Varför får jag sådan panik när jag ska träffa folk...  

Jag vill inte träffa folk men jag kan inte heller stänga in mig med min stickning och böcker...

Jag åker ner till samhället en gång i vecken med buss och det tycker jag är bra, går på biblioteket, en snabbis in på affärn (som oftast sambon sköter) och sedan sitta en par timmar på busstationen och prata med de som har alkoholproblem...Trevliga är dom, jag tror de har accepterat mig, men jag är inte en som gör folkskillnad på det viset, de har ett värde dom med...

I Måndags var jag på biblioteket och Askulle hämta mig, stannade till vid affären, jag hade så bråttomt ut så jag började slit i dörrhandtaget och mtänkte -Vad f*n har han låst dörrarna...

Men det var fel bil och tur att det inte var öppet för med fin fart hade jag nog satt mig i den *Ler*Min familj satt och skrattade, hihiNär jag kommer hem så är jag alldeles slut...

Igårkväll så var det Halooween afton med sonens skola, som tur var det kl 6 så det var mörkt ute så man såg nästan inte vilka som var där.Det var skönt att man inte var tvungen att presentera sig för alla föräldrar och lärare, jag stod och stampade på ett ställe för jag tycker inte om att vara med på sådant här...

Jag orkar inte ens just nu att ställa upp att servera, jag beundrar de som ställer upp och jag tackade en av dom igår som stod där och gav ut fika...

Det var trevligt, för vi hade samlat ihop våra flickor, sonen och så vi och gick en tipsrunda...

Där ute i skogen var det tänt med marcshaller i en stig som kallas Lillskogen och frågor barnen skulle besvara...

Det hängde spöken, fladdermusar och ett atort spindelnät med spindlar som barnen gjort på skolan...

Jättemysigt...

Flera hade klätt ut sig, jag började jag med igår men jag var nog inte Borderline provocerande igår för jag klädde av mig det och gick med täckbyxor oxh täckjacka...

När jag satt mig i bilen för att fara hem så började kallsvettningarna på en gång...

Jag frös och svettades hela kvällen och natten och hade ångest för att jag hade deltagit där det fabulera en mass människor...

Hur ska man ändra på sig...

Stickningen går på som vanligt, jag håller på med 2 tröjor och det blev garn över så det blev mössa, strumpor och vantar, tänker mig nog en barnhalsduk med men jag har inga bilder just nu men det får komma under dagen...

Önskar er all lycka

Läste på Expressen just om det hur man kunde göra sin måndag mycket bättre...

Jag har aldrig haft måndagsångest däremot har jag haft hlegångest i alla mina år sedan uppväxten...

På helgen vet man aldrig vad som skulle hända, när jag var liten kunde mycket hända som jag bär med mig idag...

Men det är det jag håller på att bearbeta...

Jag lever inte det livet idag jag lever ett bättre liv men det är svårt för en Borderline Dockmamman

att förstå...

Jag har så lätt att misstolka saker, tydligen, jag förstår efter en förklaring att nu har jag missförstått igen...

7 steg till en bättre start på veckan slipp Måndagsångesten med Expressens tips:

Har haft en konstig huvudvärk i flera dagar, det är som om huvudet ligger i bomull och det är en dov molande värk...

Jag vet inte om det kan vara något med min vecka...

Brukar få migrän då...

Jag har 3 olika sorters migränanfall:

* Dov molvärk i flera dagar och sedan så kommer den fruktansvärda huvudvärken från klar himmel...

* Börjar med en liten ljuskägla som blir större och större som en ring och den ringen är som liknande mönster om du tittar in i ett trafikljus så är det ett zick-zack mönster...

Sedan kommer bortdomningar och efter det kommer huvudvärken, man ser bara halvaansikten p.g.a  det där ljusfenomenet...

* Det börjar med att jag beteer mig som jag har Afasi, tänker jag bil så kan ordet bli Apelsin...

Kan hålla på i några timmar sedan så smäller huvudvärken till...

Så det kanske är nått sådant på gång...

Det var p.g.a migränen jag blev beronde av Treo Comp.

Har haft migrän sedan 11 års ålder men fick ingen riktig medicin förrän -93 och då var det just denna...

Men det kom bättre mediciner, Anervan, Imigran fick jag...

Ibland så hjälpte dom inte så då tog jag massor med Treo Comp på det...

Men det blev att jag tog till slut i förebyggande för jag mår så in i h*lvetes dåligt när jag har migrän...

Så blev det mer och mer och mer...

