Den här bilden fick jag av Eva och jag

tackar för den det värmer gott

Jag tycker verkligen att ni ska kika in till henne och se vad fina ljuslyktor hon gjort, jag hoppas att hon tar med sig dom till Jamtli julmarknad där vi ska stå från fre-sön.

Det hotas om kallt men vi har ett element som ska värma och jag vet att det fungerar, men vi har haft fotogenkamin förut och den värmer jättemycket men jag törs inte använda den nu när inte A är med jag lär fjutta eld på hela boden då...

Har nu hunnit med att sticka och sy ihop lite grejer...

Jag fick för mig att jag skulle sticka något toffelliknande men det blev strumpor, men det är nog bara innestrumpor...

Nallen vi vann på Fruruvik den fick vara modell för poncon jag stickat och så har jag stickat sådan där tubstrumpa (snurrig är den) vriden och det blev till slut knästrumpor...

Mössa till en arbetskompis åt äldsta dottern

Happ, julskyltning var det i söndags nere på Hammarn (Hammarstrand) och först ville jag inte åka men sonen ville och jag ångrar mig inte...

Känslan att få gå på julskyltning med snö och det snöade rejält, mycket stånd tycker jag då och mycket mycket folk...

Det var så att man blev nostalgisk och tänkte på barndomens skyltsöndagar i Kälarne...

Den var stor ett tag men nu vet jag inte, det finns knappt en affär där så det lär väl inte vara nått...

Jag minns att vi hade nått som hette Kälarnedagen och då var det parad genom byn med folk som gjort ploj i kortegen...

Varför kan en hel by nästan dö ut...

Hur blir det med fiskodlingen, försvinner den då är alla minnen borta sedan sin barndom, jag minns när kundgen var och invigde fiskodlingen vilket ståhej...

De till och med asfalterade den lilla bit från huvudvägen ner till fiskodlingen för att han skulle komma...

Det var tider det...

Stackars Kälarne...

Och Hammarstrand ser ut att blomstra, det kan vara tack vare våra gubbar i "Allt för byn"

Bra, heja Hammarn...

Äsch, nu pratar jag bara på, ska nog ringa upp en kompis som frågar om jag aldrig är hemma...

Undra vart jag är när hon ringer för det slår aldrig fel att jag missar samtal, MEN något som ger mig huvudbry det är att jag helt plötsligt glömde hur man avmaskar för tån på en strumpa...

Jag satt och avmaskade och när det var sista avmaskningen då kunde jag helt plötsligt inte????

Nu ligger den där den ligger *Förvånad*

Men jag är jag och jag är som jag är *Hihi*

Sonen fick julpyssel av 2 tjejkompisar i födelsedagspresent, perfekt eftersom sonen tycker så mycket om pyssel

En liten bild på mina Rolf Lidberg tomtar, här ska min julstad stå längre framöver.

Mina barn gjorde loppisfynd förra året och hittade denna fina ljusstake, annars brukar jag ha en vanlig med mossa mm...

Min glöggmuggssamling och glöggskålar från Världsnaturfonden, jag köper varje år för det är bara där de finns.

tänkt att den dagen jag har till alla 6 barnen så ska var och en få ett set.

Inget speciellt skrivet just nu men kommer igen, ska ut och läsa hos andra en stund medans jag börjar på ett par tofflor...

Det har varit en intensiv vecka & helg så huvudet står just nu på skaft men lite på sned.

I tisdags kväll hände något som gjorde att jag trodde att jag skulle behöva  uppleva en av mina döttrars död.

Det slutade med ambualnsfärd & sjukhusvistelse, ingen visste vad det berodde på det som hände i nästan 2 timmar & det skrämde oss alla rejält, min sambo jobbade kvällskift nästan 5 mil härifrån.

Jag tackar våra vänner (grannar) som kom snabbt till undsättning & hjälpte mig med de andra uppskärrade barnen...

På fredagen fyllde yngste sonen 6 år & det blev kalas på lördag med 14 barn, men det var otroligt bra kalas.

4 tjejer var till och med bjudna fast A hade bestämt sig för bara killar, men han har tjejkompisar så jag tyckte han kunde gott bjuda dom.

Det kanske gör att de andra killkompisarna kanske vågar bjuda tjejer på sina kalas framöver.

Söndag var det julskyltning och det har vräkt ner snö nu jag är inte säker men lördag och hela söndag, men det är nästan så jag tror att det även kom i fredags, så det är mycket snö.

Det var en vacker kväll.

När vi kom fram till 4 vägs korsningen vid Hammarstrand så var det marschaller tända därifrån och ända bort till Time.

Det var så fint när man kom mot bron.

En perfekt julskyltning, rejält snöfall och mycket snö och jag tror det var så länge sedan jag har sett så mycket folk på samhället.

Men när jag kom hem hade det börjat värka i bröstkorgen och ryggen, automatiskt kröker jag på ryggen för att inte synas när jag är bland folk och nu blev det i flera timmar.

Det där är nått jag verkligen måste lära mig, att sträcka på mig, men det blir som ångest.

Kvällen slutade med besök, glögg & pepparkakor för att fira in advent.

