Den ena dottern L kom hem idag efter att ha varit i staden med kompisar och pojkvän så jag berättade för henne då hon kom hem.

Först trodde hon mig inte, jag kan tänka att många garanterat tänker men hon var en pundare, men för oss var hon inte det.

Vi respekterade henne för den hon var och då respekterade hon oss och vi blev de godaste vännerna.

L gråter och är så förtvivlad över det.

Jag har nu tänt ljus och lyktor hos henne tre kvällar i rad så ikväll tog jag dottern kort.

Hade bara två lyktor annars hade jag tänt flera sådana men de gick bra med ljusen så länge det inte kom något väder uppifrån...

Kram till er alla och en x-tra kram till er som har någon ni saknar och har det jobbigt/Kram från Dockmamman

Undra när mitt liv ska bli som vanligt igen, snart törs jag knappt visa mig för folk för jag ser ut som jag har gått igenom världens storm.

Det är tur att man är i princip emot alkohol för på det viset så är det nog ingen risk att jag ar till mig flaskan.

Men jag kan tänka mig att det är lätt hänt när allt blir bara för mycket, jag känner att orken tryter.

vi har inte tordas att berätta för våra barn än om vännen, vi har sagt till sonen att hon ligger på sjukhus och är jättesjuk och då sade han

-Ja man kan bli så sjuk att man dör.

Vi sade då att det kan hända med henne, nu när der skulle fara iväg så hade han frågat pappan när hon kommer hem.

Sonen svarade sig själv med att hon kanske blir kvar där för alltid, arför vi är lite försiktig är för att vi vill inte berätta att hon avled i hemmet för det kan bli trauma eftersom vi bor vägg i vägg, vi bor i parhus.

en vi ska ta det idag eller i morgon, kanske man ska vänta med det till i morgon då man är på kyrkis för de kanske kan hjälpa mig och säga det på ett fint sätt eftersom sonen tror på gud och änglar.

Allt som hänt/händer med mig, mina barn och så det här var droppen som tog all uns från mig.

Vad jag gnäller och klagar men vad ska jag göra när allt känns som om hela mitt liv håller på att raseras med allt som händer.

Varför måste människor såra varandra, varför måste de som har en stor betydelse i ens liv försvinna som en blixt från en klar himmel.

Men jag vet att jag gjorde allt som hon inte varit med om i sitt liv från en som sådan som jag är.

Hon sade att det var så få som behandlade missbrukare bra och vi behandlade inte henne bara bra utan vi behandlade henne som en jämnlike.

Vi fick en sådan bra kontakt och vi hade skojigt ihop, och det bästa är att jag kunde vara mig själv där jag inte har haft någon som jag trott på så allvarligt på att jag har tordas vara jag.

Jag talade om för henne när min dotter var sjuk att jag tyckte hon var som en mamma för mig, visst det fanns vissa saker jag inte ville att hon skulle göra men det var bara saker som hon skadade sig själv med, det var inget som påverkade oss.

Men den tisdagen min dotter blev sjuk så sade även hon till mig att jag inte skulle fästa mig så mycket vid någon och framförallt inte henne för att hände det nått så skulle sorgen bli så stor.

Och hon hade rätt den är enorm...

Kram på dig där i himlen från mig

Jag miste en vän igår, jag är så ledsen, jag var och tände ljus på hennes bro både igår och ikväll.

Igår då regnade det precis passande över alla mina tårar,Änglarna gråter över min förlust av dig med min vän.

Jag har mycket minnen från dig som jag fått under det året vi känt varandra och det är något som jag håller hårt om mitt hjärta.

Jag kom ihåg förra veckan då du sade till mig att jag skulle aldrig fästa mig så hårt vid någon för förlusten skulle göra så ont.

Det sade du till mig i förra tisdagen, det var när jag sade hur mycket du betydde för mig.

Och du had så rätt så rätt, förlusten är hård och bitter just nu, håller jag inte på att förlora det ena så förlorade jag det andra.

Det var som om min sorg skulle bara fram, det var meingen att jag skulle ha en tung sorg att bära framöver.

