Jag ville bara sova igår, jag somnade sittandes vart jag än var, egentligen så har jag haft det problemet sedan 3 år tillbaka en ofrivillig sömn.

Men bara för att jag har ofrivillig sömn så får jag aldrig de timmar jag behöver sova, det kan bli ca: 3-4 timmar sovandes per natt och då är inte de heller sammanhängande eftersom jag har sådan värk, RLS och när jag får känningar åt hjärtat så blir det ännu sämre och det beror nog på att man blir orolig också.

Men sedan min dotter blev sjuk så har jag inte ens fått dessa 3-4 timmars sömn och jag har drömt de få timmar jag har sovit, drömmar som jag inte kan säga om de har hänt eller inte men ibland så tror jag att det har hänt men jag kommer bara inte ihåg det, hm nu svamlar jag men jag menar så.

Det konstiga är att jag märker redan på morgonen om det är en sådan dag då jag vet att jag kommer att slumra till vart jag än är.

Vart än min sambo hittade mig så sov jag men igår sov jag långa stunder och det brukar inte heller hända.

Så jag vaknade halv 6 i morse och kände mig pigg, men så har jag sovit sammanlagt 14 timmar inte sammanhängande men ifrån igår mors tills nu.

Jag förstår inte, men ryggen är som ett spett idag men det kan jag faktiskt ta för jag har fått sova så många timmar och det har nog inte hänt på ungefär 5 år.

Jag vet inte vad som händer omkring mig, jag fattar inte vad det är som gör att det är som det är.

Det finns människor som gör saker som gör att andra känner sig skadad och när det kommer fram så blir det en stor process och det har startats av någon och är det egentligen fel när man tänker efter.

Varför dömer man människor som tar tag i saker och man vet att det gör och har rätt, man ska ju stoppa om det finns orsak och då handlar det inte om att såra andra utan det handlar om att få ett stopp.

Om man vet att det har hänt och händer att folk skadar andra så måste man kanske gå till handling, men det lustiga är när det görs så finns det de som får sk*t kastad på sig, fast de har rätt.

Det är något urlöjligt patetiskt och elakt mot de som mår illa och får sk*it för saker som de inte gjort.

Jag har fått mycket för något som jag inte gjort och nu är jag less på allt, jag står för mina konsekvenser så får de andra stå för sina.

Egentligen skulle detta inlägg handla om min värld som rämnar och det gör den med allt som finns mellan raderna i detta inlägg, skrivet med osynlig text, men de vänner jag har vet vad det handlar om.

Men när jag idag kommer hem, varit till dr med mina yngsta döttrar och är fruktansvärt sorgsen, trött och vad ska man säga likgiltig, orkar inte gråta mer över allt som hänt/händer.

Å mitt i all bedrövelse så fick jag ett besked som jag bara känner tog det sista uns jag hade.

Jag hade fått en väninna (Tycker jag i alla fall)  när jag flyttade hit, min väninna är missbrukare men för mig var hon inte bara det jag såg den goa människan hon var inombords.

Hon var alltid så snäll mot barnen och även mot mig och min sambo, hon och jag fyllde år samma dag och hon var inte ens 60 år fyllda.

Vi har skrattat mycket tillsammans , gråtit och pratat om allt, hon är den enda som jag huvudtaget har litet på 100% utom för prästen.

Vi flyttade hit till det här området i maj -07 och hon var den förste jag fick riktigt kontakt med, vi har bjudit på middag och vår abarn äällssskkkaadddde henne...

Faktiskt måste jag säga att de sista månaderna så älskade jag henne som man älskar en mamma, hon gjorde det en mamma skulle ha gjort.

Hon tog hand om mig när det var jobbigt, hon tröstade mig och vi hade även skojigt., en natt satt vi framför datorn och sökte släkt till henne och hon satt och berättade om sin uppväxt.

Hon var så duktig på många saker, kreativ, gjorde mycket fina saker och vi i familjen fick mycket fina saker, därför stickade jag mycket till henne.

Nu siste fick jag en jättefin löpare och så fick A en fin slips med folkvagnar på.

MEN till saken, idag när jag kom hem så kommer en annan vän och talar om att hon har fått farit till sin Kubahimmel.

Hon är död, min vän är död, jag fattar inte varför just nu???

Jag sade det bara för några dagar sedan då min äldsta dotter blev sjuk så sa jag att jag hade önskat att hon varit min mamma, för hon tog hand om mig som jag önskar att en mamma skulle.