Jag har precis läst ut en bok som heter

"Sluta dricka mamma"

Läs den, känner man igen sig eller någon anan  så kan det vara missbruk av ett slag, tabletter, mat, shopping, alkohol, narkotika mm...

Jag tycker boken var jättebra...

För mycket i hennes tankar som hon beskrivit fast henne är det gällande alkohol,hur man kände sin längtan att få ta den första treo Comp på morgonen och få känna det lugnet och energin som spred i kroppen...

Men hon skrev så mycket som var så bra...

Jag vill nu poängtera för att det inte ska bli ett missförstånd av något slag...

Jag har aldrig legat utslagen, jag har aldrig slagit mina barn, det som jag blev var trött men ändå fick jag energi till att städa osv...

MEN:

Idag har jag nog varit utan Treo Comp i jag tror snart 3 månader, jag har tyvärr inget tidsbegrepp...

Det är nått som jag har svårt med just nu, jag kan tro att nått jag gjorde igår gjorde jag för 1 vecka sedan eller tvärtom...

Minnet är inte så bra men det kommer nog tillbaka, men jag kan tänka mig att det är många som retar sig på det *Ler*

Jag önskar alla en trevlig dag/Kram

Ikväll är en hemsk kväll...

Jag känner mig kallsvettig, yr och orolig i kroppen...

Jag vet vad det är, det är något som saknas...

Jag har ätit Treo Comp ända sedan -93

och dr har skrivit ut recept så fort jag har frågat om det...

Jag åt nog nästan 10 om dagen de sista månaderna

Dr skrev bara ut, jag skickade receptförnyelse via nätet...

Ingen koll, de skrev ut flera i veckan...

Jag klarade att sluta men det kostade kroppsligt...

Abstinens...

Men varför ska jag känna så här efter så lång tid...

Till viss del så tycker jag att dr är delaktig i mitt

Treo Comp beronde...

Jag hade samtal med dr flera gånger och de

sa att de skulle ta bort Treo...

Men det gjordes inte...

Är man själv beroende av det så är man inte kapabel

att själv sluta...

Treo Comp är beroendeframkallande...

Det är morfin i det...

Hörde på Karlavagnen en kväll

En kille ringde in och talade om att han

var beronde av Treo Comp

Han åt ungefär tre om dagen och

han skulle få komma på avvänjning

Jag åt ungefär förhoppningsvis 10 om dagen och

inget erbjudande om avvänjning?

Börja aldrig med Treo Comp

Det är livsfarligt, det blir mer och mer

sedan kan du inte sluta själv...

Kom ihåg det/Kram

Skriven av Dockmamman

Leva med Borderline, med mig

Jag har som sagt fått diagnosen Borderline, när jag fick det så var det som om man sparkade undan mina ben...

När jag fick höra utförligt hur mitt beteende är så fick jag den tanken att jag vet inte hur man ska leva...

Om jag är glad, ledsen, arg osv... hur vet jag att jag är normalt arg osv, hur vet jag att det inte är en Borderline ilska...

Andra kanske tycker att det är väl inget att fundera på, men det är som om fötterna kom upp och huvudet ner, en chock, jag har levt i över 40 år med ett beteende som inte varit bra varken för mig eller andra...

När jag tänker tillbaka så har mitt liv åtmindstonde de senaste 20 åren varit väldigt jobbiga men har inte förstått själv vad det beror på...

Är det varje dag mitt liv speglar med BPS?

Jag förstår inte riktigt, jag känner mig förrvirrad, jag läser och jag sitter framför människor som förklarar att så här och så här är det...

Men förstår ni inte, hur lever man då, svara på min fråga, har jag BPS dygnet runt eller kommer det i attacker?

Det finns delar av mitt liv som jag skulle kunna vara utan, det finns minnen som jag inte haft som smygit sig upp i tankarna som förvärrat min BPS...

Jag har nog fått virus!!!

Kan ni bota mig med Antibiotika, eller?

Nähä, inte det, vad ska vi göra?

Lev, lev det liv du lever...

Idag kan jag skriva att:

Mitt liv är lika värdefullt som andras

Jag har några som älskar mig för den jag är

Jag har vänner som stannat för den jag är

Jag älskar mig själv just nu

Jag känner mig stark

Jag känner mig modig

Jag känner att jag älskar världen

Men hur ser det ut om en minut, timme, i morgon?

Det vet ingen, inte jag heller...

