Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Senaste inläggen

Av Häxmamman med - 19 maj 2009 13:01

 


Usch vad trött ja ä, jag stickar på ett rejält tungt arbete nu och det tär på händran och fingran värk lite väl mycket...


Men jag ger mig inte ska försöka få det färdigt till nästa söndag...


Fick mig en fin hatt idag av min Stickmamma (grannen) och jag ääälskar den till max...


Så ikväll ska jag hasta kvasta med hatten på min yngsta dotters musikcafé som de har ikväll, föresten så är hon på prao i 2 dagar i kälarne på dagis, jag tycker mina barn borde vara less att vara uppe i småbarn när de har så många syskon men icke sa nicke...


Min 15 åring far till Gotland i morgon på skolresa, de har kämpat bra för att få ihop pengar och de blir borta i 5 dagar, roligt för dom, hade gärna följt med men ångrade mig för jag känner att jag har inte riktig kraft till det än...


Sedan ska min 11 årige dotter iväg på en liten skolresa som är troligen en övernattning, skojigt för dom med...


Jag har x-tra tankar idag på mina 2 vänner som den ene är i Umeå på behandling för sin cancer och den andre ska undersöka hur hon har det om det är bra eller inte...


Jag oroar mig och är lite snurrigare än vanligt, när det blir för mycket så är det som om hjärnan kopplar bort och jag blir bara imsig vimsig...


Kommer med bild på hatten då jag har orkat bytt batteri på kameran...


Vill även säga att Guschelov har Malin kommit till rätta och det känns bra, kramar till familjen...


Ha det gott mina vänner/Kram

Av Häxmamman med - 18 maj 2009 13:00

 

Tänk hur man lätt kan glömma det som är något att glädjas för när sorg och smärta tränger in i en själ.

Vem tjänar på att min sorg och smärta tar överhand och det förgångna tar över det nuet jag ska leva?


Vilka är förlorare, jo alla mina nära och kära, hur kan man glömma bort att livet är nuet, livet är att låta mina barn få växa upp i en trygg familj, hemmet ska vara deras trygga boning...


När då deras mamma tappar bort det som ska levas för så kommer deras otrygghet fram, Jag som trodde att jag skapade en trygg famn till mina barn skapade med min sorg och smärta en otrygg famn...


Jag förstår själv att jag är inte i grund och botten som skapat denna otrygga famn, de har alltid fått kärlek men det sista året har gett dom med en stor sorg.


Sorgen över att deras mamma inte närvarat i nuet, det förgågna har trängt på hela tiden, men har man levat själv i en otrygg famn där kärleken enbart  inte varit äkta utan för att dölja sanningen bakom den hemska hemligheten som har haft sin segrande topp i min barndom och uppväxt...


Det här sista året har präglats av så stor sorg och tilliten till människornas männsklighet har försvunnit helt, hur kan man igen åter tro på männskligheten...


Att jag själv var drabbad det hade jag börjat bearbetat och mådde bättre och bättre, jag trodde själv att mitt liv började att vända att jag och de som står mig närmast skulle få ett liv där vi lever i trygghet och kärleksfullt och jag kunde ge all min tid och mitt tänkande till dom...


När man tror att man hamnat i en trygghet och man försöker verkligen att ge sin tillit till människor så kommer den värsta bomb man kan tänka sig, är det inte konstigt att allt rasade...


Den trygghet jag trodde jag gett mina barn var inte sann, de fanns ondska som försvårat deras barndom fast jag trodde jag skyddat dom med hela min själ...


Men de lyckades att ta bort mina barns trygghet där de som ska egentligen invagga barnen i säkerhet, de vuxna som inte har förstånd vad som är rätt eller fel...


Nu har jag själv kommit i klarhet att jag är inte den onda länken i det här, jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, jag var så präglad av den uppfostran att jag kunde inte ha handlat på något annat vis...


Men visst känner jag stor sorg och klandrar mig själv över att mina barn har fått en tung börda som jag inte kunde förhindra...


