha sagt till dig. Skriver kanske mest detta för min egen skull. Men i vilket fall som helst så är vi nog många som känner oss ensamma i själen, trots detta så kan ingen av dem ta bort denna ensamhet. Hur gärna dem än vill och hur mycket man än skriver att "du är inte ensam", "jag finns här för dig" osv osv. Jag är ensam i själen ikväll och kommer vara det imorgon med. Ibland är det skönt, ibland är det sorligt.