Hej alla som läser min blogg, det har varit mycket under den här sommaren framförallt för att ta igen hela förra sommaren som jag gick miste om eftersom jag låg på sjukhuset... Jag har fått en kommentar av en anonym person, egentligen brukar jag inte svara på sådana men känner att den här gången kan jag bara inte låta bli...
För det första så vill jag säga till dig anonyma person, tydligen har du följt min blogg väldigt bra och eftersom du är intresserad och frågar mig så vill jag även påpeka att det är lite fegt att fråga anonymt, men men det är upp till var och en...
Jag tycker att du låter lite spydig i din kommentar och det tycker jag att du inte har någon befogenhet till för det är ju så att det jag har skrivit är inte ens en bråkdel av vad som egentligen hänt, så, JA, enligt mig och även andra så har honan och hennes släkt skadat andra människor inklusive mig och en del av mina barn och det är inget jag bara påstår utan det är ren fakta...
Denna kommentar fick jag:
Hur kan du sakna en mor att ropa på när du inte vill ha med din mamma att göra? Likadant hur kan du sakna dina syskon när du har sagt ett antal ggr här ute på bloggen att du inte vill ha med dem att göra. Enligt dig så har ju din mor gjort både det ena och det andra mot dig och ändå så saknar du henne. Förstår mig inte på dina tankar. Du får ju gärna förklara hur du kan sakna någon du verkar avsky.
av En som har sina funderingar 2009-09-04 12:07
*******
Jag ska försöka att förklara för dig så gott jag kan...
Ja ni som undrar, vad är det som gör att man kan sakna sin mamma, syskon eller släkt huvudtaget fast de skadar oss att ha kontakt med dom...
Enkel förklaring finns, hur det än är så strävar man alltid till att duga, bli älskad osv...
Och det göt vi alla fast det är många som inte erkänner det, mamma är alltid mamma, pappa är alltid pappa osv...
När man är liten så gör detta trauma att man förtränger av rädsla och man får veta att man är oduglig och man blir skadad av vuxna människor...
Men ändå så blir du uppfostrad att visa respekt, kärlek osv vidare till vuxna människor fast de inte ger tillbaka, bland vuxna som skadar barn finns det inget som heter ge och ta, utan det handlar om att ta allt vad barnen har i värde för att de ska själva må bättre...
Helt enkel förklaring är att man är uppfostrad, och alla strävar efter kärlek och att duga för den man är så därför så finns saknaden av en mamma och de andra som älskar mig fast jag har dragit fram sanningen som är så svår för oss alla...
Eller ska jag bara ge en ännu eklare förklaring, vem ropar man på vid en situation som är väldigt svår
Jo
GUD
vare sig du tror eller inte tror på honom...
Så egentligen är det ett svar du kan gnaga på...
Varför ropar eller ber vi till gud även om vi inte tror på honom...
Ja varför saknar jag mamma eller släkten när jag inte tror på dom längre...
Kan inte förklara på något annat vis men hoppas att du fått någorlunda svar...
Ha det gott/Häxmamman
Helen
9 september 2009 19:03
Hej..
Bläddrade lite i din blogg och ser att du heter Helen, som jag, är några år över 40, som jag och kommer från Jämtland, som jag.. Lite komiskt.. Lycka till i livet, förstår att det inte varit lätt.. Kram
http://hesa.bloggagratis.se
Candy
10 september 2009 08:09
Fattar inte vad som är så svårt att förstå för den där personen. Jag har kass kontakt med min familj, men det är klart att jag ibland kan sakna dem ändå. Jag saknar den lyckliga familjen jag inte har, att ha en familj som bryr sig om mig och som jag kommer överens med. Saknar inte deras personligheter specifikt, utan mer att ha en normal familj som de flesta andra.
Och förklaringen med Gud är bra. Jag tror inte på Gud, tycker religion är mycket skit. Men i de svåraste stunder kan jag be en bön eller skrika: gud hjälp mig!
http://eyecandy.devote.se
Eva S
10 september 2009 19:51
Det är väll inte så konstigt att man saknar sin mamma och sina syskon. Om dom nu handlar på ett sätt som skadar mig så måste jag kanske ta avstånd från dom för att klara mig själv och mina närmaste som behöver mig. Det är ju inte den mamman jag saknar i så fall utan en mamma som alla barn borde få växa upp tillsammans med. En mamma och syskon som kan stötta, ge goda råd eller bara lyssna. Ett givande och tagande som du säger. Vuxna som tillrättavisar men också bekräftar att man duger.
Sköt om dig och må gott
http://www.eva.sundstrom.st
Charlotte
11 september 2009 07:58
Om du bara visste så orolig jag varit för dig, jag är glad att du haft en sommar som varit bra och att du nu är tillbaka.
Anonyma kommentarer är svåra, så fegt att inte säga vem man är som undrar eller har funderingar. Bättre att hålla tyst om man inte vågar stå för vad man vill fråga om eller har funderingar över, jag svarar i regel inte på anonyma kommentarer inne hos mig men det är jag det. Jag tycker du gav ett mycket bra svar till den anonyme.
Varför kan man inte sakna den som gjort en illa? För i grund och botten är det väl personen som var innan allt hände som man saknar, inte den personen som svek och gömde sig bakom osanningar för att den inte vågade ta itu med sanningen. Jag förstår precis vad du menar, för till Gud kan vi be i svåra situationer oavsett om han nu finns eller inte och då kan man också sakna den man tagit avstånd ifrån.
