Den som säger att med tiden så läker såren har då inte fått gå igenom ett liv med traumatiska händelser som bara försöljer än i livet...

Idag så skulle en av mina förövare haft sin födelsedag, det väcker mycket känslor, han dog i förra året i februari och det ställde till mer kaos hos mig...

Han har alltid funnits hos mig sedan jag föddes, han var snäll men samtidigt en JÄVUL med det ordet kan jag inte ta i min mun för samtidigt så älskade jag honom...

Men hur i hela helvete kan man älska någon som skadat någon för livet, ja ni den frågan har jag ställt mig många gånger...

STOCKHOLMSYNDROMET

i all sin ära är det som framträder här...

Menmenmen...

Fan, ursäkta mig att jag svär, jag orkar fan inte med att ha det så här...

Jag går på traumaenheten och får/fått mycket hjälp men mina skuldkänslortal kål på mig...

Mina skuldkänslor för mina barn som är drabbad, skuldkänslor till förövarna, till honan och de...

Varför kan inte jag hålla käften som andra människor...

Svälja, tiga och bara låta det vara...

Nä, istället så kör jag in huvudet i väggen först och sedan försöker eliminera mig själv...

Jag är körd,körd,körd...

Tur att det finns så duktiga människor som kan gå vidare och bara svälja skiten och sedan låtsas som det aldrig hänt något, låter det vara och dessa kan bli återförbrytare med lätthet...

Fan jag orkar inte med all denna jävla falskhet, skitprat...

Finns fan de som NJUUUTER av andras svårigheter...

Ta ert förbannade jävla flin och sätt er i skogen så kommer trollen och äter upp er...

Tror ni inte att man kan klara sig utan falska människor som bara blundar och hånar för det som händer omkring er...

Äh, jag bryr mig inte...

Jag har klarat mig förut så gett jag väl klara mig nu å...

Less, förbannad, ledsen, misstänksam...

Nähä!!!

Tror ni det???