Många tror inte på andevärlden, men det ska jag säga att det gör jag och ni får misstro och fnissa hur mycket ni vill som är skeptisk, men det som jag upplevt det har jag upplevt och det kan ingen förneka eftersom de är händelser som jag varit med om...

Men i en del fall så har jag med bekräftelse fått reda på i efterhand vilka personerna var och om det är något som hänt som gör att de inte vill lämna jordens atmosfär...

Jag själv kommer garanterat att inte lämna jordens atmosfär, jag kommer att finnas kvar för att det finns mycket som jag vill uppleva men aldrig kommer att få uppleva det...

********

Det ögat inte fångar

går istället igenom öronens gångar...

I det hus som brann ner (mitt barndomshem som jag köpte på slutet av 80-talet) hände mycket saker som var oförklarligt, ändå var det inte gammalt och vad jag vet så har det inte stått något äldre hus där tidigare...

Under den tiden som mina föräldrar bodde där så hände det saker som var oförklarligt men det fanns de som var skeptisk och menade att det fanns naturliga förklaringar, men ändå så kunde de som var skeptisk inte komma med en förklaring...

När jag flyttade in i vuxen ålder så fortsatte det och mina barn reagerade, de äldsta fick uppleva händelser som de nog inte minns eftersom de var så små då...

1.

Ett flertal nätter så skrek min äldsta son att ta bort den där gubben som står i trappen, en kväll hade jag gått och lagt mig och läst min dotter låg i spjälsängen bredvid och sov.

En vuxen satt på toa som låg precis under sovrummet och helt plötsligt så hördes från dörröppningen som det kom en hel hjord dundrande elefanter och sprang in i väggen på andra sidan min dotter vaknade satt sig upp och tittade mot ljudet och jag skrek till den vuxne som satt på toa

-Vad gör du?

Det svar jag fick hade jag inte räknat med, vadå?

Vad var det som dundrade så hemskt.

Inte vet jag, jag har inte hört nått säger den personen...

Nähä, tänkte jag, hade inte min dotter vaknat av det då hade jag trott att jag drömt själv...

2.

En natt när jag hade somnat (var gravid med mitt 4:e barn) så vaknade jag av att det stod någon över mig i sängen, jag kände tyngden på mina ben av den som satt där...

Jag skrek till och frågade vad den som låg bredvid mig gjorde

-Vadå säger han?

-Sluta skrek jag du skräms...

-Men jag gör inget sa han och då upptäckte jag att han låg bredvid mig...

Den som satt ovanpå mig försvann men rädslan satt fortfarande kvar i mig och jag tänker på, undra vad som hänt om jag inte vaknat...

Vad var det och varför?

Jag blev så arg, rädd och till slut så tog jag ett sanck med de som fanns i huset och sa att dom kunde gott låta bli oss annars så skulle jag se till att de drevs ut...

Och hör och häpna så blev det lugnt...

*****

Hade en mormor som jag älskade väldigt mycket och hon var en person som jag saknar otroligt mycket, hon gick bort i början på 90-talet i en hjärnblödning...

Vi hade ett ställe vid ångermanländska kusten där vi är i princip uppväxta, kallt vatten och utedass...

Detta ställe firade vi ofta midsommar med mina barn, morfar och äldre människor som fanns vid vår sida...

En midsommarnatt så satt vi ute och fönstret var öppet i övre stugan där barnen sov...

Jag såg hur gardinen fladdrade till fast det var vindstilla och jag gick dit för jag trodde det var barnen...

När jag nådde till fönstret så hör jag hur det är någon som rumsterar om där så jag springer in och får till min förvåning se att barnen sov och det var lugnt och stilla...

Jag gick ut och det fortsatte på detta vis och jag tror att det var mormor som vakade över sina barnbarnsbarn och det har jag fått bekräftat av Terry evens utan att ens nämnt det till han...

