Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥KAMPEN TILL ETT NYTT LIV

Av Häxmamman med - 5 augusti 2009 14:50

 


Jag har de sista månaderna försökt minnas sådant som är gott för mig, minnen från min barndom, ungdom...


Jag har fått en förklaring att traumatiska händelser förtränger goda minnen men n u under min bearbetning så kommer det goda minnen där inte dessa människor som skadat oss finns med...


Jag har mycket minnen från en familj där jag var mycket som barn, min killkompis pappa var inte frisk så han kunde inte gå så bra men han fanns med i våra lekar

"Cowboys & indianer"


Jag var för det mesta ensam tjej så jag hade alltid hjälp av L:s pappa...

Något som var jääteskoj var att vi fick låna pappans sparkcykel och körde rally med den i en skogsbana...


Jag hade 2 tjejkompisar från barndomen som båda har lika namn, jag minns hon som bodde närmast mina morföräldrar sov jag mycket hos och vi hade det mysigt och jag hade ofta mina tankar på att jag också ville ha så...


Sedan finns det mycket goda minnen från de som stod mig närmast

(Honan och de)

Men som sagt så vet jag inte om man kan kalla det goda minnen eftersom det finns hemligheter bakom som har skadat människor...


Kan man kalla det goda minnen när man vet att det finns ondska bakom fasaderna??


Nä, måste jag säga...


Men det finns många gånger minnen från de kommer upp som jag upplever som saknad, men vad betyder det?


Jag tror att det är saknaden från kärlek, ömhet, trygghet osv...


Inte kan man väl sakna nått som kan skada människor??


Huva det är krångligt att förstå och frågan är om man kan förstå någon dag...


Jag kämpar och kämpar, men saknaden är stor att få känna ett värde av de som man trodde älskade mig och trodde att de skulle förstå den dagen sanningen kom fram...





Av Häxmamman med - 26 juni 2009 12:00

 

Jag vet att jag har försummat bloggen otroligt mycket och framförallt er mina bloggvänner & besökare.


Men jag har fastnat i en värld där jag försöker att komma ur mitt förflutna, bearbetar, tänker, flyr & samtidigt ta hand om min familj, mig själv och vännerna jag tagit avstånd från för att de inte skulle sakna mig den dagen jag inte fanns mer.


Jag levde i en cirkel där jag kände mig sårad, kantstött och ingen livsglädje och nu så har jag fått en ny cirkel där jag nu upplever allt som är värdigt för en människa och det är inte lätt det heller, en omvandling som har förändrat mitt liv och tillvaro till det positiva...


Idag berättade en av mina drömmar för min psykolog *P* (Hon är kvinnlig och jag har haft hon i några år) sedan jag började på traumaenheten så har jag förstått att jag inte sorgligt nog är ensam.

Egentligen önskar jag det för att det är bättre att en bär bördan än att fler ska behöva utstå samma sak...


Men tillbaka till min dröm eller fantasi, man får kalla det vad man vill, men en dag så ska jag med mod & rak i ryggen, gå in i det hus där de onda finns, jag ser dom vid bordet i köket.

Jag stegar framåt ställer mig i dörröppningen och börjar tala

-Jag vill bara tala om för er, att jag är stark nu, jag behöver inte er, jag har aldrig behövt er.

Jag är lycklig, jag har det jag behöver & jag vill aldrig mer ha med er att göra och jag finns inte för er mer.

Sedan vänder jag om, lika rakryggad men med ett leende och känner att solen värmer i ryggen när jag kommer ut och där står min älskade familj, min sambo & mina barn...


De som har den största betydelsen i mitt liv...


Det är en dag som kommer & när har ingen betydelse...


Kram på er alla

Av Häxmamman med - 11 juni 2009 10:09

Från ena dagen till den andra så kan glädjen ge en stor kraft, jag måste bara får säga att efter den omgångens sjukhusvistelse har gett mig mycket tankar som ger positiv energi och mycket styrka...


Nu gav många mig många tankeställare, jag fick verkligen höra sanningen om vad de tycker om det onda jag gör mig själv...

Mina äldsta döttrar gav mig i princip en avhyvling för att jag skulle förstå att det inte är bara mig jag skadar, att de älskar mig...