Hur kan vissa människor ge sig till att skada barn?


Vad har man i sitt sinne när man vet att man gör fel men ändå ställer ett barns liv till att alltid leva med en bräcklighet där de vet att vuxna kan skada dom...


Hur ska barnen få en tillit till vuxna människor?


Men nu står kamp  i full blom, vi kämpar för varje dag som går, vi har försökt att ta avstånd från de som skadat och kan skada oss...


Det har krympt vårt nätverk med släkt men man måste ibland välja och för att vår trygghet ska växa och bli stark så behövdes detta avståndstagande...


Det är inget man önskar, många försvann för att de inte förstår vad som är fel och rätt, vad som är lagligt och olagligt...


Men jag har kommit så långt, jag har tagit mig ur detta, jag kan tänka mig att det är som att växa upp i en sekt, hjärnan är helt enkelt hjärntvättad och man tror att alla lever så som jag är uppväxt...


Det skulle ta mig så många år att komma till den insikten, men det har varit en kamp där jag samtidigt har haft dåligt samvete för både de som skadat oss och för mina barn...


Rädslan har var stor, vad händer om jag släpper på lögnerna, vad händer om jag går fram till ljuset och låter de som känner mig få veta?


Nu den sista gången jag var inne på sjukhuset var jag desperat, jag ville inte finnas mer, jag försökte allt för att komma bort från allt som inte var ämnat för mig...


Men det valet skulle ha även inneburit att jag skulle ha tagit bort det som är ämnat för mig och det är inget jag vill vara utan...


Så efter mycket kämpande med mitt inre, den kampen bestod av mycket smärta som jag tillfogade mig själv, mina nära och kära, en dag fick jag rejäla banner från min ena dotter...


Hon var arg på mig, skällde på mig, jag hade lovat dom att jag skulle kämpa, inte lämna dom...


Mina närmaste, de som älskar mig, både familj och vänner gav mig många tankeställare och med dom går jag i mitt bagage idag...


Vi är på väg uppåt,men det kommer att ta tid och det kommer att gå upp och ner för oss alla...


Jag är så rädd för ytterliggare sorg och smärta, klart kommer jag säkerligen inte gå igenom det liva jag har nu sorgelöst, men jag måste lära mig tillit och ta kampen när sorgen bankar på min dörr...


Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig, min familj, vänner och ni som besökt min blogg och skrivit fina kommentarer...


Hjärtat mitt lyser när jag sitter

med min familj och myser.


Tänk att just jag har ett liv

där jag nu kan välja utan kiv.


Mitt hjärta har gjort ett val

det jag bestämt är att jag ska finnas kvar.


Jag bygger nu ett bo

där vi kan börja att tro.


Tro på en trygghet

där det inte ska förekomma svek.


Jag är glad för varje dag som går

och den glädje vi ger och får.


Jag älskar er och ber

ta inte livet för givet.


Kram/Häxmamman



Av Häxmamman med - 16 maj 2009 12:21

 


Min bloggvän Charlotte har lagt ut den här efterlysningen på sin blogg och jag vill gärna hjälpa till och kanske fler kan sprida detta så når vi fler människor runt omkring Sverige...

Efterlysning: Malin Persson hemmahörande i Arvika! 167cm. Troligen klädd i svart huvtröja, svarta skor och svarta intersportsbyxor med vit rand efter benet. Ring 112 eller 11414 om du har uppgifter om Malin. Kopiera och lägg på din sida!




Charlottes vännina i Norge känner mamman till flickan och honhar frågat om det är ok att lägga ut här.


Flickan har varit borta sedan i torsdags, har alldeles nyss läst om att flickan inte var hittad när jag skrev inlägget...



Av Häxmamman med - 15 maj 2009 20:22

 


Jag har idag suttit och funderat över mina vänners liv, många har gått bort och många är idag sjuka i t.ex cancer...


Ingen vet deras utgång, ovisheten är hård även för en vän som står bredvid och oroa sig...


