Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Senaste inläggen

Av Häxmamman med - 13 mars 2009 10:11

Jag vill gärna skriva ett brev till dig som egentligen skulle ha älskat mig, jag är ett barn, kommer alltid att vara ett barn för dig...


Jag såg dagens ljus för ca: 40 års sedan, jag vet att det inte var lätt att få barn på den tiden och barnafäderna var styrda och de hade inte mod att säga ifrån och så var det även med min far...


Jag har fått en liten historia om när jag föddes, lite difus har du berättat för mig, jag vet att det var inte vanligt att pappan deltog vid förlossningar men jag har inte fått någon uppfatning om min pappa var med...


Men jag har hört att han bad dig skynda på för att han hade blivit ombedd av sin svärfar att hinna på systemet och det måste ha varit fruktansvärt att få sådana ord när det ska vara den största glädjande upplevelsen man får var med om, att få ett barn...


Jag kan förstå om sorgen över en oförstående man, far och få barn i unga år gav konsekvenser som satte ärr i min själ...

 

De åren som kom gav mycket sorg och rädsla, där ni som föräldrar som ska älska sitt barn ska finnas som ett skydd...


Jag är inte bitter, arg eller hatisk, jag har bara frågor, frågor varför det har fått blivit som det blev för mig som barn...


Jag vet att du inte förstår, det har aldrig hänt, vi har haft det så bra utom för pappas drickande och jobbande...


Men man är två, varför kan jag leva ett liv med min familj utan att håna, såra eller låta en enda människa få skulden...


Allt förnekande om att man är delaktig i ett långt liv tillsammans med man och barn, har man bara skaffat barn, barn och barn och sedan säga att man inte är delaktig, att deras liv i barndomen inte är påverkad av dig...

 

Tänk vad mycket ansvar jag har haft, hur många gånger satt jag inte och tröstade de andra medans ni bråkade, hur många gånger försökte jag inte att skydda de mot förövarna...


Hur kan man helt plötsligt låta bli att älska mig?


Det kan inte bara komma över en dag, nej det kom redan den dagen ni visste att jag har kommit in i ert liv...


Jag har alltid funderat över min önska eller tro, sedan jag var 5 år så har jag alltid haft tron att jag är adopterad och att det skulle komma en kvinna som sa att det varit ett misstag och att hon är den som har kälek till mig från sitt hjärta...


Den önskan finns fortfarande kvar, jag vet vart jag kommer från men hoppet är alltid det sista man lämnar och den kan ingen ta ifrån mig...


Jag har många gånger haft svåra nätter, rädd och väntan på när kommer det att vara nästa gång...


Jag lärde mig att ta sorgen och rädslan som om det vore som allt annat i livet, älska er som skadat och skadar mig lika mycket nu...

Vad vet du om sanningen, varför inte försöka att prata med mig om alla mina frågor, svaret vet jag, det är för att du har inga svar, du vill inte säga svaret om att du aldrig har älskat mig...


Hårda ord, men jag tror du inte kan förneka att verkligheten är sådan, varför var du så elak, hånfull?


De dagar du var glad och älskvärd visste jag inte hur jag skulle hantera det, jag låtsades vara glad för att du inte skulle bli ledsen...


Jag har förstått idag att jag har aldrig upplevt äkta glädje med er, rädslan för er gjorde att jag spelade över min låtsas glädje...


Jag har försökt ta reda på vad äkta glädje är, det är när rädslan inte finns med, glädje som jag inte har delat med er utan den glädje jag delar med min familj, det är äkta glädje...

 

Jag har förstått att det finns ingen som kan som du, ni, alla är duktiga på sitt sätt och jag kan inget...


Jag har inget läshuvud, jag gillar inte vildmarkslivet  som ni, jag älskar min familj på ett sätt som ni inte förstår, ni tycker jag är elak och dum som inte kan ta livet på ert vis...


Det finns så mycket som jag inte är som ni men de som älskar mig älskar mig som jag är och för den jag är...


