Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Inlägg publicerade under kategorin ♥KONSEKVENSER AV TRAUMA

Av Häxmamman med - 10 februari 2009 15:17

Att ta ett eget beslut från en stor hemlighet och ta steget ut och tala om det, tala till andra som man aldrig vågat säga, i 40 år blev bara ångesten större och större.


Gjorde allt för att försöka överleva alla dagar som hemligheten sänkte min självkänsla...


Men att ta ett beslut där man vet omvandlar ett kaos, ett krig emellan de man en gång trott har älskat eller man har älskat...

Det krävs enorm styrka att ta steget, hur det än är, hur många som finns vid min sida så står jag där ensam med en styrka jag aldrig anat...


Jag förstår vilken styrka jag har när man får motstånd för de som vill hemligheten hålla, jag har varit likadan så jag dömmer ingen för att de inte har styrkan...


Men de kan få styrkan om de bara släpper på den största hemligheten och låter den resa sin väg till den destination den ska...


Den som släpper på hemligheten blir dömd som brottsling, helt plötsligt är det offren som är brottslingar...

Jag hoppas att samtalet kommer att ge nått, att för det första någon som kommer, jag har bjudit 4 tror jag det är och jag har ingen...


Så stark är min styrka, jag lämnar mina folk från traumaenheten och min familj, det är jag och samtalsgruppen och de har jag inte ens träffat...


Så vi är jämnställda i samtalet så jag hoppas innerligt att de kommer nu när jag efter 40 år har vågat ta steget...

Av Häxmamman med - 3 februari 2009 14:27

 

CITAT

OM MAN VILL ATT ENS BARN SKA GÖRA FRAMSTEG, SKA MAN SE TILL ATT DE RÅKAR HÖRA ALLT POSITIVT MAN SÄGER OM DEM TILL ANDRA

-H.G





Jag vill gärna tala om hur jag har uppfattat människans tänkande och rädsla för sanning.

Jag blir alldelse yr av allt som är omkring mig för jag försöker i mitt liv reda ut allt som varit och hur jag har levt med mina konsekvenser.


Jag har ALDRIG påstått till någon att jag varit en ängel, jag har ALDRIG påstått att jag INTE är skuld till något, jag har ALDRIG PÅSTÅTT att det finns saker jag ångrar osv osv...


CITAT

BARN ÄR ENASTÅENDE VARELSER, OCH DET ÄR VI SOM SKA FÖRSÖKA EFTERLIKNA DOM OCH INTE TVÄRTOM.



Ändå finns det dom som säger att jag gjort det och det är när jag försökte berätta sanningen, i ett samtal jag fick i våras så var det en som skrek i telefonen att jag ljög, att denne hatade mig p.g.a att jag hade sagt en sak till en annan, jag nekar inte att jag skrek tillbaka...


Efter det så fick jag en ångestattack, låg i sängen och bara grät i flera timmar, jag orkade inget annat men livet måste gå vidare...


Jag är varken bitter, kan inte hata, kan inte älska...


Men jag kan ha medkänsla, jag kan gråta, jag täker på andra i första hand mm...


Men det räcker inte för dom, det som de vill är att tysta mig, inte skriva som jag gör, inte vara för mycket inpå sanningen i min blogg...


CITAT
MÅNGA SOM SLÅR SINA BARN HAR SJÄLVA FÅTT STRYK SOM BARN OCH TÄNKER: NÄR DET INTE HAR SKADAT MIG SKADAR DET INTE MINA BARN HELLER


VARFÖR inte det???


Det är sant och en dag SKA jag våga att gå ut med det och mina barn har också tanken till det för mitt syfte är att kunna hjälpa andra, kanske jag en dag törs att hålla föredrag om det som jag och mina barn har upplevt...


Hur kan vuxna människaor inte förstå vad de gör de barn som är drabbade, vad har de för rättigheter att ge oss skuld till ett brott som barn inte är skyldig till något...


CITAT

DET HÄNDER SÄLLAN ATT BARN CITERAR SINA FÖRÄLDRAR FELAKTIGT. I SJÄLVA VERKET ÅTERGER DE VANLIGEN ORD FÖR ORD VAD MAN INTE BORDE SAGT

Man är inte delaktig i brott som vuxna gör mot barn, det spelar ingen roll vad barnet gör så finns det inga rättigheter till att begå brott mot ett barn...