Andra har talat om att jag kan inte få kärlek, ömhet, att de som skadat/skadar mig älskar mig inte bara för att jag försvinner, som någon sa till mig att om du försvinner så förklarar de bara med att du var psykiskt sjuk och det tror jag idag till 100% är sant...


För honan och de:s förklaringar har i tidigare sammanhang uttalat sig att andra som skadat sig själv pga traumatiska upplevelser är psykiskt sjuk...


Ja visst, de orden kan nog stämma, men för det första så är det en traumatisk upplevelse som gjort att man blivit den man är idag...

För det andra så är det skillnad på Psykiskt och psykiskt...



* De som lider av psykiska besvär pga traumatiska händelser ex Olycka, dödsfall, övergrepp av olika slag, drogmissbruk i familjen osv... De går att lära sig att leva med, det går att lära sig att leva ett liv som är drägligt utan mediciner men det tar år att göra det...


* De som lider av genetiska psykiska besvär har det i grunden och är svåra att bota...



Nu är jag inte expert på detta men jag har fått diagnosen PTS = Posttraumatisk stress.

Människor som har upplevt en mycket skrämmande eller potentiellt farlig situation kan efter händelsen utveckla ett syndrom som kallas för posttraumatisk stress. Vissa av symtomen kan vara svåra att identifiera då de kan påminna om eller vara identiska med symtom som tyder på någon annan fysisk eller psykisk sjukdom. Dessa kan vara sömnlöshet eller någon annan sömnstörning, värk eller andra somatiska problem som yrsel eller mag- och tarmproblem. De vanligaste tecknen på posttraumatisk stress är dock: :

  • Du har känslan eller erfar att du upplever den obehagliga händelsen om igen. Detta kan upplevas såsom att du ser sekvenser från händelsen som klipp från en film; som lukter, ljud eller bara tankar. Vanligtvis kommer dessa flashbacks utan förvarning och utan att du kan kontrollera dem.
  • Mardrömmar och störd nattsömn med minnen från den traumatiska händelsen.
  • Extrem spänning, ångest eller irritabilitet.
  • Ett undvikande av vissa miljöer, situationer eller personer som en konsekvens av den traumatiska händelsen.
  • All konfrontation med händelsen skapar ångest och själslig smärta.
  • Du har svårt för att lita på andra människor och undviker sociala aktiviteter.
  • Du känner skuld och skam ( t ex för att någon annan dött och du fortfarande lever.).


Några punkter på konsekvenser som jag tycker är väldigt viktigt som drabbar de flesta som har upplevt framförallt övregrepp och som jag känner till människor som lever med dessa konsekvenser idag och jag själv har och lever till viss del med dessa konsekvenser, men har under terapi lärt mig att ta fram det svåra så kan jag hantera mycket idag.


  • Psykologiska problem:

    Rädsla, panikattacker, sömnproblem, mardrömmar, irritabilitet, aggressionsutbrott och plötsliga chockreaktioner vid beröring.

Dåligt självförtroende, låg självrespekt och ett förakt för den egna kroppen kan uppstå.

Beteenden som på något sätt skadar den egna kroppen: missbruk, överaktivitet under arbete eller träning, depression eller prostitution kan förekomma

  • Sociala problem:

Ha föga förtroende för andra människor.

Känsla av att inte ha någon kontroll i relationer

  • Fysiska men:

Magsmärtor, samlagsmärtor, menssmärtor, tarmsmärtor, illamående, huvudvärk, ryggvärk, smärtor i nacke och axlar; kortfattat kan kronisk värk i kroppens alla delar uppstå. Smärtan är ofta oförklarlig.

  • Ätstörningar:

När en patient reagerar på ett trauma genom att under minst en månad vara så handikappad av sitt lidande att denne inte kan gå till skolan, utföra sitt jobb eller dylikt kan man tala om att patienten lider av ett posttraumatiskt stressyndrom. Denna psykiska störning kan ses som en reaktion på en mycket traumatisk upplevelse och har tre karaktäristiska symptom:

  • Förnekande och bortträngning,
  • mentalt återupplevande av traumat och en
  • förhöjd irritabilitet.
    • Förnekande och bortträngning:

    Förnekar eller borttränger den smärtsamma upplevelsen: han/hon försöker undvika specifika situationer eller platser och vill inte prata om händelsen. Senare i livet kan minnen av sexuella övergrepp vara helt bortträngda. De kan ibland hittas vid psykoterapi.

