Först vill jag tacka för alla kommentarer & fina ord som jag fått från er, jag hoppas verkligen att det här året ska bli något bra för er alla...

Många undrar hur det har varit under tiden tystnaden har legat som ett lock i min blogg, det har varit som en berg & dalbana, jag är glad för varje dag som jag kliver upp ur sängen & kan bara vara med familjen...

Umgänget har jag inte orkat med & tacksam är jag mot de vänner jag har att de har stor förståelse, det är så illa att jag åker ner på samhället ungefär 1- 2 ggr i månaden för jag klarar inte av miljöer som känns otrygg...

Med otrygg menar jag att vart jag än är så kan jag & ofta möter jag på de & jag blir så ledsen varje gång över att de inte har förståelse...

Som en klok människa sa till mig

"Om de kan acceptera att du vill ha en rättvisa för dig & dina barn, att sanningen ska fram & du accepterar att de vill inte att sanningen ska fram då skulle det bli lugnare"

Och, J, faktiskt så låter det otroligt ljuvligt i mina öron, men när man stöter på de & man bara låtsas som man inte känner varandra så sliter sorgen i mitt hjärta, jag undrar ofta om det är bara jag som känner så...

När jag tror att allt är lungt, då kommer den där ironiska gubben fram ur lådan & man möter de & såren rivs upp igen och igen...

Vi försöker, jag och min familj, låta bli att tänka på dom, kämpa med vår trauma, kämpa för rättvisa, kämpa för ett förlåt, kämpa för ett erkännande dag ut och dag in...

Så känns det någorlunda bra, så kommer en dag som skyltsöndag, helt plötsligt så står de framför oss när vi ska se på fyrverkerier, ångesten river i mig, jag känner att jag har inget utrymme att vara säker på...

Eller som nu i jul vi var till äldsta dottern & firade jul utanför Örebro, vi far på lördagen till Mariebergs köpcenter & på vägen dit säger jag till dottern, hennes sambo & min sambo

-Hur stor är inte chansen att möte en av de:s familj eftersom en av de bor i trakterna...

alla skrattade & sade att det var större chans att vinna på Lotto, men efter 10 min så vilka möter vi inte vid den andra entren...

Jag grät hela vägen hem till dottern, jag kände -JAG VILL HEM, låsa in mig innanför mina väggar där jag känner mig trygg...

Idag så revs det upp ytterliggare med att en av de komenterat i min ena dotters blogg på ett omoget sätt tycker jag...

De har sagt att deras barn & de ska aldrig mer bry sig om oss, de ska aldrig tänka på oss, de hatar oss, men varför i hela friden då smyga in & läsa våra bloggar...

Låt oss vara...

Varför läsa våra bloggar när ni inte ens törs att ställa upp på ett samtal med mig & samtalsgruppen för att reda ut allt...

Nä banne mig, jag ska åter igen säga att jag är INTE perfekt, jag är en som gör defenetivt fel & tror tills motsatsen bevisats att jag är född av misstag...

Det handlar inte om självömkan, det handlar helt enkelt om hur jag upplevt min uppväxt & er behandling de sista åren...

Därför så kan ni väl vara så reko att ställa upp på ett samtal, jag förstår inte vad ni är rädda för...

Vad jag vet så är det just sanningen, men sanningen gör ont, OCH jag vet att ett barn som är utsatt för övergrepp är inte medskyldig på något vis...

Sedan får ni säga vad ni vill...

Som sagt jag hade hoppas på ett fint år, där jag orkar att kämpa, menmotgångarna ar ner mig & kraften tar slut...

Jag orkar inte ens gå på traumaenheten, jag har nu avsagt mig tid efter tid, jag orkar bara inte...

Ja ni, får man säga att man önskar sig på en annan plats, jag tror faktiskt att vägen för mig blir ljuset & inte mmörkret...

Hm, lite humor får jag ha, det är ju faktiskt bara den 1: Januari så då kan jag ju inte säga att det inte blir ett bra år, eller hur *Ler*