Varför lämnade du mig nu när jag behövde dig som mest?

Mitt hjärta fanns det inget kvar av trodde jag men nu så finns det defenetivt ingenting, vem ska stötta mig i framtiden.

Jag vet att din önskan var att få flytta till Kuba, du sade att du kommer nog aldrig dit och då sa jag att drömmen kan ingen ta ifrån dig och nu så kan du flyga till kuba hur mycket du vill och ta med din son som du nu träffar i himlen.

Jag satt och kramade och tröstade dig när din sorg och saknad blev för stor över din son, vi grät tillsammans och sedan skrattade vi åt våra tokerier.

Tänk vilken vän du blev på detta år, sedan har jag tänkt på det du sade mycket om att du hade aldrig haft det så bra som när vi flyttat hit för vi dömde dig aldrig och du blev vår vän och var välkommen i vårt hem.

Jag saknar dig så och sorgen är stor jag vet inte vem som ska stötta mig i det svåra.

Men du har fått komma till din son och du kan komma till Kuba nu hur lätt som helst.

Sedan en sak till, jag har tänt lyktor på din bro och jag tänkte att dina barn ska få komma till dig den dagen begravningen är det ska jag se till.

Jag stod en stund och tänkte på allt vi varit med om i vårt liv, du hade din sorg och jag har min.

Men jag är glad att jag visade dig uppskattning för det var du värd

Kram min vän du kommer alltid att vara saknad/Dockmamman Helén i Krångedeforsen Hammarstrand

Jag har alltid varit en människa som egentligen inte vill utmärka mig men kan inte låta bli för jag tycker om att se andra människor glad och kan jag göra dom glad så gör jag gärna det.

Jag är ingen som egentligen vill såra andra och jag hatar ingen, jag har genom livt haft stort ansvar för andra människor som jag velat ha.

Jag är en som tar de som har det svårt under mina vingar fast jag egentligen inte är en stark människa.

Min dotter berättade för mig häromdagen om hur hon kom ihåg att jag ville hjälpa en annan människa som var ensam.

Han var egentligen en alkholproblem, många tycker säkert att jag är knäpp.

Men jag blir så ledsen när jag vet att andra människaor har det svårt eller är ledsen och då käner jag att jag vill hjälpa vare sig de är missbrukare eller inte.

Men det min dotter pratade om var att det var en man som flyttad in till Kälarne mina äldsta barn var kanske vi 7 års åldern, jag pratade ofta med mannen och så var det någon dag före julafton.

Jag frågade vad han skulle göra, han skulle vara ensam som vanligt. Jag kände hur det knöt sig i magen för mig är julen något underbart och stort.

Jag tog och bjöd in mannen ifråga till julgröt och han tackade. Jag gick med ett leende och tänkte att nu hade jag hjälpt en människa igen och det kändes bra, men han kom aldrig och sedan kommer jag inte ihåg vart han tog vägen.

Men det här är jag i ett nötskal tycker många, men under dessa månader som har gått så har en del människor gjort att jag har tappat denna tro på -vad jag väljer själv är bra.

Men hur kan man vara så här när man egentligen inte vill synas, jo det är revolt tror jag och sedan så är det för att människorna ska BLI glada...

Jag känner mig så sorgsen och trött på allt så det är väl det som håller mig uppe, jag är så trött på en del människor som inte vill se fakta och sanning i livet, att det finns saker man måste ibland göra för att det onda ska ta slut.

Varför väljer många att dölja sanningen med ondska, anklaga att de ljuger eller far med osanning.

Vad är man rädd för, vad kan hända?

Jag har alltid varit feg och backa när det har kommit anklagelser mot mina barn och det kan ha varit sådana petiteser så de är löjligt men jag har fast jag vet tvingat mina barn att be om ursäkt fast det inte varit deras fel, allt för att jag har varit rädd för människokonflikt.

Det kallas för FALSK ödmjukhet och det har jag faktiskt levt med i 38 år många många ggr.

Men det var en gång som jag förstod vad jag höll på med och det var att jag skulle tvinga min dotter L att be om ursäkt bara för att få slut på det hela och säga att den andre fick som hon ville (det var föräldrarna som krävde ursäkt)

Då förstod jag vad jag höll på med och jag bestämde mig att det var slut med det.

Så idag så tvingar jag inte mina barn att be om ursäkt för nåt de inte rår för och de törs att stå för sina ord och tordas säga vad de tycker idag och det gör jag med.

jag et att det finns saker man måste strida för att orka leva ocg jag ska i resten av mitt liv och jag sak säga precis vad jag tycker och framförallt stå för det.