    Det är dock svårt att avgöra om sådana återfunna minnen är minnen av verkliga erfarenheter eller minnen av drömmar och fantasier. Denna svårighet kan vara ett problem om man vill åtala den skyldige, men är inte något problem vid behandling med moderna psykoterapeutiska metoder.

    • Mentalt återupplevande:

    Återupplever ofrivilligt minnen av traumat igen via mardrömmar, plötsliga minnesbilder eller oförklarliga fysiska symptom.



    Är du intresserad av att läsa mer så finns det här >>>>



    Det är svårt att förstå detta, framförallt om man själv har upplevt en traumatisk barndom så tror man att man gör en god gärning med att vara tyst, man är rädd för vad som kan hända, man vill bli älskad men man blir inte det om man tar upp sanningen till ytan...


    Det har jag bittert fått erfara, jag säger nu för tiden att jag är utesluten ur sekten "Tystnad"

    Sorgligt kändes det från början men jag har lärt mig idag att det var det bästa jag kunde ha gjort...


    En stor undran är hur honan och de förklarar allt som är och hänt, är det sanningen som sägs, eller är det påhittad historia om att jag är inte klok och att allt är påhitt...


    Men tyvärr kan jag bara säga till de, det finns för mycket att plocka fram av sanningen och det är inte bara från mig...



    Jag är samtidigt ledsen över att det ska behöva vara så här, jag vill ingen ont, jag tro att ingen vill leva varken som de som skadar/skadat eller som de som blivit skadad...


    Men jag kan inte bara glömma och förlåta, mig själv hade jag klarat men när det gäller mina barn då blir jag en krigare...


    Men jag kan bara inte älska människor som skadar andra människor för att dälja något så djupt som lögnerna som har skadat andra människor för livet...


    Jag förstår inte varför jag helt plötsligt blev den som man hatar, gör sanningen så ont...


    Ni som hatar mig för sanningen ska kanske tänka en extra gång om vad det är för sanning, man bör vara konsekvent i sanningen och inte dra upp en massa blaj för att dölja det som är den riktiga sanningen...


    Ha en bra dag/Kram


    Av Häxmamman med - 1 juni 2009 10:23

     

    En dag, en vecka, dag eller år, ja det kan handla om en kort eller lång tid man kan få uppleva lycklig...


    Egentligen handlar det inte om tiden utan det handlar om hur stora krav man har för att känna lyckan...


    Jag har inte stora krav, mår min omgivning bra, ja då mår jag med bra men det är inte alla förunt att känna glädje över andra människors glädje, då kommer ofta det kritiska, nitiska tänkande från den avundsjuka människan fram...


    Som när jag bestämde mig när jag skulle nå mitt mål när jag fyllde 40 så blev det mycket kritisk reaktion framförallt från släkt...


    Inte vet jag vad de blev rädda för, om det var för att jag skulle ta det steg som skulle påverka vårt släktförhållande...


    Jag börjar tro på det att

    "Ensam är stark"


    Ju fler dagar jag upplever att jag har tagit tag i det bagage jag har och efter det brev jag fick av en bekant som bekräftade min uppväxt gör att jag vet att det är sant det som hänt och jag har vuxit i min styrka otroligt mycket av den bekräftelsen...


    Vad ett brev kan göra, jag tackar för brevet och jag är glad att du kunde tala om för mig det var starkt gjort och att du även talade om dina upplevelser, jag beundrar din styrka...


    Ha en bra dag/Kram

    Av Häxmamman med - 26 maj 2009 19:37

     

    Tänk att pussel var en passion för mig när jag var liten, då det var jul, födelsedagar så kunda jag önska mig pussel för det var något som fördrev min tid och det var något som jag byggde upp...


    Varje liten pusselbit innehöll en del av mitt liv, precis som idag, varje maska på min stickning har ett innehåll av mitt liv, en tanke där och en tanke där...