Allt som du stöttade mig på när det gällde allt som hände runt omkring mig, någon som förstod och någon som aldrig sade till någon annan, du kunde hålla mina hemligheter.

vi hade mycket roliga diskussioner om ditten och datten och vi hade planer som kanske låter patetisk i andras öron just nu men jag är ledsen över att vi inte han detta och det var bla

Jag skulle hjälpa dig med laxen,

Du hade en sagobok du skulle läsa för A

vi skulle se kalle och chokladfabriken men ingenting blir av och det gör mig så ledsen.

Jag är nu rädd att dina barn inte får följa dig för jag vet att de betydde verkligen mycket för dig och jag och min familj fick äran att möta storebror här hemma hos oss en dag.

Han var så häftig och de fina kläderna du gjort till han, sedan så visade du mig teckningen som A ritat, regnbågen, den hade fått hedersplatsen på din vägg.

Jag tänker nu se till att dina barn och denna teckning ska få följa dig till andra sidan där du har din son och din mamma och pappa.

Jag hoppas att vi en dag möts igen kära vän/Kram Dockmamman Helén

Tack mina vänner för det ni skriver för det är jobbigt nu, jag har inget att tillföra mer än att allt känns upp och ner.

Det är så kaotiskt allt och det gör att man inte snart vet vad man ska göra ellr kanske va man gör.

Allt snurrar som i ett ekorrhjul, jag  måste bara tillägga att det käns som om jag gör allt fel, det käns som om det är bara jag som handlat fel, alla andra är bättre.

Allt som händer runt omkring mig och min familj just nu gör att många mår dåligt och det gör nog att många gör saker som inte är de bästa, vi bara sårar varandra, vi kan inte fortsätta så vi måste försöka att hålla ihop för min dotters skull.

Men vi måste alla som är delaktig måste försöka se våra egna fel och brister och acceptera att man har ett eget liv och lever ett eget liv.

Om man kan acceptera hur andras liv är utan att kränka, kritisera eller håna andra för det så har man kommit långt.

Jag känner att mitt liv rinner ifrån mig, jag är inte jag längre, allt det svåra gör en sjuk.

Sjuk så att man kräks, gråter,skakar, kan inte sova.

Sådana här gånger undrar man egentligen vad man är till för egentligen.

men det sägs att

Gud ger ingen större börda

än vad jag orkar att bära

Men vart är det stopp

Detta är för de som nu vill läsa utan att döma och är du en sådan person så är det kanske du lämnar detta inlägg nu och är det så att du nu vill läsa i alla fall så läs men om du ska kommentera med kränkande inslag så var så god att skriva en kontakt med bloggadress, hemsida eller mail och gör du inte det så var så god att stäng ner detta inlägg

Detta har gjort att jag har gjort att jag vet inte om jag törs att besöka bloggarna, det vore bättre om personen sagt vem den är så kunde jag sedan gjort mitt val.

Mvh

Dockmamman

Jag fick inte tag på min dotter förrän vi tre tiden igår och det var en fruktansvärd väntan och framförallt när jag visste att det finns människor som hon inte just nu vill egentligen ha vid sin sida om dom inte håller tyst (som hon sagt själv).

När jag väl fick henne på luren så grät jag och faktiskt så blev det så att jag satt och pussade mobilen lite knasigt men det kanske blir så.

Men vi pratade med varandra och hon har nu bestämt sig att flytta till lägenheten och vara kvar på sitt jobb, det är flera som vill att hon ska inte göra det i hennes närhet.

Jag blir så förtvivlad när det finns människor som inte kan lyssna på en, jag vet att förra gången den blev kaotiskt då jag tog hem henne så pratade jag eller vad man ska säga prata så gott det gick i ett skrikande och anklagande telesamtal med de människor som inte vill att hon ska vara kvar på sitt jobb eller ta lägenheten för sig själv.

Jag bad de låta hon bestämma själv, hon ska leva för sitt liv inte för våra andras.

Hon vill ha ett eget boende, sitt jobb och vänner i sin egen ålder inte de som är närmare och över 30.

Hon är en ung tjej som vill far till en skola i England hon vill inte sitta som en mamma i 20 års ålder.

Jag varnade de människor som inte lyssnade på mig att om de inte lägger av så kommer det att bli värre och det skulle jag inte ha gjort för de blev arg på mig och tyckte jag var nog en stor skit.

Men nu ser ni att jag visste vad som kunde hända och det hände, ni tror inte att hon pratar med mig men det är så och nu så säger dessa människor ingenting nu är det alldeles tyst fast jag har försökt att få tag på dom och det är konstigt eftersom de är min egen släkt.