Ju svårare åren har känts ju mer har jag känt av att min mormor finns vid min sida, om ni tvekar i detta så läs gärna "Vi är inte ensamma" skriven av Margit Sandemo, där förklarar hon väldigt bra om våra beskyddare...

Jag har min mormors medgivande i mina tankar att det jag kämpar med idag är nått som hon med hade velat, hon sa till Terry Evens att jag är inte den ledsamma personen och att hon aldrig har sett mig gråta så mycket, men att det är dags att lämna tårarna och använda den styrkan till min kamp...

Lite av mina upplevelser har jag nu talat om och det kommer mer, inga skräckinjagade historier direkt mer än den som satt på mina ben, men jag tror mig ana vad den ville men det håller jag för mig själv ett tag...

Ha det gott

Buuuuu

En dag, en vecka, dag eller år, ja det kan handla om en kort eller lång tid man kan få uppleva lycklig...

Egentligen handlar det inte om tiden utan det handlar om hur stora krav man har för att känna lyckan...

Jag har inte stora krav, mår min omgivning bra, ja då mår jag med bra men det är inte alla förunt att känna glädje över andra människors glädje, då kommer ofta det kritiska, nitiska tänkande från den avundsjuka människan fram...

Som när jag bestämde mig när jag skulle nå mitt mål när jag fyllde 40 så blev det mycket kritisk reaktion framförallt från släkt...

Inte vet jag vad de blev rädda för, om det var för att jag skulle ta det steg som skulle påverka vårt släktförhållande...

Jag börjar tro på det att

"Ensam är stark"

Ju fler dagar jag upplever att jag har tagit tag i det bagage jag har och efter det brev jag fick av en bekant som bekräftade min uppväxt gör att jag vet att det är sant det som hänt och jag har vuxit i min styrka otroligt mycket av den bekräftelsen...

Vad ett brev kan göra, jag tackar för brevet och jag är glad att du kunde tala om för mig det var starkt gjort och att du även talade om dina upplevelser, jag beundrar din styrka...

Ha en bra dag/Kram

Idag vill jag fira alla mammor, Änglamammor, mormödrar och farmödrar på Morsdag...

Har själv fått vakna till tårta och kaffe på säng och min äldsta dotter och son har gjort en hälsning på min dotters blogg

Vi ska iväg på ett dop i Stuguns kyrka idag och det är strålande väder, har nyss druckit kaffe hos min stickmamma och fäst lite trådar på det som ska tovas idag...

Satt och funderade med Stickmamman om vi skulle klara oss en hel dag från att inte ha nått i händerna, vi får så lov att lämna stickningen hemma idag *Ler*

Ha det gott alla/Kramar i massor

Ja det är sant, en enda starköl och det tog i huvudet så jag blev lullig men det var faktskt så där riktigt skönt avkopplande...

Bara det där avkopplande med svärmor och sambo är ett tecken på att jag är på väg åt rätt håll med mitt tänkande att jag är värdig ett umgänge med människor som jag faktiskt förstår att de tycker om mig...

Jag somnade ifrån lampan igår kväll för jag var rejält snurrig, jag är inte van att dricka och vaknade med lite skallebank i morse, i andras öron kanske detta låter banalt och löjligt att bli påverkad av en enda öl...

Jag har svårt att koppla av och framförallt när jag blir bjuden på något med alkohol, jag tror att det har med att min pappa drack mycket, men jag vill även då tala om att min pappa har snart varit nykter i 2år och det är jag otroligt stolt över...

Jag var på traumaenheten igår och pratade med min psykolog, jag var så nervös efter den gången jag var dit och hon kontaktade läkare och jag blev inlagd på LPT, är rädd att de får för sig det igen...

Men fick en fin förklaring igår av henne hur det kunde bli så, det var för min egen säkerhet och jag är tacksam för det idag, det visar på att hon förstod att jag hade bestämt mig...