Alla frågor som finns i mitt huvud, allt jag har gjort för er har ni glömt, nu har ni bara hat och bitterhet att ge till mig...


Hur kan ni bara vända allt hat och bitterhet mot mig för att jag vill må bra, för att jag vill ha svar på mina frågor och ge mina barn en trygghet som jag inte fick själv...


Ni vänder ord till er fördel, ni är många som kämpar emot mig och mina barn, jag vet att vi inte har en chans att emot er...


Men ändå så tror jag att den äkta kärleken jag och min familj har till varandra vinner över hatet och bitterheten ni känner mot oss...


Kärlek slår hat...

Jag är den som är minst värdig på denna jord, i mina ungdoms dagar har jag själv mycket minnen av där det cirkulerade mycket, alkohol, sniffning, umgicks med de som verkligen hade problem...


Men jag hade inga andra vänner, men det ville aldrig du veta, jag hade aldrig vänner redan från att jag började förskolan, nu menar jag vänner från skolan...


Jag hade 2 vänner i trean men de varade inte länge förrän det var dags att flytta igen...


Jag ljög för dig under alla skolår, jag tog upp mobbingen några gånger, en gång sa du då vi skulle till rektorn -Vad har du hittat på nu då fast du visste vad det vi skulle prata om...


Vet du om att de slog mig ibland så jag vara nära att svimma, men jag fällde aldrig en tår...

I nian när vi skulle ta skolkort så hade jag sminkat mig och trodde att jag såg fin ut, men det var tjejer som drog in mig på toaletten och snömulade mig så sminket rann ut...

 Sedan sa de -Åh, förlåt, ni ska ju ta skolkort idag...


Det är bara en del av mitt liv i skolan, men förstår du att det behövdes en levnadstrategi även på min skola lika mycket som hemma...


Alkoholen höll mina sorger borta och gjorde mig glad, som den gången jag och en tjej drack oss berusad av vin i skolans bastu, ringde ingen lärare hem då, jag minns inte själv...

 

Funderade du aldrig varför, varför är det så här, varför blev det så här, menar du att det var så jag, som person var bara så och kom till världen för att leva ett sådant liv...


Hur många gånger visade jag inte upp ting som jag gjort och det var alltid något som du gjort bättre eller så var det något annat, glädjen över att gjort något förvandlades till självföraktning...


En gång, en enda gång, var jag med i ett radioprogram för några år sedan, minnet från det radioprogramet från min barndom var att vi lyssnade alltid på det och det har följt mig genom åren...


Den dagen jag kommit fram så vann jag med hjälp av en av de och jag ringde dig och frågade om du hade hört mig...


Nej det hade du inte och datorn kunde inte öppna arkivet så du kunde inte lyssna där heller...


Inget vad roligt, men en kommentar kom du med som jag aldrig glömmer,

-Vad valde du för låt?

- if tomorrow never comes med Garth Brooks

-Men herregud hur kunde du välja den låten?

-Den är fin och det är min och A låt

-Men den spelade de på begravningen till *

-Det kunde jag inte vet men jag gillar låten


Men egentligen var det inte det som satt sorg hos mig, det var det som jag fick veta sedan, de hade inte spelat den låten på begravningen och DU hade inte ens varit på begravningen...

 

En hatt jag tovat, första gången och jag fick så mycket beröm för den av de som var med i lokalen och höll på med hantverk...


Så fick jag besked om ert besök och jag blev så spak, ingen ro i kroppen, ni skulle bjuda på fika, men jag ville inte det med er själv...


Jag frågade min vän om vi inte kunde bjuda på fika  hos oss så jag inte blev ensam, varför jag var rädd, ja det var för att jag hade börjat min gruppterapi och de hade börjat att bearbeta mig till en anmälan och jag visste inte vad ni visste...


Men när ni kom så kom den där spelande glädjen, hetsig glädje där man inte kan sitta still, pratar och pratar...

Jag visar min hatt och det du utbrister då får alla att tystna...


