Det året då jag skulle fylla 11 så bodde vi i en stad som låg i Västernorrland, vi bodde i ett hus som låg nära en skola.

Jag har inte så mycket minnen men jag fick inte gå i den skolan, jag tror att det var då jag åkte till en byskola som låg många mil bort...

Jag hade väldigt svårt att få kompisar för jag fick ofta byta skola för mina föräldrar flyttade ofta fast inom samma kommun men det var olika skolor till olika samhällen, men varför denna byskola med att åka buss...

Jag hade 2 kompisar "Ragnhild" och "Sara", Ragnhild var enligt alla speciell, hon ville ingen annan vara med går inte på varför...

Det ska finnas ett foto på mig och Sara och där kan man se att jag hade bara 1 glas på mina glasögon och det var på det ögat som jag är blind på som det saknades glas...

Mitt minne säger mig att det var så länge, varför, det var en ytteliggare grej de kunde mobba mig för...

Jag minns att jag hade en fröken som hette Elisabeth, hon had idjelångt hår och en pojke som hette "Ola" och han var inget snäll, han spottade i min mössa en gång...

Mattanten i den här skolan såg till att fiskbullar är det värsta jag vet, jag var smal och tanig när jag var liten...

Så en dag så var det fiskbullar och jag var en sådan att man skulle smaka på allt och det man hade på tallriken det åt man upp...

När jag ätit färdigt tyckte mattanten att jag skulle ta en portion till och öste upp massor med äckliga fiskbullar och jag tordes inte annat att göra än att sätta mig igen...

Jag satt och trugade i mig medans hon satt och tittade på, jag åt och kväljdes, det ringde in och rasten var slut, fröken sökte upp mig och tyckte det var bra att jag åt så det var ingen fara jag kunde ta god tid på mig...

När målet till slut var uppäten så fick jag gå, jag satt på toaletten, grät och kräktes...

Fiskbullar kommer aldrig in i detta hus...

År -78, drog familjen iväg till Jämtland, ett litet samhälle som var rejält på den tiden, idag så finns det kanppt något kvar och jag är borta från dåliga minnen på detta samhälle...

Pappa flyttade först, vet inte hur länge men under tiden så fick jag en brevkompis därifrån så jag skrev och hälsade på hon innan resten av familjen hamnade där...

Jag tyckte aldrig om att flytta dit, det var aldrig bra och mobbingen var ett stort faktum i detta lilla samhälle...

Hur många gånger önskade man sig inte döden för att man orkade inte med mobbing, föräldrar som inte var som de skulle och andra vuxna som skadade mig...

Jag gåter när jag tänker på det här men jag har inte så mycket minnen jag kan berätta det mesta är dåliga minnen, men det är inte kontigt tycker de som tar hand om mig på terapin...

Det är vanligt fenomen att de onda minnena tränger igenom de goda, men sedan vad är gott och vad är ont...

Det fanns för det mesta en baktanke i deras goda gärningar, man visste aldrig, när, var eller hur...

Denna ständiga rädsla man gått med i 41 år och ändå har

man överlevt...