Men det kändes bra efteråt men jag blev trött som vanligt, nu är det bestämt med det där brevet det ska iväg hon tycker det är bra...

I morgon så är det dop i Stugun och det ska bli roligt, så vi far hem ikväll från Bräcke...

Ha det gott alla/Kram Häxmamman

 En dikt till dig Madeleine-Änglamamma

från

Häxmamman i Jämtland

Uppe på månen jag sitter

jag ser stjärnornas glitter.

 Min blick vandrar till dig min

kära mor, min kärlek till dig

i mitt hjärta gror.

Jag i dina ögon ser

underbar kärlek du mig ger.

Jag sänder min doft och tanke

till dig för du vet att

jag finns här nära så säg.

Mor, fast jag är där jag är

känner jag din doft och din varma

kropp mot mig så när.

Jag blåser en vind så att dina

tårar torkar på din kind.

Var ej ledsen mor lilla

här uppe vi små änglar varandra killa

vi leker och är aldrig stilla.

Dina tankar till mig varje dag ila

då jag ska lägga mig till ro och vila.

 Kärleken från dig i mig gro

det ger mig trygghet och ro.

Älskade mor min kärlek till dig

är stor.

Låt inte saknade i ditt hjärta nöta

du kommer en dag att åter mig möta.

Än är inte himlen redo för dig

det kommer en dag då porten är öppen

och vi kan säga Hej!

Sakta tiden på jorden står

men den dagen du möter mig

så kommer det att kännas som det vore

igår.

 Tänk på Bröderna Lejonhjärta

det var för skorpan en saknad med

stor smärta.

Tiden var för Skorpan var lång

men för Jonatan kändes det

som Skorpan kom med en gång.

Mamma, jag kramar dig så

och nu jag säger Hej då.

Vi möts vid porten den dagen

den är redo för dig

nu ska du sköta om dig så säg.

Jag hoppas med dessa ord jag kan lindra

din smärta.

-Mamma, Jag älskar dig av hela mitt hjärta...

Tänk att pussel var en passion för mig när jag var liten, då det var jul, födelsedagar så kunda jag önska mig pussel för det var något som fördrev min tid och det var något som jag byggde upp...

Varje liten pusselbit innehöll en del av mitt liv, precis som idag, varje maska på min stickning har ett innehåll av mitt liv, en tanke där och en tanke där...

En sorts bearbetning, även när jag låg på sjukhuset ifjol så fick jag pussel av min egen familj som jag byggde...

Nu har jag börjat bygga mitt eget livs pussel, det tar sin tid att hitta bitarna men det kommer fler och fler på plats...

Mina minnen och upplevelser jag har är något jag alltid får leva med, jag kommer även alltid att få leva med de som inte törs lägga sitt livs pussel men ändå påstå att mitt livs pussel är inte mitt...

Jag vet att de som upplever mitt byggande säger sig att det jag bygger är på fel sätt, det har inte hänt, jag förvränger så bitarna hamnar inte på plats...

Jag bygger mitt livs pussel på sanning, jag har bestämt mig att det är slut på lögner, varje pusselbit som hamnar där är en sanningenlig bit annars skulle den inte passa...

Man kan inte bygga ett livs pussel på lögner för då måste man forma biten själv med något som inte i själva verket tillhör det pusslet, man kan inte hamra fast fel bit i fel pussel...

Jag är inte rädd längre för sanningen, jag kan ta den här kampen utan att de kan påstå att det aldrig hänt.

Nu är det så, det har hänt mig och två av mina barn, hur kan någon då säga att det är fel...

Nä, bygg ert eget ivs pussel så bygger jag min familjs livspussel, för varje dag växer jag mer och mer på bilden...

Livets grymma sida ska ingen behöva lida.

När tårarna rinner så skinnet på kinden svida

då får du kramen så din sorg slutar riva.