Men att sitta och läsa tidningen eller se tv:n där det står eller läser upp om barn som blivit misshandlad , våldtagen, mördad, då sitter vuxna människor och svär och vill stympa dessa vuxna som gjort dessa brott...


Men får de notiser inom deras egna väggar då backar de och är så rädd och det är sådant som kallas DUBBELMORAL.


CITAT

OM MAN VILL ATT ENS BARN SKA GÖRA FRAMSTEG, SKA MAN SE TILL ATT DE RÅKAR HÖRA ALLT POSITIVT MAN SÄGER OM DEM TILL ANDRA


Hur kan föräldrar, andra vuxna sitta och säga saker om vuxna som begår brott mot barn, sitta och säga sådana saker och så kanske de har barn som är ett sådant barn som är utsatt för vuxna brottslingar...


Det förekommer ska ni veta, jag vet, jag har exempel på det och det känns otroligt ledsamt och gåtan över detta kommer nog aldrig att bli löst...


Vad är de rädda för, om man känner människor som gör på detta vis, men man har bevis, man är vittne och så agerar de på ett motsatt sätt än vad man förväntar sig...


CITAT

VI KAN INTE GÖRA STORVERK, BARA SMÅ GÄRNINGAR MED

STOR KÄRLEK




Det finns de som säger att de som utför brottslighet mot barn är de bästa som finns (Vet några som gör det), hur illa låter inte det, barnen säger sådana saker för de är rädda...


Jag önskar att det här skulle någon gång ta slut, jag hoppas att det gör det efter samtalet med samtalsterapin men frågan är om det kommer någon på den???


Jag vet att jag kan vara ingående i mina inlägg, men om 300st människor läser min blogg per dag så kan egentligen ingen säga att jag skriver för mycket om mitt liv och att det finns hon, han, honan mm... nämnda i min blogg så det finns de som känner sig träffad av det jag skriver...


CITAT

SÅ LÄNGE SMÅ BARN TILLÅTS LIDA, FINNS INGEN ÄKTA KÄRLEK I VÄRLDEN


Hur många av dess 300 känner sig inte träffad och känner igen sig på en del inlägg...


På vilket sätt vet jag inte, för om de nu inte känner sig skyldig och vet att det är sanning jag skriver så skulle de väl då inte lägga ner så mycket energi på mig...


Jag blir så *Pfff* slut av dessa släktingar som läser min blogg, om ni inte gillar det jag skriver så lägg av då!!!


Idag är jag PTS drabbad efter samtalet på psykoterapin så jag är inget att ha just nu men jag kommer igen *Ler*

Av Häxmamman med - 2 februari 2009 16:29

 

Min äldsta son fyller 22 år idag, grattis min gosse/Kram Mamma

tyvärr så kan jag inte fara och fira han eftersom han bor hos en av de men jag ska göra tårta och fira han rejält när han kommer hem och present har han fått...

Av Häxmamman med - 29 januari 2009 13:49


Min tro på människan finns inte, hur kan bara tron på att lita på någon bara inte finnas.

Varför är jag så här, varför tror jag att alla vill mig ont eller skada mig, vad är det som gör att man kan bli så rädd.


Hur kan man få en sådan sålig självkänsla så man tycker inte att man har värdighet att leva.

Vad har jag gjort när jag ser i människors ögon att de vill inte ha med mig och göra.

Jag är en hemsk människa, jag är äcklig, ful, virrig, konstig, men jag vill ingen ont.


Jag vill att alla ska tycka om mig, men hur ska jag göra för att det ska fungera.


Jag ger allt till de som kommer omkring mig, jag tycker det men något blir fel.

Jag vill berätta varför jag är som jag är, jag vill sitta i förtroende med en vän och tala om allt det som gör att jag är som jag är, det är så man ser i deras kroppsspråk hur de stänger av.


Jag har ångest, jag har svårt och sova, jag blir ledsen när som helst, tappar lusten till allting, vill inte träffa folk men ändå.


Jag har tvångstankar.


Jag har förlorat så mycket vänner för att jag är just den jag är, de står inte ut med mig när de vet vad som hänt mig.


De undviker mig, de pratar inte med mig.


Jag hade en vän som jag hade umgåtts med i närmare 20 år och när jag blev riktigt sjuk i April så har jag träffat henne 1 gång och det var på en marknad och det blev inget bra möte.