Jag vet att mitt beteende har satt sina spår hos framförallt mina barn och jag kan bara säga förlåt och hoppas att ni en dag förstår...

Jag har aldrig fysiskt skadat er men säkerligen har kanske inte mitt beteende aktiv skadat er men bara att stå och höra eller se på när jag ser allt i Svart eller Vitt är inget bra...

Jag är ledsen för det och jag önskar att jag skulle ha det ogjort, men jag hoppas att ni en dag förstår mitt beteende, det är ingen ursäkt men det är i alla fall en orsak...

Jag är så rädd om er mina kära barn, jag önskar att mitt beteende inte ska påverka er, jag vill inte att mitt beteende ska bli en orsak till att ni kanske skulle må dåligt av det...

Jag kämpar varje dag för att inte vara annorlunda men jag vet inte hur man är eller hur man gör, men det ska framtiden visa och det är som det är hos mig, i morgon upp nästa dag Borderline vaken...

Ikväll är kvällen snäll mot mig.

Kriterier för diagnos av Borderline (DSM-IV)

Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxen ålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer. Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

(2) uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

(3) uppvisar identitetsstörning, dvs. varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla

(4) visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Obs: sådant suicidalt eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5) räknas inte in här

(5) uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar

(6) är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

(7) känner en kronisk tomhetskänsla

(8) uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (t ex ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

(9) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symtom

Här kan du läsa mer om det

Min blogg har varit så dyster i flera dagar men det kan bli så ibland, men jag tänkte att jag kunde berätta lite solsken i månljuset *Ler*

Jag har så mycket att vara glad över fast mitt liv går upp och ner, det går upp och ner för alla på olika sätt och vi kan ge varandra förståelse och tröst när mörkret sänker sig över oss...

Jag är ikväll lugn och harmonisk, har börjat förstå lite av vad jag har fått att tänka på, tänk vad en diagnos kan ge för resultat i ens kropp.

Jag vill inte vara sådan som de sagt, jag har fått diagnosen Borderline och inte förstått, eller troligen inte velat förstå vad det innebär...

Det är nu 2 månader sedan jag fick diagnosen och jag blev jätteledsen över det för helt plötsligt så visste jag inte hur jag skulle "Leva"

Jag gick och tänkte hela tiden, har jag alltid levat fel eftersom jag har Borderline?

I diagnosen så finns det så mycket men, men och det och det och jag och jag...

Jaha, hur fick jag den sjukan då var min första fråga och vad kan man bota det med?

Inte förstod jag att jag har det, mitt beteende har det aldrig varit fel på, jag har alltid varit snäll, om man tycker illa om sig själv, inte har tillit till någon, självskade beteende mm det är väl helt normalt, eller?

Jag trodde att alla hade det så och var så...

Jag som är snäll och omtänksam, jag vill ingen illa varför sär då mitt liv så konstigt,

Ja, jag är snäll mot andra...

Men inte mot mig själv säger de, ja men vadå, ska man inte vara snäll mot andra?

Jo men inte som jag...

Som jag, jag är inte mer annorlunda än andra mer än att jag kanske ska lära mig att säga Nej...

Jo, jag har nog Borderline och jag är glad att jag börjar förstå det, faktiskt så är jag glad...

När jag tänker efter på de kriterier som getts till mig så är det sant, jag har insett att konsekvenserna från min barndom har givit mig denna Borderline...

Men det svängde mitt liv och huvudet kom ner och fötterna upp, för som sagt hur skulle jag leva då?

Jag förstod inte det, mitt liv var det inget fel på...

Men jag har nu börjat sakta men säkert förstå att mitt liv är det inget fel på utan det är mitt beteende mot mig själv i första hand som måste ändras på, jag måste bli snällare mot mig själv och börja om lite från början...

Mina ord låter enkel mot mig själv, men jag måste alltså lära mig leva det liv jag lever idag, jag lever inte det liv jag har haft i barndomen, ungdomen...

Jag måste lära mig leva i nuet, försöka att förstå dessa konsekvenser att det går att överleva dom...

Här kan man läsa mer om det

För det är lätt hänt när man hör om Borderline personlighetsstörning att det är någon människa som är ute och snurrar på och vet inte till och från vart man är eller vad man heter osv för det var vad jag trodde, att de menade...

Men jag fick den här länken från Charlottas och det var en bra artikel och jag har läst på en del och jag känner mig rogiven av att läsa andra som är i samma situation...

Men visst är det konstigt hur det kan bli, inte för allt i världen kunde jag ha fått denna uppfattning...