När man bestämt tagit klivet för att

inte få pusslet rivet

så lättar hjärtat stort i en

hastighet så fort.

Jag har barnen i handen och vandrar fram

över bergens solbelysta bergskam.

Vi skrattar och ler, det vi nu ser är

lyckan som mot oss ler...

Kramar från Häxmamman

Jag har en vännina som jag umgåtts med i ungefär 21 år, vi umgås fortfarande, vi är rätt lika så många tror att vi är systrar, jag har varit Dola (Stand in istället för pappan) på hennes 2 barns förlossningar.

Jag har alltså varit den förste som hållt i dom näst efter henne förstås, jag har sovit på bb med henne osv...

Men just det här om att det alltid hänt tokroliga saker när jag varit med henne har hänt under alla dessa år vi känt varandra *Ler*

Framförallt när vi kört bil, bilarna vill inte vara ett med oss, de vill alltid krångla *Hihi*

* För länge sedan hade jag en röd Golf och vi skulle till Östersund och handla, det var vinter och lite småkyligt ute.

När vi kom i stora rondellen i Östersund, trycker jag ner kopplingen för att växla, motorn vrålar till och högvarvar så jag var tvungen att släppa kopplingen men samtidigt behövde jag bromsa in, lägga i en lägre växel för att kunna köra igenom rondellen.

Men det blev likadant med motorn så fort jag provade trycka ner kopplingen.

Min vännina ringer upp någon som kan hjälpa oss och då säger H att hon ska ta tag i kopplingen och trycka uppåt.

Som sagt så gör hon det och bilen gick fortare och fortare, vi skrek och jag styrde in i rondellen, klarade den med nöd och näppe, körde in på närmaste mack och bad de titta på bilen.

Hör och häpna, det fanns inte ett fel på bilen???

Kan hända, det var vi två i bilen *Hihi*

* När vi en gång skulle åka så tog min vännina och lånade sin brors bil för att vi skulle säkert ta oss dit vi skulle.

Min dotter som idag är 15 år ville inte åka med, hon grät och sa att bilarna blev så konstig när vi hade dom.

Men mycket om och men så hoppade hon in i bilen när min vännina fått henne att förstå att inget kan hända eftersom hon lånat sin brors bil och den var bra.

Vi körde iväg och efter ca:100m så small det till och det började att ryka något kopiöst, dottern grät och sa att ALDRIG mer skulle hon åka med oss.

Det var topplockspackningen som rök *Hihi*

Kan det hända igen, åter vi i bilen *Ler*

*När jag väntade min yngsta dotter, hade en månad kvar så skulle vi fara in med min äldste son på travbanan i Östersund för Foppa var där.

(Samma dag som tågolyckan i Kälarne hände)

Vi lånade åter en ganska så fräsch bil för att vara säker på att inte bli ståendes i sommarhettan med min höggravida mage.

När vi åker hem, sent på kvällen så far två cyklister mitt på vägen som vägrade att flytta på sig och när vi väl tog oss förbi så sa jag åt min vännina att veva ner rutan.

Sagt och gjort så gjorde hon det och vi hojtade inte dirket fula ord men inte dirket fina heller och så det klassiska, fulfingret.

 När vi tagit oss förbi vad HÄNDER då!!!

Jo bilen börjar hosta och hacka!!!

Cyklistern far förbi, pekar fulfingret och skrattar, vi skämdes något så kopiöst.

Någon kom och kikade på bilen, inget fel, det var bara att köra igen *Hm*

Åter igen, det var vi två i bilen *Haha*

* Första gången jag skulle köra med släpvagn så drog jag och min vännina in till  Östersund mot Torvalla.

När vi varit och hämtat det vi skulle så gatt vi vända någonstanns, vi hittade en ändhållsplats som var rejält stor för där vänder även bussar.

Men det slutade med att vänninan fick koppla lös släpvagnen så jag kunde vända bilen och sedan kunde vi åter koppla på den.