    En sorts bearbetning, även när jag låg på sjukhuset ifjol så fick jag pussel av min egen familj som jag byggde...


    Nu har jag börjat bygga mitt eget livs pussel, det tar sin tid att hitta bitarna men det kommer fler och fler på plats...


    Mina minnen och upplevelser jag har är något jag alltid får leva med, jag kommer även alltid att få leva med de som inte törs lägga sitt livs pussel men ändå påstå att mitt livs pussel är inte mitt...


    Jag vet att de som upplever mitt byggande säger sig att det jag bygger är på fel sätt, det har inte hänt, jag förvränger så bitarna hamnar inte på plats...


    Jag bygger mitt livs pussel på sanning, jag har bestämt mig att det är slut på lögner, varje pusselbit som hamnar där är en sanningenlig bit annars skulle den inte passa...


    Man kan inte bygga ett livs pussel på lögner för då måste man forma biten själv med något som inte i själva verket tillhör det pusslet, man kan inte hamra fast fel bit i fel pussel...


    Jag är inte rädd längre för sanningen, jag kan ta den här kampen utan att de kan påstå att det aldrig hänt.


    Nu är det så, det har hänt mig och två av mina barn, hur kan någon då säga att det är fel...


    Nä, bygg ert eget ivs pussel så bygger jag min familjs livspussel, för varje dag växer jag mer och mer på bilden...

     

    Livets grymma sida ska ingen behöva lida.

    När tårarna rinner så skinnet på kinden svida

    då får du kramen så din sorg slutar riva.


    När man bestämt tagit klivet för att

    inte få pusslet rivet

    så lättar hjärtat stort i en

    hastighet så fort.


    Jag har barnen i handen och vandrar fram

    över bergens solbelysta bergskam.

    Vi skrattar och ler, det vi nu ser är

    lyckan som mot oss ler...


    Kramar från Häxmamman


    Av Häxmamman med - 25 maj 2009 15:31

     


    När vet jag egentligen när jag har börjat min kamp till det nya liv jag strävar efter, var det nu. igår, förra månaden eller är det om ett år?


    Jag har idag suttit och läst boken "På liv och död" Historien om Micke Dubois "Svullo"


    En mening som jag fastnade för som han uttryckt i sitt liv var

    "KAN MAN INTE VARA BÄST PÅ ATT VARA BÄST, SÅ FÅR MAN FÖRSÖKA VARA BÄST PÅ ATT VARA SÄMST"


    Det är precis så jag har tänkt men med andra ord, ex är väl när jag blir handlingskraftig då det gäller barn säkerhet och framförallt när mina egna barn blir drabbad eller de drabbar andra så blir jag vääääldigt handlingskraftig och har svårt för att hålla tyst.


    Det vet jag retar många, många, det är många gånger jag har lagt mig i där det uppstått farliga tillfällen för barn och det har blivit sk*tsnack för att jag lägger mig i, men om jag skulle strunta i det och bara se på vad skulle det då bli, JO dk*t då med.


    Men tillbaka till Mickes ord, i sådana situationer så tänker jag, de tycker ändå att jag är dålig människa så varför då inte vara ännu sämre.


    När jag ändå öppnat munnen så är det väl ändå lika bra att fortsätta, jag har ju redan klampat i klaveret *Hehe*


    Så har det varit sedan jag var liten, vad spelar det för roll vad jag gör, det onda händer ändå så varför då inte vara bäst på att vara den sämsta...


    Jag har en fruktansvärd galjhumor och det kan vara så att en del baxnar, jag skämtar om mig själv ofta, spelar apa, sjunger etc...


    De på traumaenheten säger att det är det som troligen gjort att jag står här idag, att jag har det jag har idag...


    Då fastnade jag ytterliggare i ett stycke i boken där Kulturskribenten och medlemmen i Killinggänget "Anders Lokko" hade nämnt efter Mickes död.


    "ALLA GENUINT ROLIGA MÄNNISKOR HAR ETT AVGRUNDSDJUPT MÖRKER SOM DE ÖSER SITT EXISTENSBERÄTTIGANDE UR. OCH DE GÅR LÄNGRE OCH LÄNGRE IN I DET FÖR ATT ÖVERLEVA"


    Visst finns det stor stor sanning i dessa ord!