Det handlar om sitt eget liv och leva så att jag mår, jag vill att allt ska vara bra för mina barn, det inte jag fick kan jag ge dom.

Trygghet!

När det uppstått situationer där man blir anklagad så måste man försvara sig och det är väl rent logiskt och vad jag talar om är anklagelser som inte är relevanta utan de som är där det inte har tagits reda på sanning utan man har bara lyssnat från ena historien och inte från den andres.

Det är lite lustigt eftersom det finns de som verkligen framhäver att man tydligen vet sanningen när man bara har lyssnat från ett håll.

Om man får anklagelser att man ex ska ha spridit skit om en människa och jag konfronterar den människan så får man ett rent helv* för att man försvarade sig.

Det sägs så mycket otroliga saker ibland om människor och de kanske inte ens känner den människan de pratar om, det kallas mobbing även i vuxen ålder vare sig man är släkt eller inte med dessa människor.

Jag tror att människor som pratar eller skriver, förvränger som de vill, de inte vill höra och se vad de människor som de anklagar har att säga.

Jag tror att de är rädda för att komma fram till vad man vill, de förstår inte innebörden av denne anklagades människas handling för de är rädda för att de anklagade är starkare och motstår gruppens vilja och rädslan kommer från att den anklagade  står för det mesta ensam och klarar det själv medan de som anklagar står för det mesta i en grupp och klarar sig inte utan sin grupp.

Gruppen måste ändå ta reda på fakta och sedan döma efter brottet, man måste väl ändå ta reda på fakta från alla vittnen, det räcker inte att man tar den icke anklagades ord  och döma den andre efter den icke anklagades ord.

Om den anklagades brott är försvar hur ska man handla som anklagad när man inte får försvara sig utan att det blir påhopp av gruppen som sig säger att de vet efter den icke anklagades ord.

Är det relevant, jag kan säga att jag har blivit anklagad där det inte alls har varit någon som tagit reda på vad jag sagt utan bara från den/de icke anklagade.

Det ger frustration och det förstår inte dessa som anklagar en utan de går till motangrepp med att säga att jag har tydligen gjort allt annat än att försvarat mig och de som är icke anklagade är helt klart offer.

 Många ggr används ord står mot ord, men en sådan här grupp kan vända ett sms eller en mening osv till raka motsatsen av vad man skrivit eller sagt.

Jag orkar inte med sådant här anklagande mer där man inte tar reda på den anklagades hirstoria.

För det spelar ingen roll vad man  gör eller säger mot en sådan grupp så finns det inget av situationerna som de är delaktiga i fast de säger att de har tagit sin besudla del, men tyvärr så brukar det visa sig att sådana här grupper har inte tagit sin del eftersom de inte kan ta reda på fakta av händelser och ord från den anklagade så kan de inte ta sin del.

De måste lära sig att den anklagade måste få försvara sig och att ska gruppen vara en dömande profil så får man ta med allt eller inget, har man inget fakta från båda håll att komma med så får man i så fall kanske vara tyst tills den dagen man har allt då kanske det inte uppstår dessa missuppfattningar om de anklagande.

Men jag genom en gruppterapi där det varit med människor som sitter i samma sits som jag och så har det funnits två terapefter som har erfarenhet av sådant här, de har tagit del av allt samlat material som har kommit under åren, även de material som jag själv har skickat till denna grupp och det analyserades och resultatet är som jag själv spekulerar i och det är att gruppen har en rädsla för sanningen och därför gör man ett försvar och samlar flera in i gruppen för de vill tysta den anklgades vittnesord och jag tror faktiskt på dom eftersom det visar sig att om jag ringer, skickar kort eller de får höra eller se mig så hittar de alltid något som inte är bra i det jag gjort/gör.

Något som förundras mig som jag aldrig får något svar på det är när har de hört mig och när har jag huvudtaget fått försvara mig för de anklagelser ni har?

Mina terapefter har även fått mig att inse, det mål jag har är orealistiskt, jag kan inte rädda hela världen vare sig jag vill eller inte.

Jag kan inte hjälpa någon i denna grupp för de har gjort sina val och de valen får stå för dom och jag får acceptera det och det gör jag utan sk*tsnack men de måste acceptera mitt liv UTAN sk*tsnack och de gör dom inte.