Jag har aldrig mer kört med släpvagn.

* En gång när vi skulle till ett ställe i Brunflo så svängde jag in på en gata och kunde inte förstå att de bilar jag mötte hade en körbana som låg så mycket lägre än den jag körde.

Men när jag mötte en skylt där det var en cykel och en gående gubbe på så förstod vi att det var cykel och gångvägen vi kört in på.

*Puh*

Som tur var gick det bra.

Ja det finns mycket mer jag kan berätta men det får jag ta en annan gång, hoppas att det ger någon ett gott skratt.

Har ni någon fadäs med bilen att berätta så skriv gärna det i en kommentar så kan jag samla ihop allt och lägga det i ett inlägg...

Ha det gott/Häxmamman

När vet jag egentligen när jag har börjat min kamp till det nya liv jag strävar efter, var det nu. igår, förra månaden eller är det om ett år?

Jag har idag suttit och läst boken "På liv och död" Historien om Micke Dubois "Svullo"

En mening som jag fastnade för som han uttryckt i sitt liv var

"KAN MAN INTE VARA BÄST PÅ ATT VARA BÄST, SÅ FÅR MAN FÖRSÖKA VARA BÄST PÅ ATT VARA SÄMST"

Det är precis så jag har tänkt men med andra ord, ex är väl när jag blir handlingskraftig då det gäller barn säkerhet och framförallt när mina egna barn blir drabbad eller de drabbar andra så blir jag vääääldigt handlingskraftig och har svårt för att hålla tyst.

Det vet jag retar många, många, det är många gånger jag har lagt mig i där det uppstått farliga tillfällen för barn och det har blivit sk*tsnack för att jag lägger mig i, men om jag skulle strunta i det och bara se på vad skulle det då bli, JO dk*t då med.

Men tillbaka till Mickes ord, i sådana situationer så tänker jag, de tycker ändå att jag är dålig människa så varför då inte vara ännu sämre.

När jag ändå öppnat munnen så är det väl ändå lika bra att fortsätta, jag har ju redan klampat i klaveret *Hehe*

Så har det varit sedan jag var liten, vad spelar det för roll vad jag gör, det onda händer ändå så varför då inte vara bäst på att vara den sämsta...

Jag har en fruktansvärd galjhumor och det kan vara så att en del baxnar, jag skämtar om mig själv ofta, spelar apa, sjunger etc...

De på traumaenheten säger att det är det som troligen gjort att jag står här idag, att jag har det jag har idag...

Då fastnade jag ytterliggare i ett stycke i boken där Kulturskribenten och medlemmen i Killinggänget "Anders Lokko" hade nämnt efter Mickes död.

"ALLA GENUINT ROLIGA MÄNNISKOR HAR ETT AVGRUNDSDJUPT MÖRKER SOM DE ÖSER SITT EXISTENSBERÄTTIGANDE UR. OCH DE GÅR LÄNGRE OCH LÄNGRE IN I DET FÖR ATT ÖVERLEVA"

Visst finns det stor stor sanning i dessa ord!

Jag har själv nu förstått att så här ligger det till, men jag är på väg uppåt, jag kämpar dygnets alla 24 timmar för att den här kampen ska jag vinna...

Jag har bestämt min framtid och det ska i framtiden ge mig något, ge mig och min själ en frid med att hjälpa andra i samma situation...

Jag ska följa med en vän till mig som föreläser om sin sjukdom och se om det är nått för mig, att föreläsa om mig som drabbad och hur det är att ha drabbade barn...

Som jag har sett det så har det blivit som en kulturkrock, hur ska jag kunna hjälpa mina barn när jag själv sitter fast...

Det är det som ger mig styrka just nu, de ska få en mer given uppväxt med en mamma som kan hjälpa dom och andra...

Är det här en soluppgång, har jag börjat min kamp?

Kram på er alla/Häxmamman