     

    Jag har själv nu förstått att så här ligger det till, men jag är på väg uppåt, jag kämpar dygnets alla 24 timmar för att den här kampen ska jag vinna...


    Jag har bestämt min framtid och det ska i framtiden ge mig något, ge mig och min själ en frid med att hjälpa andra i samma situation...


    Jag ska följa med en vän till mig som föreläser om sin sjukdom och se om det är nått för mig, att föreläsa om mig som drabbad och hur det är att ha drabbade barn...


    Som jag har sett det så har det blivit som en kulturkrock, hur ska jag kunna hjälpa mina barn när jag själv sitter fast...


    Det är det som ger mig styrka just nu, de ska få en mer given uppväxt med en mamma som kan hjälpa dom och andra...


    Är det här en soluppgång, har jag börjat min kamp?


    Kram på er alla/Häxmamman


    Av Häxmamman med - 18 maj 2009 13:00

     

    Tänk hur man lätt kan glömma det som är något att glädjas för när sorg och smärta tränger in i en själ.

    Vem tjänar på att min sorg och smärta tar överhand och det förgångna tar över det nuet jag ska leva?


    Vilka är förlorare, jo alla mina nära och kära, hur kan man glömma bort att livet är nuet, livet är att låta mina barn få växa upp i en trygg familj, hemmet ska vara deras trygga boning...


    När då deras mamma tappar bort det som ska levas för så kommer deras otrygghet fram, Jag som trodde att jag skapade en trygg famn till mina barn skapade med min sorg och smärta en otrygg famn...


    Jag förstår själv att jag är inte i grund och botten som skapat denna otrygga famn, de har alltid fått kärlek men det sista året har gett dom med en stor sorg.


    Sorgen över att deras mamma inte närvarat i nuet, det förgågna har trängt på hela tiden, men har man levat själv i en otrygg famn där kärleken enbart  inte varit äkta utan för att dölja sanningen bakom den hemska hemligheten som har haft sin segrande topp i min barndom och uppväxt...


    Det här sista året har präglats av så stor sorg och tilliten till människornas männsklighet har försvunnit helt, hur kan man igen åter tro på männskligheten...


    Att jag själv var drabbad det hade jag börjat bearbetat och mådde bättre och bättre, jag trodde själv att mitt liv började att vända att jag och de som står mig närmast skulle få ett liv där vi lever i trygghet och kärleksfullt och jag kunde ge all min tid och mitt tänkande till dom...


    När man tror att man hamnat i en trygghet och man försöker verkligen att ge sin tillit till människor så kommer den värsta bomb man kan tänka sig, är det inte konstigt att allt rasade...


    Den trygghet jag trodde jag gett mina barn var inte sann, de fanns ondska som försvårat deras barndom fast jag trodde jag skyddat dom med hela min själ...


    Men de lyckades att ta bort mina barns trygghet där de som ska egentligen invagga barnen i säkerhet, de vuxna som inte har förstånd vad som är rätt eller fel...


    Nu har jag själv kommit i klarhet att jag är inte den onda länken i det här, jag hade inte kunnat göra på ett annat sätt, jag var så präglad av den uppfostran att jag kunde inte ha handlat på något annat vis...


    Men visst känner jag stor sorg och klandrar mig själv över att mina barn har fått en tung börda som jag inte kunde förhindra...


    Hur kan vissa människor ge sig till att skada barn?


    Vad har man i sitt sinne när man vet att man gör fel men ändå ställer ett barns liv till att alltid leva med en bräcklighet där de vet att vuxna kan skada dom...


    Hur ska barnen få en tillit till vuxna människor?


    Men nu står kamp  i full blom, vi kämpar för varje dag som går, vi har försökt att ta avstånd från de som skadat och kan skada oss...


    Det har krympt vårt nätverk med släkt men man måste ibland välja och för att vår trygghet ska växa och bli stark så behövdes detta avståndstagande...


    Det är inget man önskar, många försvann för att de inte förstår vad som är fel och rätt, vad som är lagligt och olagligt...