Men som sagt jag känner mig harmonisk just nu med min diagnos

God natt och sov gott vänner...

Jag väntar och jag längtar,Jag ska få åka hem på permission endera i morgon eller på Onsdag *Ler*

Det är lång väg att hitta igen sig själv när man aldrig riktigt har varit sig själv, jag är ny människa, eller det är fel att säga det också, jag är ny i skälen.

Jag älskar mig själv, se ni jag kan säga klart och tydligt att Jag älskar mig själv, jag har gjort det bra, jag har kämpat hårt och tar många många steg framåt.

Kampen är hård när man ska finna sin självkänsla, men jag har kommit långt i min kamp, jag har blivit starkare och jag kan se godheten i min självkänsla.

Vad har jag på andra sidan att göra, gräset är inte grönare där. Jag ska vara på min sida av stängslet och ta vara på min familj som älskar mig.

Gud vad jag älskar min familj!!!

Jag har inte förstått att jag betyder så mycket för så många människor, det är svårt att hitta tillit för andra människor för det finns många som vill en ont också...

Kan man lära sig att sålla bort de onda personer som finns omkring, kan man säga Nej, kan man verkligen vara egoistisk ibland och bara vill vara själv, Ja...

Men varför har man så svårt att lära sig det?

Varför är det så många som inte mår bra idag?

Vad kan vi göra för att ge alla som har dålig självkänsla en självkänsla?

Jag har undrat över vad är dålig själkänsla och dåligt självförtroende...

Är det när man säger att jag

Har så fult hår

Jag är så tjock

Jag är så smal

osv osv...

Klart att det är dålig självkänsla och självförtroende...

Men mitt är inte det, vad är det då undrar jag...

Jo det är tilliten till människor, jag är den som vill att alla ska tycka om mig, jag mår jättedåligt på bara tanken att det finns någon som inte tycker om mig...

Man kan ju som sagt inte Älska alla men man kan acceptera att människor är olika och det är det vi inte gör...

Det finns de som frågat mig om jag hatar någon

Nej jag gör inte det, inte ens de som gett mig det bagage jag har sedan barndomen...

Vad gör man då det blir övermäktigt av känslan att en människa inte accepterar mig som jag är...

Ja det är en gåta som jag inte har nått svar på, frågan är bara hur ska man få tillbaka tilliten till människan...

Jag var arg i onödan, helt i onödan slösade jag energi på att vara arg det känns lite snöpligt att man gör så men det är väl så man är som människa, handen upp hur många är inte så?

I alla fall så var vi på mötet och jag var så nervös för jag ville verkligen hem, så säger dr att du har pratat om att vilja åka hem och du får det för du verkar stark nu...

Å jag är stark, jag fick så många kramar och lyckönskningar av alla från personalen, till och med dr sa att de skulle sakna mig och mina alla stickningar, klart att jag kommer att sakna många av dom jag med eftersom man har varit på sjukhuset i 5 månader...

Men vad grejer jag hade samlat på mig, jag har fått många vänner som jag har fortfarande kontakt med och det är skojigt. MEN det känns så skönt att få ha kommit hem...

Jag vill även säga tack för alla vänner som ringde och var glad och önskade mig välkommen hem, min faster både ringde och jag fick ett sådant fint sms av henne och hennes gubbe:

"Allt har sin tid,

även detta.

Kämpa på och

framförallt njut av

hemkomsten och

dina nära och kära"

från Greta & Bertil

Vad skönt att veta att vänner,en del släkt och grannar som har saknat mig, min faster Greta har ringt i princip varje kväll kl 6 och vi har pratat om mycket och jag är så glad att jag har haft henne, min familj, min faster och kusiner i Vindeln och vänner och så er bloggvänner som jag har haft vid min sida hela tiden...

Jag har även grannar som jag har varmt om mitt hjärta de bor mitt emot oss som har varit så snälla och hjälpsamma och de ska ha så många många kramar från mig...

Jag är så glad att få komma hem till min familj, ta tag i vardagligheter och bara känna hemma...

Har lite ont i fötterna men det ska inte dämpa ner mig, men det gör så attans ont när jag ska gå och fötterna använder man ju nästan jämt, har fått så in i norden problem i vänstra foten, förut var det höger men den är mindre ont just nu...

Har kryckor men de har jag slängt undan för jag ska klara mig utan dom, jag får halta fram istället och försöka hålla den still...

Ja då mina vänner så vet ni att ilskan har avtagit för den här gången *Skratt*