Kom inte i säng förrän vid halv 2, kunde inte sova, får sova en stund under dagen.

Har hunnit med lite stickaningar med...

Albin fyller 6 år idag

Han fick en gitarr, nu önskar han sig trumor till jul *Ler*

Den andre överlevaren, kämpen

Jag träffade min sambo sommaen-01 och 25 December så var vår son beräknad för nerkomst.

De n här gången var jag inte orolig för dr hade sagt att det var så få procent som drabbades av moderkaksavlossning och att det ska hända två ggr är omöjligt..,

Men ju längre grav gick ju mer mådde jag som jag mådde när jag väntade barnet -93, jag pratade om mina misstankar för min bästa vännina som varit vi min sida sedan -87 och hon kände också igen allt...

Jag tog upp det med barnmorskan på hc men hon sade det var inga problem utan det var bara vänta och avvakta.

Så var det den 25 november och vi for till Ö-sund med barnen och skulle handla till bebisen kom men vid tio på morgonen mådde jag så dålig att vi gick in på Mc donalds och träffade min äldsta dotter och till slut sa jag till mn sambo att vi får ta handlingen sedan för jag mådde så dåligt och ville hem...

När vi kom hem så gick jag och vilade mig men måste kliva upp för att mina barn skulle rida, stod på körskolan och kunde inte förstå men ändå hade jag mina aningar...

vi gick och lade oss tidigt, vaknade som in ett töcken ville inte klarna i huvudet (de säger att det var tur att jag vaknade då för annars har jag nog blött ihjäl)

kände att det var något fel så jag tvingade mig att tänka -skärp dig, vakna!

Jag kände att det var klallt och blött i min säng och tänkte f..a..n har jag pinkat på mig eller...

Men jag kände att det rann så då fattade jag att vattnet gått, så jag tänder sänglampan och lyfter på täcket och upptäcker att hela jag och sängen är blodig, jag väser åt sambon att vakna jag patade så tyst som möjligt eftersom jag ville inte väcka flickorna och skrämma dom...

Sambon flög upp och tog tele och ringde 112, de sa åt mig ligga alldeles stilla jag fick inte röra mig och sambon, ringde grannvänninan så hon kom i rask fart, sambon sprang för att göra plats åt ambulansen och så att de kunde bära in en bår...

Ambualnsen kom, sen gick allt snett som kiunde bara det kostat vårt liv, för det första fick inte ambulanspersonalen inte in båren i våra 2 90 graders vinklade hallar så de fick ta den uppblåsbara.

När vi kom ut på båren var det snöyra och snorhalt och d  glömde att lägga över en filt så jag låg blottad blodig och naken :-(

När de lägger in mig i ambulansen lade de mig åt fel håll för man ska ligga åt andra hållet om det kommer något barn så upptäcker de att de glömt barnmorskeväskan i ambulanshallen.

När vi ska åka så får vi reda på att helikoptern inte kan landa för det är en sådan dimma utan det blir ambulans men de skulle skynda sig sade de på akuten - men sa en av vårdarna ska vi inte ta med barnmorskan....

nej, nej det är bråttomt sa de, MEN vad tror ni de gör pker ca: ½ mil x-tra åt andra hållet och hämtar barnmorskan uppe i skogen...

När vi nått halvvägs så ringer tele i ambulansen och då är det akuten som är så upprörd och undrar var vi är, de ansåg att vi borde varit framme då men vi hade då kört 5 mil av 10...

Det var så att till och med en av vårdarna gav mig vattnen i ambulansen fast de visste ine vad som skulle hända mig inte ens barnmosrkan förstod vad som höll på att hända fast jag sa vad mina aningar var, när det ar ca; 3 mil kvar då kände jag att jag började se suddigt och blev frusen och det hördes som om alla pratade i en plåtburk och då visade det säg att jag hade tappat så mycket blod så jag höll å gå in i medvetslöshet...

När vi kom in till Ö-sund i ambulanshallen så hann inte ens de som var i min ambus ta ut mig det kom fem personer och öppnade dörren och slet ut mig, de skrek åt varandra olika grejer medan en dr sade åt mig att inte bli rädd för de hade gjort i ordning operationsrummet inne på ett av akutrummen det var första gången de skulle göra ett katastrofsnitt inne på akuten...

Men det var så bråttomt, alla slet och droog i mig och jag har idag sett hur litet akutrummen är i Ö-sund och att alla dessa människor fick plats och innan snittet så var ju sambon, barnmorskan från hc och båda ambuspersonal där och de stod bara och tittade och då förstod de hur allvarligt allt var, men de fick ändå en reprimand för flera saker för nästen som kommer kanske det inte går lika bra för...

Men varför vi had sådan tur var för att det kommer blod från två håll, då första barnet föddes så hade dåmoderkakan lossnat helt, om jag hade väntat till kl 2 då hade hon varit död för det för då hade man haft 6 min på sig att plocka ut barnet..