Vad gör jag för fel, varför är folk rädd för mig är det för att de tycker att jag är så äcklig...


Jag känner mig så ensam så ensam...

Av Häxmamman med - 29 januari 2009 08:16

 


 

Ni som följt bloggen vet hur min kamp är för mig och mina barn, att få en upprättelse och att sanningen ska fram...


Jag har inget att dölja längre, jag talar om att jag var ingen ängel när jag var barn eller ungdom men jag förtjänade inte det jag fått uppleva...


Många tycker att jag är väldigt ingående i mina inlägg ibland, men det här är min dagbok och jag vet att det har kommit fler och fler som vågat skriva om sina känslor och liv.



Vad man än har för liv så har du vilka rättigheter som helst att skriva om vad du vill, vad du känner och dina upplevelser, men viktigt att veta att man kanske inte ska använda namn i kränkande syfte, eller kränka folkslag, en speciell kategori av människor, barnporr osv...


Om nu det finns de som sedan läser och känner igen sig personligen och känslomässigt som troligen det händer i min blogg, eller jag vet att det finns det, det kan inte jag rå för.



Jag är i den meningen, går man in på min blogg som jag vet att vissa av min släkt gör (de jag nu kämpar mot för att få fram sanningen) och jag vet via släktingar på min pappas sida att de läser min blogg och spyr sedan galla över mig.


Jag tycker de avslöjar sig själv att jag har kommit långt med min kamp, att jag har rätt för annars skulle de inte lägga ner så mycket energi på mig.

Ju mer de reagerar ju starkare blir jag.


I förrgår fick jag sitta och trösta en av mina barn för just det här som händer runt omkring oss, det är klart att det påverkar mina barn för de förlorar en stor bit av släkten.



Men jag tycker att de vuxna människorna kan fortsätta att bete sig som vuxna mot barnen.


Det blev kaotiskt från början, men jag tänkte mig för efter ett tag (för första reaktionen var att de skulle aldrig få träffas mer) att barnen ska inte behöva drabbas.


Så en av mina barn fick fortsätta att träffa sin favoritkusin och det fungerade.


Men så helt plötsligt så får mitt barn sms där det står att den kusinen får inte träffa eller prata med mig för jag har varit dum emot alla i släkten!!!



Men vi förstår inte vad de menade, men mitt barn fick ytterliggare ett sms där det stod att jag hade gjort så att en del av deras familj suttit och pratat med polisen.


Och att jag sagt saker om släkt som inte är sant!!!


MEN DET ÄR SANT OCH DE VET DET, DE BLUNDAR FÖR HÅRT...


Så mitt barn sms:ade tillbaka (för mitt barn vet allt, alla mina barn vet allt, fast inte så ingående på en del saker)  varför det blivit så här.


Jag är ledsen för att den personen som var ett barn och fick detta meddelande via sms eftersom hon inte fått reda på vad som egentligen gjort att det blivit så här.


För det här barnet hade ingen aning om det men jag älskar detta barn och jag ville inte att barnet skulle börja hata mig så därför ville jag att hon skulle får reda på sanningen bakom allt.



Jag funderar vart jag ska få kraft till den här kampen, ibland vill jag bara lägga mig ner och aldrig kliva upp.


Jag har stort stöd från några av mina fastrar, kusiner på pappas sida, mina kontaktpersoner från avdelningen jag låg i 5 mån, jag har min psykolog på Traumacenter och er alla som har stöttat mig

under hela den här tiden.


Jag vet att jag har det här samtalet att vänta på, samtal med honan och en del av de.


Något jag undrar över är om det är någon som vågar komma?



Jag ska inte skälla på dom, det är ett samtalteam som ska styra samtalet så det ska bli bra för alla parter.


Men hur kommer jag att må efter det?

Klarar jag det?

Har jag styrka?


Ja vad har jag gett mig in på, jag tror att om det hade varit bara jag som är drabbad så skulle jag nog ha gett upp förlänge sedan men nu handlar det om mina barn och de ska ha en mamma som står bakom och kämpar för dom än att ha en mamma som många har som kämpar emot och sitter och blir bitter och hatisk mot sina barn och barnbarn som är drabbade och får leva med det.




