Charlotte

9 april 2008 14:39

Jag kan inte låta bli att känna mig förtvivlad över lilla Englas försvinnande, jag förstår känslan så väl. När min ena son gick i 4:an "försvann" han. Det är så att mina barn har alltid haft en regel att man går hem direkt efter skolan och den har de alltid följt, jag ville veta var de var, vad de gjort under dagen innan eventuella kompisbesök stod på tur. Men en dag kom inte min yngsta son hem, jag visste ju att pojkarna i den klassen inte var snälla med honom och de senaste dagarna hade de bråkat med honom. Jag ringde till en som jag visste eventuellt kunde veta men möttes av totalt oförstående och flickan i den familjen hade bara sagt "det skiter jag i". Jag letade och letade, men ingen son. Tillslut gick jag upp till skolan och fick då höra att han blivit arg och gått sin väg på en lektion. Den läraren hade totalt struntat i sitt ansvar och inte kontaktade vare sig mig eller någon annan. Jag fick tag på klassföreståndaren som bara ryckte på axlarna och tyckte jag var fånig, han var säkert någonstans. Jag blev så paff att jag inte kom mig för med att säga något. Så vänder jag på huvudet och vem får jag se, jo min son tillsammans med sin storebror och hans underbara lärare. Jag gick direkt dit och frågade vad som hänt. Då hade min lilla son blivit så arg och sedan ledsen och rädd att jag skulle bli arg för att han smitit från skolan, så han hade gått till storebrors klass. Allt som allt var han väl borta i 40 minuter men det räckte för att jag skulle bli livrädd. Så jag förstår känslan så väl innan man vet. Jag hoppas de hittar Engla vid liv, men det är nog knappast troligt vid det här laget. Men att leva i ovisshet ett helt liv måste vara det mest fruktansvärda som kan hända. Jag tänkte på pojken som försvann uppe i norr för säkert mer än 30 år sedan.

Katta

9 april 2008 18:50

Hej! Hittade hit via tjejblog. Måste bara få säga vilken otroligt vacker hemsida du har! Läckert med de blå rosorna...

eva

9 april 2008 19:33

Det måste vara fruktansvärt att förlora ett barn och inte veta vad som hänt. Ovissheten måste vara jättejobbig för hennes föräldrar, släkt och vänner. Lever hon eller inte? Vad har hänt? Ja, frågorna är många. Tänker på alla de som lever i ovisshet om vad som hänt deras nära och kära. Kram

Sissi i Norge

10 april 2008 08:44

Det er grusomt, og de som forgriper seg på barn burde blitt holdt borte fra samfunnet etter dette. Du skal se dette er en som har vært borti slike saker før...gjør de det EN gang...gjør de det like gjerne TO...

Stakkars familie, og stakkars lille Engla...

Susanne

10 april 2008 10:52

Ett ljus brinner. Har länkat dit från min blogg nu.
Usch det är så hemskt. Hur kan någon vilja göra ett barn illa?