-Men du vet väl att jag inte tycker om hattar!!


Den ligger nu slängd uppe i en kartong på en vind hos en vännina, jag vill aldrig mer se den...

 

När min dotter inte ville leva längre för ett år sedan och jag ringde upp dig, jag hade vänner hos mig och vi satt inne i köket när jag satt på högtalartelefonen för jag var rädd för dig och ville ha skydd från mina vänner så de skulle höra om det kom några hårda ord av dig eller de andra...


Samtalet

-* Har försökt

-Jag hörde det

-Kan du inte säga nått

-Vadå

-Att du är ledsen eller att det är hemskt

-Men du bara kan inte klanka ner på mig hela tiden, jag gör bara fel för dig...

-Det här är det minsta jag behöver eller behöver höra

-Jag med, skrek du i telefonen...


Jag lade på och grät...


Jag fick ett sms senare att du bad om förlåt och var chockad...


De andra, skickade elaka sms och jag med för jag ville att de skulle låta min dotter vara en stund för jag vet att en av de har varit väldigt påtryckande om en hel del av min dotters liv...


Jag fick inte de att förstå att jag som mamma ville ta hand om min dotter och vi i familjen behövde komma till ro och bearbeta det här...


Nä de vände mina ord till saker som jag inte sagt, många ord som jag inte sagt men de tycker att det låter så, visst så är jag med ibland...


Men kan det vara så svårt att förstå att en familj vill bearbeta ett sådant trauma vi upplevde för ett år sedan...

 

Många kommer nog tycka att detta brev är väldigt ingående och det finns de som kommer att bli arg och hata mig mer...


Men jag säger som mina vänner säger, kan det bli värre än vad det är?



Men det här är min dagbok och jag vet att många de jag har haft kontakt med i bloggvärlden mellan 1-2 år, jag har kunnat stötta de och de har stöttat mig...



Ha en bra dag alla/Kram





ANNONS
Av Häxmamman med - 12 mars 2009 07:59

 


 Enbart.blogg  har startat upp en protest mot Katolska kyrkans bannlysning av en nioårig flickas mor och läkare. Flickan var gravid med tvillingar efter att styvfadern utsatt henne för våldtäckt. Läkarna bedömde att flickans späda kropp inte skulle klara denna graviditet och rådde därför till att göra abort. Eftersom flickans liv var i fara så godkände hennes mor aborten. Vilket så också utfördes. Då fick Katolska Kyrkan krupp och bannlyste modern och läkarna som utförde aborten. Flickans styvfar däremot fick syndernas förlåtelse för de våldtäckter han har utsatt flickan för sedan hon var sex år som resulterade till slut i att detta stackars barn blev gravid. Vad i helvete är detta? Så här skriver Enbart och jag håller fullt och fast med honom.
(Har lånat inlägg från Aforia som även skickat ett mail)

Här är delar av Enbarts inlägg.

"Skriv ett mejl till den katolska biskopen i Sverige, info@katolskakyrkan.se. Be honom att gå emot Vatikanen som bannlyst den våldtagna lilla nioåriga flickan och hennes mamma för att hon gjort abort.

Ibland räcker det inte att tyst samtycka, ibland skall vi göra vår röst hörd och skrika rakt ut. Nu är det nog!

Det är just vad det är. Nog. Kopiera detta inlägg eller länka hit från din blogg. Nu skall vi sända minst 1.000 mail till katolska kyrkan. Här kommer ett mailförslag.

"Rädda liv Anders Arborelius!

I Brasilien är abort förbjudet med två undantag, vid våldtäckt och vid fara för kvinnans liv. Uppenbarligen gäller inte det detta barn. Onsdagen den 4 mars gjorde den våldtagna nioåriga flickan abort på inrådan av läkarna. Flickan har våldtagits sedan sex års ålder av sin styvfar. Nu riskerade det nioåriga barnet att dö av graviditeten och mamman samtyckte till aborten. Den katolska kyrkan bannlyste flickans mamma och läkarna medan pappan fått förlåtelse.
Redan detta är illa nog, dessvärre backade Vatikanen upp beslutet genom kardinal Giovanni Battista Re, chef för den romersk-katolska biskopskongregationen.