    Men jag har kommit så långt, jag har tagit mig ur detta, jag kan tänka mig att det är som att växa upp i en sekt, hjärnan är helt enkelt hjärntvättad och man tror att alla lever så som jag är uppväxt...


    Det skulle ta mig så många år att komma till den insikten, men det har varit en kamp där jag samtidigt har haft dåligt samvete för både de som skadat oss och för mina barn...


    Rädslan har var stor, vad händer om jag släpper på lögnerna, vad händer om jag går fram till ljuset och låter de som känner mig få veta?


    Nu den sista gången jag var inne på sjukhuset var jag desperat, jag ville inte finnas mer, jag försökte allt för att komma bort från allt som inte var ämnat för mig...


    Men det valet skulle ha även inneburit att jag skulle ha tagit bort det som är ämnat för mig och det är inget jag vill vara utan...


    Så efter mycket kämpande med mitt inre, den kampen bestod av mycket smärta som jag tillfogade mig själv, mina nära och kära, en dag fick jag rejäla banner från min ena dotter...


    Hon var arg på mig, skällde på mig, jag hade lovat dom att jag skulle kämpa, inte lämna dom...


    Mina närmaste, de som älskar mig, både familj och vänner gav mig många tankeställare och med dom går jag i mitt bagage idag...


    Vi är på väg uppåt,men det kommer att ta tid och det kommer att gå upp och ner för oss alla...


    Jag är så rädd för ytterliggare sorg och smärta, klart kommer jag säkerligen inte gå igenom det liva jag har nu sorgelöst, men jag måste lära mig tillit och ta kampen när sorgen bankar på min dörr...


    Jag vill tacka alla som stöttar/stöttat mig, min familj, vänner och ni som besökt min blogg och skrivit fina kommentarer...


    Hjärtat mitt lyser när jag sitter

    med min familj och myser.


    Tänk att just jag har ett liv

    där jag nu kan välja utan kiv.


    Mitt hjärta har gjort ett val

    det jag bestämt är att jag ska finnas kvar.


    Jag bygger nu ett bo

    där vi kan börja att tro.


    Tro på en trygghet

    där det inte ska förekomma svek.


    Jag är glad för varje dag som går

    och den glädje vi ger och får.


    Jag älskar er och ber

    ta inte livet för givet.


    Kram/Häxmamman



    Av Häxmamman med - 4 maj 2009 12:25



     

    Ja, nu är Häxmamman tillbaka igen efter turen med kvasten, det tog en månad att hitta hem igen...

    Det är så där när man har svårt att läsa kartan, är nog lite för närsynt för att se vad som är vad *Ler*


    Jag har nu bestämt mig för ett liv där jag ska må bra, där jag engagerar mig för min familj, nu ska jag sålla ut de som inte har något i mitt liv att göra, svårt är det men det ska gå...


    Man gör inte en omvändning på en dag, 1 vecka det kan nog ta ett år men huvudsaken är att jag har förstått att vad jag än gör för hon och de så kommer jag aldrig att komma dit jag vill...


    I alla fall så blev det mycket stickat på sjukhuset, många strumpor och så fick jag för mig att sticka sommarmössor och de blev riktigt sköna...




    Jag vill tacka alla er som lämnat kommentarer hos mig och jag kommer att snart kika in till er men just nu så försöker jag att aklimatisera mig här hemma med städning, tvätting, laga mat och framförallt ta hand om min familj...


    Ha en bra dag alla ni goda människor/Kram Häxmamman


    Presentation

    Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

    Startblogg

    Startblogg.se
    Visitkort till bloggen

    Fråga mig

    20 besvarade frågor

    Omröstning

    Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
     Ja
     Nej
     Kanske

    Kalender

    Ti On To Fr
               
    1
    2
    3
    4
    5
    6
    7
    8
    9
    10
    11
    12
    13
    14
    15
    16
    17
    18
    19
    20
    21
    22
    23
    24
    25
    26
    27
    28
    29
    30
    <<< November 2015
    >>>

    Kategorier

    Senaste inläggen

    Sök i bloggen

    Tidigare år

    Arkiv

    Länkar

    RSS

    Musik

    Bloglovin1

    Gratis godis


    Skapa flashcards