 Jag har aldrig påstått till människor att jag lever ett bättre liv än någon annan, jag anser bara att det liv jag lever och har levt efter skillsmässan är bäst för mig och de är väl inget som egentligen ska reta någon mer än om man är avundsjuk om en människa har fått ett bättre liv, eller har jag fel där?

Jag har även fått lära mig i den här terapin att de grupper av människor som agerar på detta vis anser sig som offer och de måste lära sig att de är inte offer ensam. Men sedan så kan man inte komma längre om man inte slutar att se sig som offer, jag själv har kommit sedan ett år tillbaka att man kan inte se sig som ett offer för då kommer man inte vidare som jag nu har gjort efter kan man säga 40 år, jag vill bara hjälpa andra som i dessa grupper men en dela grupper av människor kan inte komma till ro och förstå, för att må bättre måste man se att andra valt en annan väg för att må bättre och man kan inte se ner på den människan varför inte glädja sig åt den människan istället.

Visst kan jag se mig själv som offer ibland helst när det byggs på mer och mer av sorg och motgångar, men jag ger mig inte på andra människor för att jag mår dåligt utan för att försvara sig mot anklagelser som inte är relevanta och framförallt försvara sig mot en grupp som absolut har dragit slutsatser utan fakta från den anklagade.

Med denna terapi så har jag ABSOLUT blivit en bättre människa för mig själv men kanske inte för en del andra människor men det är som sagt något jag egentligen inte bryr mig i för jag ska ju leva och dö för min familj, sedan får man ta nästa släktled och nästa, tyvärr så har jag förstått som sagt att jag kan inte rädda eller ta hand om alla, först måste man tänka på sin egen familj.

Jag har nu lämnat över en del till min bror, jag ska betala han de bensinpengar han behöver och jag tänkte att de behöver matpengar med, sedan så har jag inte ork mer och jag är inte oumbärlig det finns de som kan ta hand om min dotter bättre än jag.

Jag har ransakat mig i flera dagar nog och jag är inget att ha längre det finns inget att hämta hos mig och jag har inget att tillföra.

Vad har jag att komma med en massa skit tydligen, jag är en ingen bra mamma, syster, jag är ingenting...

God natt alla

Ja, det har varit så mycket och jag oroar mig så för min dotter som inte mår så bra och det gör att inte jag mår bra. Det är som min dotter säger man tiger int om det för att man skyddar sig själv utan för att man skyddar de man älskar.

Men som du min dotter skriver att den dagen du mår bra så ska inte du sparka på de som sparkade på dig, det handlar inte om det, jag har aldrig känt hat mot någon inte ens om de skadar en.

Jag kan bara inte känna detta hat fast jag har försökt hata, jag gör inte saker för hämd eller vill att någon ska skadas men man måste sätta gränser och då är det upp till den personen man måste sätta gränser mot om  man kan göra det på det snälla eller det brutala sättet.

Jag har gjort mina val och det är inget jag är glad över men för att man själv ska överleva så behöver man göra val för sin egen del och inte för andra.

Ibland så behöver det till och med så kanske man måste sätta gränser med straff och det är inte heller för att vara dum utan kanske för att rädda de som är svaga.

Men då jag valde min väg efter mitt halva liv har gått så finns det människor i min närhet som med kringående ord i princip hånade mitt val att jag skulle börja slösa energi på min familj och de vänner jag har och med det så vändes allt till att jag skulle avstå från andra människor,

det tolkas så mycket fel när jag skriver eller talar, ändå har jag kvar mina brev och andra har läst och tolkat mina brev, inlägg (en del har jag inte synliga) hur de vill tolka det som ex om man skriver en sak i ren välmening för att man är rädd om en person och så vänds mitt medelande till något helt annat och inga svar får jag när jag frågar om misstolkningar.

Det är sådant som gör att jag avstår från vissa människor för de är sådan som i grund och botten är bitter, missunsamma, sorgsna och avundsjuka på att andra människor får det bättre annars så skulle man inte misstolka så som det görs.

När jag fyllde 40 så blev det lite rabalder med för då i April (Dec fyller jag år) så var min hona m. fam på besök och då sade hon till mig att jag skulle få halsbandet när jag fyllde 40, jag fick till och med göra vad jag ville med det, sälja det och köpa mig min önske friggebod.

När det började närma sig min födesledag så skrev jag här på bloggen om den händelsen och det kom ett brev till mig som jag har sparat men vill inte dumpa ut det för det som skrev i det fanns inte ens med i det jag skrivit och jag tror det hela berodde på att jag skrev om halsbandet men det var en undran och honan hade sagt det till mig...