I morgon ska jag till min terapi igen, förra gången blev jag som en geléklump och hade nog bara kunnat lega i sängen hela dagen och bara stirrat i taket för det bara gick runt i huvudet av alla tankar.


Jag var okontaktbar, mer förvirrad, kunde inte äta bara kräktes, kunde gråta, hade ingen livsvilja, ont ihuvudet.


Det var biverkningar (om man kan kalla det så) av terapin, det kommer att bli många mån ga svackor nu säger hon och orkar jag det med?



VAD har jag gett mig in på?


Snälla nån ska jag ge upp?


Många kramar till alla


Av Häxmamman med - 24 januari 2009 15:41


 


Det året då jag skulle fylla 11 så bodde vi i en stad som låg i Västernorrland, vi bodde i ett hus som låg nära en skola.


Jag har inte så mycket minnen men jag fick inte gå i den skolan, jag tror att det var då jag åkte till en byskola som låg många mil bort...


Jag hade väldigt svårt att få kompisar för jag fick ofta byta skola för mina föräldrar flyttade ofta fast inom samma kommun men det var olika skolor till olika samhällen, men varför denna byskola med att åka buss...

Jag hade 2 kompisar "Ragnhild" och "Sara", Ragnhild var enligt alla speciell, hon ville ingen annan vara med går inte på varför...


Det ska finnas ett foto på mig och Sara och där kan man se att jag hade bara 1 glas på mina glasögon och det var på det ögat som jag är blind på som det saknades glas...


Mitt minne säger mig att det var så länge, varför, det var en ytteliggare grej de kunde mobba mig för...


Jag minns att jag hade en fröken som hette Elisabeth, hon had idjelångt hår och en pojke som hette "Ola" och han var inget snäll, han spottade i min mössa en gång...

Mattanten i den här skolan såg till att fiskbullar är det värsta jag vet, jag var smal och tanig när jag var liten...

Så en dag så var det fiskbullar och jag var en sådan att man skulle smaka på allt och det man hade på tallriken det åt man upp...


När jag ätit färdigt tyckte mattanten att jag skulle ta en portion till och öste upp massor med äckliga fiskbullar och jag tordes inte annat att göra än att sätta mig igen...


Jag satt och trugade i mig medans hon satt och tittade på, jag åt och kväljdes, det ringde in och rasten var slut, fröken sökte upp mig och tyckte det var bra att jag åt så det var ingen fara jag kunde ta god tid på mig...


När målet till slut var uppäten så fick jag gå, jag satt på toaletten, grät och kräktes...


Fiskbullar kommer aldrig in i detta hus...

År -78, drog familjen iväg till Jämtland, ett litet samhälle som var rejält på den tiden, idag så finns det kanppt något kvar och jag är borta från dåliga minnen på detta samhälle...


Pappa flyttade först, vet inte hur länge men under tiden så fick jag en brevkompis därifrån så jag skrev och hälsade på hon innan resten av familjen hamnade där...


Jag tyckte aldrig om att flytta dit, det var aldrig bra och mobbingen var ett stort faktum i detta lilla samhälle...


Hur många gånger önskade man sig inte döden för att man orkade inte med mobbing, föräldrar som inte var som de skulle och andra vuxna som skadade mig...



Jag gåter när jag tänker på det här men jag har inte så mycket minnen jag kan berätta det mesta är dåliga minnen, men det är inte kontigt tycker de som tar hand om mig på terapin...


Det är vanligt fenomen att de onda minnena tränger igenom de goda, men sedan vad är gott och vad är ont...


Det fanns för det mesta en baktanke i deras goda gärningar, man visste aldrig, när, var eller hur...


Denna ständiga rädsla man gått med i 41 år och ändå har

man överlevt...

Av Häxmamman med - 23 januari 2009 09:32



Hittade den här bilden och kom då på hur många fobier jag har och det är så att det blir fler och fler för varje år...


Tyvär så är det så, som jag förstått det att det är konsekvenserna av mitt trauma...