Jag har mist många vänner tycker jag för att bara vara 42år, nu så är det 2 nära vänner som är sjuka en är en barndomsvän sedan jag var 13 och han 11år som jag har kontakt med än idag...


Jag pratade med han senast idag och ska i morgon fara och hälsa på familjen för det bär upp till Umeå på söndag igen...


Jag är så mottaglig nu för allt sorgligt, har alltid varit lätt för att vara ledsen för andra människors skull men nu är det nog värre än vanligt för jag är inte så stark...


Igår så träffade jag en kvinna som jag inte pratat med på länge, det var skönt att få prata med henne för hon är i en svår situation hon med och när hon berättade hur hon känner sig så var det som om hon pratade från mitt hjärta...


Det är så skönt nu när jag har bestämt mig att jag aldrig mer ska vara tyst, jag berättar för de som vill höra, inte så att jag basunerar ut det vitt och brett men berättar det för de som vet att jag har varit deprimerad och legat inne på LPT...


Vad som gör mig förundrad är att det är inte många som höjer ögonbrynet, men frågan kommer ofta om jag inte är rädd att folk pratar om det, -Nä varför ska jag vara det, vi har inget att skämmas över, vi har inte gjort något fel...


De som anser att vi gjort eller är delaktig i det hela är så förtryckta själva på något vis eller kanske t.om har råkat ut för nått själv och då anklagar mig själv, det är inget ovanligt så har även jag gjort i alla dessa år...


Men alla som har råkat ut för psykiska och fysiska övergrepp, det är inte ert fel, varken om man som barn eller vuxen råkar ut för det...


Jag har många gånger under alla dessa år anklagat mig själv, det är därför jag har varit så deprimerad och inte orkat med allt som hänt under min barndom och de sista åren...


Men otroligt nog så känns det idag att jag har blivit starkare, det är inte för de jag ska leva det är ju för min familj...


Vad hjälper det om jag försvinner, Honan och de har nog sina förklaringar till det med och det ska dom inte kunna lägga på smörgåsen och få njuta av det är ju bara min familj som blir lidande...


Ett tungt inlägg inför helgen men det bara kom nu när jag grubblat på mina vänner som är sjuka...


Jag tänker på er/Kramar Häxmamman

Av Häxmamman med - 15 maj 2009 12:04

 


Hittade denna hos LILLA HUSTRUN , gör den och skriv gärna en kommentar då, så vi får läsa...

Fem värdefulla personer (utan inbördes ordning)
Min sambo

Eftersom jag har 6 barn och jag får bar välja 5 personer så får alla barn hänga med på den här platsen.

Min stickmamma (Grannen mitt emot)

Svärmor

Greta


Fyra speciella platser
Hemma

Älven

I famnen på min familj

Mitt stickrum


Tre absolut nödvändiga saker
Dator
Mobiltelefonen

Min familj


Två unika händelser
När barnen föddes

Den dagen jag tordes ta steget från mina släktingar


En/ett av det bästa/mesta/unika som hänt dig
När jag träffade min sambo.


 Kram/Häxmamman
Av Häxmamman med - 14 maj 2009 19:42

                                              

Nu har jag blivit klar med två tunikor eller om man vill kalla det för klänningar och vardera har ett huckle...


var skojigt att sticka gick fort, använde inte det garn man ska, jag to de stora nystanen Verona...fick göra om mönstret lite i storlek men jag tror att det blir bra ändå...Ha en bra kväll allaHär har vi suttit ute hela eftermiddagen med sol och värme, har lyckats lära mig att slå med rundträ på bollen...Inte för att den far långt men jag träffar i alla fall *Hihi*Kram/Häxmamman

Av Häxmamman med - 14 maj 2009 08:27

 

Jag har stickat och skänkt en omgång till Stickhjälpen och håller på åter igen att samla ihop för att skicka iväg igen...


Ni som sitter och stickar och känner att det är något som ni kan tänka er att skänka till de som behöver kan kika in här


Hjälpstickan

Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skapa flashcards