Jaja, nu låter jag som en pesimistanka, vart tog positiva Dockmamman vägen, ingen som vet, ingen som vet...

Besök gärna min dotters blogg

Loppido, 

Vart får hon allt från? 

Visst blev bilden fin, här ser hon riktigt pigg ut, man kan göra mycket med ett fotoprogram.

Ni som läst tidigare inlägg vet om att min dotter har varit sjuk och har legat inne på sjukhuset sedan förra torsdagen, det har tagit hårt både på henne och mig så vi bestämde att vi skulle sjunga karaoke och så ska jag göda henne med spaggetti och köttfärsås för det önskade hon till middag i morgon.

Vi har en jobbig tid framför oss innan vi båda blir kuranta igen men vi har konstaterat att musik gör oss så glada så jag och P och A sjöng  för att lätta på vårt tunga bagage.

Se så glad hon ser ut och se vad glad lillebror är för att storasyster är hemma...

Det känns lite bättre nu tills det är dags för att släppa henne hem igen för hon bor så långt borta.

Åh vad jag älskar mina barn/Kram mamma

Nä det är inte det utan när kroppen inte får den sömn den behöver och man ligger natt efter natt och är såååå pigg och man kan inte sova.

Ibland så kommer jag in i dessa perioder då det är värre än någonsin och nu har det varit så illa så jag kanske har sovit ca: 3 timmar per natt men det är inte sammanhängande heller.

Men man skäms för att berätta för andra hur det står till, ni ska veta att jag kunde knappt sova hos kompisar när jag var liten, jag hade ett helvete på gymnasiet för att jag tordes inte somna i mitt ensamma rum på elevhemmet så då blev det att jag låg vaken på natten och när det började att ljusna då somnade jag och ni kan ju gissa hur en del lektioner blev.

Men det senaste året har jag bestämt mig att jag ska inte dölja och skämmas över min mörkrädsla för det är ingens fel men ska man hela tiden dölja det så då kan man aldrig bearbeta det heller...

Men när jag var liten, jag tror många föräldrar gör så nu också, mina föräldrar nonchalerade min mörkrädsla det fanns till och med de som hånade mig i vuxen ålder för den rädla jag visad när jag var liten och då tordes jag inte att tala om att så kännder jag även som vuxen...

Många ggr blev man ledsen för den ironi man fick uppleva för mörkrädlsan men så ska ni veta att jag trärtemot än hur jag hade det min min uppväxt, min misting han är mörkrädd och jag låter han få sova i samma säng som mig om han kommer på natten för han har visat samma tendens som jag och jag tror det är bättre att ge han tryggheten och förståelse så tidigt som möjligt för då kanske mörkrädslan dalar istllet för att bli bestående som min...

Nu blev det sådant där allvarligt prat igen, jag kan bara inte låta bli men jag kan tala om att sonen bakade smulpaj och se här vad det blev...

God natt på er alla/Kram

"Pappa och jag"

Pappa, du ska veta att jag är stolt över dig, ja över min kära styvmor också ni betyder lika mycket för mig.

Jag kan inte förstå hur vi under alla dessa år har kunna haft det så dåligt att vår kontakt har varit ingenting.

Jag vet och jag har även erkänt att jag har inte varit snäll och varför det vet ni det var inte mitt fel eller jag ska inte skylla på någon annan jag tycker att jag var egentligen så vuxen att jag borde väl ändå insett hur fel jag hade.

Men det går alltid lätt att såga så, eller hur, det var jobbigt en tid och vart skulle jag hämta den hjälp jag behövde för att hjälpa en annan människa, där jag först försökte där blev det låst dörr och när jag kom till er då var jag arg på er, kom ni ihåg det.

Det var ni som fick för att de andra stängde dörren och jag var bitter på allt och hela världen, fast jag anser att riktigt bitter var jag inte utan det var nog sorg och tvivlan på tron mot människor man kände.

ÄNDÅ står ni kvar när jag kommer och erkänner mina fel, fast jag skrek åt er, var orättvis mot er osv det är ni som kommer när jag ändå behövde er fast jag inte förstått det förrän nu fler år senare.

Men nu har vi varit duktiga alla och vi har tagit steg och rätt riktning och för det ska vi ha en stor kram från omvärlden...

"Jag och vet inte hur gammal jag är"

Jag älskar er Pappa och I-M och så lillasyster A

Kram från mig