Inte ett av mina syskon har ringt eller skickat ett sms till mig, egentligen bryr jag mig för tillfället inte, för det enda jag får är ångest när jag tänker på att prata med dom för de vill inte se sanningen att det finns problem, alla vet vad som är problemet och försöker jag att prata om mitt barn som ex sist hon låg på sjukhuset så skrev jag ett sms #Jag uppmanar er att inte ringa eller skriva till min dotter om Det eller något annat, skriv en kram eller krya på dig.

Detta sms blev vänt till att de fick för sig att de inte skulle kontakta min dotter huvudtaget men finns inga ord som säger det där.

Men det är kanske därför det finns de som inte kontaktar mig för att de fick se vad som hände när det fortsattes som det gjort.

Jag vet min dotters önskemål, hon vill inte leva med andra där hon får leva på deras villkor.

Hon vill HA sin lägenhet

Hon vill HA kvar sitt jobb

Hon vill HA vänner i sin egen ålder

Hon VILL leva på sina villkor

Och acceptera det nu alla.

Men som sagt det viktigaste är nu att min dotter ligger på sjukhus och jag ska åka ner till henne på söndag, har fått en massa fina saker till hennes lägenhet av min goa granne.

Var inne på en av mina favoritbloggar och läste då hennes historia om hennes mormor och då kände jag att jag ville berätta lite om min morfar.

Min morfar levde de sista 9 åren på lånad tid som egentligen var nog kanske omöjlig för många, år 1991 var ett sorgens år för oss alla men det var nog inget i jämfört det med hur min morfar kände det.

Först gick min mormor bort, sedan bara månader efter så dog hans svåger som många ggr träffade och på det så dog hans bror på sommaren samma år, jag tror det blev 3 på 4 månader.

"Morfar, elden står i symbol till att du sade från början att du inte tyckte om att man for och tände ljus vid gravarna förrän mormor dog, men du sade att det var bara för att "Hon skulle kunna läsa tidningen".

Men jag mins så väl hur du tyckte att pynt det var inget för dig men vem var det som bråkade sig och lyckades att få sin vilja igenom med den där lilla julgranen du klädde varje jul till mormor.

Det blev protester men du vann över de som protesterad.

Egentligen förstår jag inte vad de protesterade över för det är ju så vid var och varannan grav idag...

Jag var i princip uppvuxen hos min mormor och morfar, alla lov somkunde tänkas kan och vi firade i princip alla högtidsdagar tillsammans åtmindstonde de sista tio åren firade vi alla dessa dagar tillsammans.

Min familj, morfar och min yngsta morbror de var underbar 10 år som vi har många fina minnen från.

Men det året som nu var så sorgsen så talade min morfar om för mig att han hade så svårt att äta för han hade så stora sår på tungan och det här var kanske vid vårkanten, Maj för vi var nere i B och det var varmt ute men hans bror var inte död än.

Jag tittade i hans munoch sade till han att han måste ringa dr, han gjorde det dagen efter och de tog flera prover och inte allt för länge fick han vänta förrän han fick beskedet cancer i tungroten och halsen(tror jag).

Han fick läggas in i Umeå och när han ligger där så får han beskedet om sin bror och då trodde jag att det skulle vara slutet att orken inte skulle hålla för han.

Jag provade att ringa flera ggr men han hade stängt av tele, han talade om sedan att det var för att vara för sig själv och bearbeta allt som hänt...

Men min morfar kom hem och firade 9 jular till med oss vi fick honom på ytterliggare 9 års lånad tid.

Jag minns ända från barndomen att det var morfar som och cyklade runt äs med oss, det var han lärde oss åka skidor och lämnade oss på skidspåret, det var han som skulle ha oss att ro båten när vi skulle hämta nät och han skällde men inte argt och sade att man aldrig mer skulle få följa med men vem satt inte eller åkte inte efter han dagen efter *Ler*

Min morfar var väldigt väldigt social människa, vi gick på motionsbingo på H och vi for och fiskade, vi grillade korv, vi var på auktion, vi var alltid där det var folk och många av mina vänner minns min morfar med glädje och det gör att man känner ännu mer saknad.

Morfar fick problem att prata och äta p.g.a att de skar bort halva tungan på han och det gjorde att han drog sig för att åka någonstanns där det var folk.