Jag förväntar mig nu att Katolska kyrkan i Sverige genom dig Biskop Anders Arborelius agerar och visar att den Katolska kyrkan i Sverige inte ställer sig bakom denna bannlysning utan tvärt om försvarar rätten för ett våldtaget nioårigt flickebarn att få leva." "

Så kom igen nu och skriv till info@katolskakyrkan.se !!!!!!!!


Skicka detta även till era vänner, familj

Nu har även jag skickat mail till Katolska kyrkan med just

PC's förslag. Gör det ni också.

ANNONS
Av Häxmamman med - 11 mars 2009 12:38

 

Handgjort har en tävling där man kan vinna garn...


hur man tävlar är att man deltar med stickande värmande plagg och skänker det till behövande...


Läs mer här



Av Häxmamman med - 11 mars 2009 11:03

Jag beundrar Sabina, hennes kamp är ett av de värsta man nog kan gå igenom...

Men det strålar positiv energi hos henne, en 2 barns mamma som kämpar både för sig och sina barn...


Hon har gjort en intervju här på aftonbladet och lyssna här


Hon berättar om sin sjukdom

Malignt melanom



Lånat text från Enbart

Den 16 Mars stänger den insamling som PC startat emot cancer hos Barncancerfonden. Redan efter en månad nådes målet 100.000 kr. nu återstår ca 4.000 kr till det nya målet 120.000 kr. Var och en av er som läser hans blogg har gjort vad de kunnat, skänkt era slantar. Många av er flera gånger, tack, tack. Men trotts det saknas det 4.000 kr. Vi har nu en knapp vecka på oss att ge stöd till de drabbade som Madde, Tim, Lena och Sabina.


Eller så kan man stödja Sabina Najjar Läs mer

Av Häxmamman med - 10 mars 2009 09:56

 


Jag tänker tillbaka på min barndom, finns det en möjlighet att man kan glömma det som har hänt och vänt upp och ner på hela mitt liv...


När jag tänker tillbaka så har jag aldrig levt som man ska, inte som barn, tonåring eller vuxen...


Hela mitt liv har gått under lögner, både uppväxt, mitt förra äktenskap...


Jag har ljugit för andra människors skull, för deras säkerhet, för att inte andra ska tycka illa om dom.


Nog har jag ljugit för min egen skull med...


Men det jag tänker på att jag ljugit för andra människors skull är att egentligen så är det som gjorts är straffbart...


Jag har ljugit för att jag har varit tvungen, men egentligen har ingen tvingat mig, jag har kunnat sagt sanningen...


Undra vad som hänt om jag sagt sanningen redan som barn, hade de slagit mig blodig, jag tror att om jag hade varit så modig att jag kunnat sagt nått som  barn så hade og bara döden kunnat tysta mig...


för så är det idag, nu när jag väl fått det mod att få denna hemlighet fram i ljuset så går det inte att få tyst på mig...


Jag kämpar varje dag, i rädsla, tårar...


Men varför känner jag mig inte arg, hatisk, bitter??


Jo, därför att jag vill inte skada, jag vill hjälpa, jag vill inte vara den som har gjort att en annan människa ska skadas för att jag har sagt sanningen...


Jag tror att jag en dag ska få ett erkännande, ett förlåtelse från alla de berörande...


Men det tror jag aldrig kommer att ske för de lever i hat, ilska och bitterhet mot mig...


Varför?

Av Häxmamman med - 10 mars 2009 08:32

 


Idag *Moahahaha* är jag den riktiga häxan, jag går ann, jag känner mig arg, jag känner mig irriterad...


Jaha undrar säkert många, vad är hon arg på?


Har ni tonårsbarn?