En del av mina fobier:

* Spindlar ( Har kört av vägen för spindel, skrikit i bilen så gubben tvärbromsade för han trodde att det kom ett djur mm... )

* Skalbaggar ( Kusar överhuvudtaget )

* Fåglar ( Duvor på stan, skriker om dom kommer emot mig )

* Fulla personer ( Spelar ingen roll om jag känner dom )

* Närgångna människor ( Framförallt om de kommer oförhappandes, gäller även mina barn )

* Åka buss ( För många i bussen så kan jag låta bli att stiga på )

* Gå in i ett rum där det sitter mycket folk ( Kan vara de jag känner )

* Gå på toa ( Spelar ingen roll hemma, borta eller ofentlig )

* Knivar ( Har blivit knivhotad 2 ggr )

* Ensam ( Bara rädd för senamhet huvudtaget )

* Tandläkaren ( Lukten och om de måste laga och det hamnar grejs i halsen så kräks jag )

* Doktor ( De måste ta på mig, man måste ibland klä av sig osv )

* Stå i kö ( Allmän olustkänsla )

* Stor folksamling ( Man vet inte vad som kan hända )

* Spöken ( Tror på dom )


Det finns säkert mer men jag tycker det räcker nu, det skulle vara skoj om ni som skriver en kommentar kan berätta lite om era fobier...

Av Häxmamman med - 21 januari 2009 21:19


Idag är det det tungt, jag har varit till stan och träffat min psykolog, hon är underbar och otroligt duktig.

Jag har gått hos henne tror jag snart i 2 år om inte mer, det är som det är med minnet som ni vet *Ler* inget att göra åt det inte…

Jag har inte träffat henne på 4 veckor nu så det kändes x-tra jobbigt för nu började den riktiga kampen om att födas på nytt som jag kallar det…

Jag ska få träffa en dr som har specialiserat sig på Manodepresiva syndrom, för mig är det ett negativt tills jag riktigt visste vad det betydde…

Eller så är det bara att jag tar allting så negativt när det gäller mig själv, troligen är det så men just nu så sätter jag inte mig själv högt, jag ser igenom mig själv när jag ser mig i spegeln, vem är jag?

Jag har PTS, jag kanske är Manodeprisiv, jag är präglad, av en hård barndom, jag är präglad av en hård uppväxt, levt hela mitt liv med lögner, lögner om att allt är så bra, så när man törs att kliva fram för att få ett stopp på alla lögner så får man av dom man trodde älskade mig sedan jag var liten, föddes…

Så frågan är om de har älskat mig huvudtaget, jag har alltid trott att vänskap, släktskap ska kunna ta sig igenom både svåra och lätta situationer men det var bara en illusion jag hade…

Idag så pratade vi om julen,nyår och det var toppen men jag skulle behöva prata med mina barn en och i lugn och ro…

Jag berättade att min hon som burit mig skickat julklappar till mina barn men jag ville inte det, jag tycker det är falskt att göra det, säg har jag fel…

När man inte har varit eller är en bra hon och påstår att jag ljuger och får med sig de andra som jag har burit i mitt hjärta från att de födits, tagit hand om dom, sjungit, läst sagor, de har fått följa med mig till kompisar, till skolan, bytt blöja, försökt att skydda, men det kanske det som gör att de inte tycker om mig längre…

För att jag inte lyckades skydda dom…

Jag grät idag, det är inte ofta jag gör det, jag har svårt att gråta för jag ser så stirrig ut, det har hon sagt många gånger så jag kan inte tro annat…

Jag grät över att jag är dum, ja faktiskt så tycker jag det, jag tycker att jag är dum som tagit upp den här kampen…

Jag grät över att jag orkar inte kämpa, jag är för svag…

Jag fick idag fram lite av mitt beteénde, och kan ni tänka er att hon blev inte ens förvånad över vad jag berättade för henne!!

99% av de som har haft lika upplevelser som jag har samma beteénde som jag!!

Men orkar jag att kämpa för mig och mina barns upprättelse är en fråga jag ställer mig dagligen, den tanken ger mig fruktansvärd ångest, tänk om jag sviker mina barn…

Det känns så jobbigt ikväll så det bara snurrar i mitt huvud, jag känner mig oförstådd, försökte prata med distriktet ikväll men de bara pratar bara bort, allt är så bra, det blir bra i morogn osv…

Jag orkar inte höra på det, jag orkar inte med att inte må bra, ena stunden mår man ganska bra och ena stunden mår man sk*t…

När ska det bli ett slut, när ska det kännas bra…

Ursäkta struligare text än vanligt men jag orkar

inte att ändra på den...

Ta hand om varandra/Kram från en trött Häxmamma


Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skapa flashcards