Men morfar visste att jag var på styva linan och folk ställde sig och frågade mig vad morfar sa så brukade jag säga -Du får fråga han själv och det tyckte morfar var så bra svar för det var ju inget fel i huvudet på han...

Varför kan inte folk bara säga att -Du får ursäkta mig men jag hörde inte vad du sa kan du berätta igen! Nä då folk ska behandla folk som man inte förstår själv...

Mina barn frågade aldrig de höjde inte ens ögonbrynen, vi satt och åt med han och aldrig att någon ens funderade det var så bara.

Men som sagt det sista året s¨å kunde han inte äta så han fick en knapp opererad i magen och fick sondmat där.

Men han blev så sugen ibland på mat men så fort han åt så ströjde han sig.

Men vi kom på bara för att han skulle få smaken så mosade jag maten och han bara stoppade in i munnen och sedan spottade han ut det.

Vi kom på det när han ville att jag skulle köpa en stor semlebulle på Flodins bageri och han kunde inte äta så tog jag en mixer och det fungerade att få smak bara.

Men så var det den dagen han dog, det var en sådan sorg så jag gråter än idag för att jag saknar han så mycket.

Jag minns att jag jobbade helgen på ett gruppboende och då börjar man på fredag kl14 och går av måndag kl10 så man sover hela helgen...

Han ringde på fredagen och sade att han mådde inte så bra och han frågade om jag inte kunde komma, men jag svarade att jag inte kunde få tag i en ersättare så sent på kvällen.

På söndagmorgon ringer min älskade morbror och säger att morfar är så dålig så vi måste komma, jag ordnade snabbt ersättare och en av mina systrar kom och hämtade mig.

Det var så hemskt att se min kära morfar ligga där, min äldsta morbor B, min morbror M och min yngsta morbror H, min syster K och jag var där.

Jag och min syster har jobbat en längre tid inom vården och vi såg på morfar hur långt det var kvar och jag förbannar mig själv för att var medveten om sådana saker.

Men på måndag kväll tyckte de att vi skulle åka hem och vila oss för det var inte mer än 10 min till sjukhuset.

Vi vaknade vid 4 av en telesignal och vi förstod då alla vad som hänt eller händer. När vi kommer ut så är det som om allt gick emot oss, det var full snöstorm och det hade kommit jättemycket snö och på det så startade inte bilen.

Men vi lyckades till slut och när vi väl kom ner till sjukhuset så var det försent han hade lämnat oss, jag har aldrig sett min yngsta morbror så ledsen.

Jag kan än idag inte lyssna på låten Vem får nu se alla tårar i med Wilmer X utan att bli ledsen för min yngsta morbror lyssnade på den och sa inte så mycket på länge och jag gick upp till morfars rum, satt mig på hans säng och tryckte hans kudde mot mitt ansikte och grät högljud och snyftade och snörvlade.

Det är en stor saknad och de var 6 år sedan den 12 februari -01 min morfar somnade in och fick träffa mormor i himlen.

Jag vet att jag har träffat han många ggr efter detta och han får mig att skratta och vara glad. men mycket minnen som man saknar men är glad att man har

Min morfar tyckte mycket om dansmusik och så tyckte han att det var roligt att förvränga de låtar som " Man ska leva för varnadra" så sjöng han "Man ska veva för varandra"

Kram till dig morfar "Jinko" jag älskade och älskar dig/Ditt äldsta barnbarn

Många ggr så kommer man in i tristess, man låter dagen löpa på som den är.

*Man föds

*Man växer till skolåldern

*Man börjar arbeta

* Man träffar sin partner

* Man skaffar sig barn

 Man tycker att man har  färdigskapat sin del av sitt liv där nu det är dags att forma den så att man får leva i harmoni.

Men många glömmer tiden till kärleken.

Livet blir inte som man tänkt sig, timmarna går snabbt, dagarna går snabbt, veckor går snabbt, år går snabbt men ändå så fortsätter vi ett liv i tristess och man glömmer varandra ända tills dendagen något händer som man kunde ha påverkat om man inte hade låtit tiden bara rusat iväg.

Reta sig på strumpor som ligger på golvet, tankrämstuben har ingen kork, ingen har torkat diskbänken mm...