Den andra gången då var det att det blödde mest från mig och på det viset så klarade sig barnet ganska bra, sjuk blev han inte inte lika mycket som dottern...

men jag må ha två stjärnor i himlen efterom vi klarat oss 2 ggr, det gör att om jag skulle välja att skaffa ett barn till då säger dr att jag får ligga på sjukhus sex veckor före beräknad förlossning.

Men nu har jag 6 barn som tur är och jag tror att vi fick oss en tankeställare.

Man kan ha tur en och två ggr men tredje gången gillt heter det...

Så varför bråka när det finns vesäntligare saker

/Kram och god kväll alla mina vänner som får hänga med å min resa om ditten och datten

Jaha, vad är kl 10.20, hm skrev det senaste inlägget 06.22 och jag kände mig tror jag som man ska, eller...

Nu sitter jag här och åter igen Borderlineanpassad.

Borderlinehäxan, det är jag, det är jag.

Jag skrek, sparkade i snön och sk*t fullkomligt att åka till min psykolog och så kan ni tänka er vad som kommer från ögonen.

Jag gick hem i ren frustration, satt mig och jag tycker att jag är rent hemsk häxa.

Varför är jag så dum varför kan jag inte förstå hur man ska leva???

När det blir missuppfatningar, när jag fattar ord som kränkande så bara svänger det, jag kan inte hindra det.

Men jag försökte bete mig normalt (inom parantes, vad är normalt) men så var det nått som sårade mig och då känner jag mig kränkt och jag tror att jag bar göra fel.

Hjälp!

Hur lever man normalt, vad är normalt.

Jag är inte normal.

Jag är jag och jag är ledsen att jag är som jag är.

Jag nskar mig långt långt bort där jag inte behöver besära någon med den som jag är.

Hur ska man leva, vem har rätt och vem har fel?

Varför ska jag ha rätt, varför ska du ha rätt?

Ingen har väl rätt i detta fall av dårskap som vi inte kan ordna upp.

Det är väl så att upplevelserna och tolerans ligger på olika nivåer hos olika individer.

Men man får inte håna en annans människas upplevelse, för det är inte du som upplevt just de händelserna och känslorna.

Vad är det som gör att vi är så rädd för att handla i situationer som är egentligen så vanliga företelser?

Hur kan man sitta och säga att det är fel så länge det drabbar andra.

Jag har accepterat just här och nu, jag ska leva livet ut, men jag kan inte lova hur mina tankar är om några timmar eller dagar, år.

Jag undrar om de önskar mig död, ja det tror jag, för det vore enklare för då behöver de inte vara rädd för mig.

Eller inte rädd för mig, det är sanningen de är rädda för.

Jag är en överlevare.

I 40 år har jag levat och kämpat, kämpat ensam som barn ska jag då inte kunna kämpa som vuxen?

Jag är inte ensam om sådant här, men ändå så känner jag mig så ensam i skälen.

Men idag älskar jag världen.

Jag är en överlevare/Kram

Den sista uns av min energi (tror jag) försvan i fredags, jag vet inte vad de menar med att jag har använt barnen mot dom?

I fredags fick jag vara med om att dom använde sina barn mot mig, jag vet att en av dom har till och med sagt att min äldsta dotter och jag skulle vara farlig för deras barn?!

Min dotter frågade hur då, vad kan vi göra?

Man vet aldrig blev svaret...

Jag har flera syskonbarn 8st...

De har fler för jag har 6 barn...

Men jag fick en upplevelse i fredags där jag fick uppleva att de använde sina barn mot mig...

Vad kan jag göra mot era barn än att de får reda på sanningen, är sanningen så fruktansvärd?

Det skulle skydda doms barn, inte skada...

Vad är rätt och fel?

Göra som jag, inte hemlighetshålla längre, låta sanningen komma fram och att det ska bli bra för min familj...

Vad de gör, de är deras arbate men jag tycker ändå att sanningen ska fram, är det de är rädda för?

Att jag ska tala om för barnen vad som är sanning?

Jag tror det, för det ger föräldrarna ett måste att ta tag i barnens upplevelser (om det hänt nått) och även sina egna...

Jag har kommit så långt att det finns inga känslor kvar för de, men jag skulle aldrig stöta ifårn mig barnen för de är oskyldiga, lika oskyldig som jag och mina barn är för det som är sanning...

Snart är det jul...

Jag stickar och stickar, jag tänkte härom dagen att jag hade kunna sticka åt de, fina saker...

Men jag får sälja det istället...

Jag ska göra ett avslut med de, de ska få reda på att jag vill inte längre gå med osanningar och att jag orkar inte ha dom upp i mig om de ska vara onda...

Jag är inget helgon, men NU vill jag att de ska få reda på att jag står för det jag sagt...

Det är mina upplevelser under barndomen och fram till att jag var närmare 25, det är mina upplevelser och händelser och ingen kan komma och påstå att det inte är sant...

Vad andra upplevt under åren det får stå för dom, det får de ta konsekvenserna för det är inte mitt arbete...

Mitt arbete är att få mina barn och min familj att må bra och det är det jag har kommit en bra bit med...

Jul åter jul...

Jag älskar julen och min yngsta dotter har tagit bilder på katten, de blev så fina tycker jag...