Ja då vet ni vad man kan bli arg på och inte nog med det så har jag PMS och det gör mig riktigt riktigt *Sur*


Syskonkärlek, har ni hört talas om det med, när syskon låter den andre göra mer, där den som gjort minst tycker man är orättvis för att man ber den som gjort minst ska göra en sak...


Klart att ni hört om det...


Jaaa!!!


Det är just detta, just idag...


Men egentligen är jag mest irriterad på mig själv för det är jag som måste ändra på situationen...

Vad kallar man en mamma Häxa med PMS besvär?


Hur irrriterad blir inte mina små på mig för att jag inte har så bra minne längre eller inte hörde vad de sa osv...


Åh, en svår situation...


Förlåt, jag älskar ju er mina barn/Kram

Av Häxmamman med - 9 mars 2009 18:55

 

Jag fick reda på den redan på fredaghkväll genom att min svärmor skulle komma på lördag och ha med sig kusinen till A och de skulle sova över så sambon tyckte att jag borde få veta nått redan då...


Jag satt vid datorn när han sa att han hade tagit ett beslut som inte jag hade fått varit delaktig i och då blir man som ett frågetecken...


Jag har ordnat barnvakt och vi ska åka på bio i morgon...


Vad glad jag blev...


Min svärmor kom och hade med sig L och världens godaste paj, jordgubbspaj, den var super duper god...


Vi for till stan och åt gott...


Sedan var vi på bion

"Män som hatar kvinnor"


2½ timme lång

 

och så gick vi på ytterliggare en bio


Unborn


en SKRÄCKIS

jag hatar egentligen skräckisar men tycker om dom också om det inte är för att jag blir så in i bombens rädd efteråt...


Men min sambo gillar skräckisar och jag täkte det var länge sedan jag såg någon så jag tänkte att det där fixar jag...


Jojo, jag skrek utöver mig efter 5 min alla andra satt tyst *Genant*


Men här togs alla vindspel ner, men babyvakten får jag inte ta bort *Huva* att använda den i en skräckis...


kvällen slutade med en kaffe och vi var hemma vid halv 12 och alla sov när vi kom hem...


Om jag inte minns fel så tror jag att det är nog nästan 1½ år sedan vi hade barnvakt...


Men vad har man skaffat sig barn för?


I alla fall så kom jag på nu att jag varit på 3 bion förra veckan vi var på "Bolt" med yngsta barnen på fredagen...


Vilken härlig lördagkväll, det är sådant här man uppskattar och framförallt när man nästan aldrig har barnvakt...


Här är 2 bilder på mig, det är nästan ett år emellan dom


Första bilden är när jag hade legat på sjukhuset ett tag och hade gått upp nästan 20kg av alla mediciner de gav mig...

Det andra kortet är sedan i lördags 15kg lättare...


Innan jag blev sjuk och fick alla dessa antideprisiva mediciner och allt stillasittande på sjukhuset...


Jag fick den sista månaden ut och gå längre sträcker med en som följde med och då kunde man få ner x-tra kg på det viset...


Men medicinen gör att det är svårt att gå ner, men huvudsaken är att man överlevde eller hur...


kram på er alla

Av Häxmamman med - 9 mars 2009 14:37


Enklaste sättet att vara en vän är att vara en. 

*Emerson*
                                                  
    


Fick garn av en granne före jul och det var mjukt och skönt, enormt mjukt, jag vet inte vad för garn det är...


Jag funderade länge på vad jag skulle göra av det och kom på att det var inget jag skulle använda när det var färdigt för det skulle bli en sjal hade jag bestämt mig och jag använder inte sjalar...


Så jag satte igång och det blev en stor och jag gav den i en överaskningsjulklapp i efterskott...

Jag själv känner mig väldigt nöjd med arbetet...


Just nu så har jag halskragar, den 4:e på gång och jag har nästan fått färdigt på det stora arbetet jag höll på med, den ligger och väntar på att jag ska ha funderat färdigt på hur armarna ska vara...





Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Följ bloggen

Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Blogkeen
Följ Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv med Bloglovin'

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se