Man kan ibland uppleva stor sorg, tänk alla småsaker man retar sig på och så kanske den människan dör och så har man inte visat hur mycket man älskade personen...

Jag själv har mist många vänner och även släkt och ibland så tänker man på dom och man känner sorgen på nytt

1983

Första gången jag miste en vän så gick jag i 8:an, en kille som hette K han var två år äldre än mig men gick i 9:an.

Jag minns att han först rymde hemifrån och jaga hjälpte han med ett gömställe och en vecka senare dog han, han sköt sig, 16 år och tog sitt liv det var så tragisk, jag grät och jag förbannade men änså så förstod jag det inte riktigt eller ville väl inte förstå.

Sedan kom nästa smäll med bara några dagars mellanrum dog min morfars kusin Farbror Eriks fru, Tant Märta.

Ödet ville inte att jag skulle gå på någon begravning för begravning för båda var på samma dag med 15 mils avstånd och jag vill inte välja så jag stannade hemma.

1990 så fick min älskade mormor en hjärnblödning och hamnade medvetslös på sjukhus hon dog inom några dagar och det var den värsta sorgen jag hittils känt hon var fortfarande i arbetför ålder och jag hade fått mitt andra barn.

2000 då tog 2 kompisar och en kompis som jag inte umgicks med så mycket när hennes förädlrar flyttat.

Men tre tjejer på inte ett år gick bort, två av dom lämnade barn och man ensamen.

2001 så upplevde jag nog den värsta sorgen hittils och det var när min morfar gick bort, jag skrek ut min sorg jag och jag saknar han väldigt mycke än idag.

2005

Dog min bästa killkompis i ALS, en av de hemskaste sjukdomar jag kan tänka mig men jag känner ibland att jag har han vid min sida.

Så när vi bråkar så kan vi kanke tänka att är det värt det, självklart ibland så är det så att det är oundvikligt.

Ibland så känns en del dagar så tunga, man kanske har fått intryck av någon annan som är drabbad av sorg, man har själv jobbigt ibland med minnen eller annat osv...

Idag är min dag påverkad av saker som man kan känna sig maktlös, men man skulle ändå ge hela månen för att det skulle förändras till det bättre där allt som är ont bara försvann som i en Poff!!

Jag har så lätt för att bli påverkad av livet runt omkring och är man mottaglig så är det lätt att man bär andras sorg och deras tunga bördor fast man själv har fullt i sin rygggsäck.

Men samtidigt kan det vara nyttigt att få intryck av hur världen fungerar i verkligheen för jag tror att det är det som just u gör mig stark

För djupt inlägg men ändå så som jag känner mig nu...

Kram till er alla

Hur lika kan inte barndom vara men ändå så blir man olika i vuxenlivet, vad konsekvenser av övergrepp, misshandel, drogmissbruk ger för någon uppväxt...

Varför ska livet vara så allvarligt, sorgligt och man ska måsta kämpa upp sig till det soliga igen bara för att åka ner igen...

Kan inte sova, sitter bara och tänker, har nyss haft besök av en kvinna som varit missbrukare och uteliggare i över 20 år...

Jag gav henne ett brev för e jul som hon kom idag och frågade om jag verkligen menade det jag skrivit.

-Ja, sa jag och jag menar att det kommer direkt från hjärtat för hon betyder väldigt mycket för mig, jag vet inte varför men det är något speciellt med denna kvinna...

Jag kan vara mig själv jag behöver inte låtsas som att jag är en annan, jag vet att hon inte skvallrar, hon är en riktig vän som alla behöver.

Hon grät över mitt brev för att jag var så snäll, jag skrev bara att jag var rädd om henne och att om hon blev sjuk (det gick magsjuka då) att det fanns i påsen lite saker att kurera sig med ex blåbärsoppa, cola mm...

Gör man inte sådana saker till människor tillhör inte det mänskligheten? Ikväll berättade hon om sin uppväxt innan hon blev adopterad det var så fruktansvärt, men sedan fick hon det bra med sina nya föräldrar ändå började hon att missbruka, men hon vet inte varför...

Men hon berättade även saker som hände henne när hon var i dessa kretsar det var mord, misshandel mm...

Att de kunde överleva att de inte var rädda, men hon säger att sådana känslor försvinner eftersom...

Jag vill faktiskt sända henne varma kramar från mig till henne