Jag hoppas du har en fin höst med familj och vänner. Jag ska strax gå och mata "paddan" och sedan blir det kaffe, känner att förkylningen lurar runt hörnet och det är inte så trevligt. Kramar om dig!! Jag är också tillbaka i min blogg och lite gladare än vad jag varit under sommaren. Ta hand om dig.
http://charlottas.bloggagratis.se
Ann-Christine
13 september 2009 20:33
Hej alla medmänniskor!
Ja, ibland är livet inte bara väldigt grymt, utan också otroligt obegripligt! Att trots fruktansvärda upplevelser som vi sexuellt uttnyttjade har med oss. Så har eller rättare sagt, hade, åtminstonde jag ett HOPP, om att en dag få upprättelse och ett FÖRLÅT och -Vad kan jag göra för att gottgöra de handlingar som gjorts? Och massor med KÄRLEK och omtanke förstås. Men idag inser jag att det kommer nog knappast att ske, utan det gäller att leva i nuet, så gott det går och inse kalla fakta. Detta hopp gjorde att jag som barn till mina föräldrar ville tro dem om gott, ville tro att dem kunde skydda mig, ville tro att dem fanns där när jag hade tunga stunder, det är detta hopp, för mig i alla fall, som gjorde att jag försökte ha kontakt, med både förövare och den som stod bredvid och inget reagerat, på att hennes barn har syntom på, att barnet inte mår bra. Hopp. lojalitet, blodsband, med nedärvda, eller inlärda, eller är det helt naturligt instinkter i en avkomma, för att det gäller att kunna överleva och få den vård och omsorg så vi kan växa oss stora. Idag kan jag själv välja att ha eller att inte ha kontakt med det som gör så in i HELVETE ONT. Men det fråntar inte att känslan av att sakna dessa personer, som jag trots allt, har genetisk bindning till, att den känslan finns där. Det är nog rättså naturligt. Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan. Mitt kroppsminnet gör, att jag mår fruktansvärt dåligt, när jag träffar eller på annat sätt umgås med dessa "sjuka" individer. Då är valet hos mig, vem är det som ska må bra, är det jag eller de personer som gjort mig illa. Men jag kan ju ändå ha en längtan till ett fantasisenario, att allt blir så bra och att alla lever lyckliga i alla sina dagar...
Men hoppet om ett bra liv, det önskar jag mig idag och för dig, Häxmamman, och till alla er andra, i all framtid, och till alla ni andra som känner igen er och även till alla som inget förstår. Jag HOPPAS att det löser sig! Många varma kramar till dig Häxmamman och till alla andra, från mig./En Medsyster
Lena
13 september 2009 23:32
Halloj gumman,
Vad skönt att få ett inlägg från dig. Då vet jag att du mår hyfsat bra och orkar skriva. Sedan att du har fått en fråga som i sig visar på en människa som inte har varit med om något. En naiv människa som troligen har en bra gemenskap med familjen. Det är ju bra för denne/denna. Har märkt att människor som inte har blivit ärrade på ett eller annat sätt har en tendens att döma. Men sedan när de själva får ett litet ärr är det jättestort och måste blötas och diskuteras. Säger som en känd människa sa: Det är synd om människorna.
kramis
http://aforia.blogspot.com
Eva
17 september 2009 18:04
Man kan sakna en modersgestalt och till lika kan man sakna syskon man inte har.
Tänk alla ensama barn eller fosterbarn,varför skulle inte dom kunna sakna en mor o syskon dom önskar att dom hade...
Kram !
http://urmoderns.blogg.se
malin
20 september 2009 11:46
Jag förstår dig helt och håller varför du saknar din mamma fast g´hon gjort saker med dig!! Då får säga till och jag har fattat det fel!! :) Även om ens mamma kanske har gjort saker mot en själv, så älskar man väl sin egen mamma innerst innerst inne.. ellerhur?
http://malinbloggen
Skogshuldran Titti
24 september 2009 20:55
Det är väl självklart att du saknar samhörigheten och tryggheten med en mamma, så som en mamma bör vara!Just den här mamman gav inte dig den grundläggande trygghet varje barn har rätt till. Så därför saknar du såklart en mamma som kan ge dig detta!
Det kan inte jag ge dig, men jag kan ge dig lite positiv läsupplevelse! Roligt att du är tillbaka på bloggen igen, tycker jag. Har saknat dina genomtänkta kommentarer hos mig!
Kram!
http://skogshuldran.bloggagratis.se
Monachos
24 september 2009 23:49
Klart man kan sakna en mamma - det gör jag också. Jag saknar att ha någon som jag kan ringa till och anförtro mig till när som helst. Som jag kan berätta saker för och umgås med som så många andra gör med sina mammor.
Nu har jag inte den relationen med min mamma och har aldrig haft och kommer aldrig få. Har brutit helt då hon tog så mycket energi från mig. Aldrig ett trevligt ord, aldrig beröm, aldrig annat än nedvärderande ord. Men visst saknar jag en mamma - dock inte den som födde mig.
lollo
27 september 2009 19:46
Jag arbetar nära med saker som det här...Och man kan sakna även det onda.Barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp,saknar ibland dom som utsatt dem..för det är en livsstil och den ända kärlek dom vet.Svårt att förstå om man ej blivit utsatt,och en del bara hatar de sina..vi fungerar på olika sätt.Så jag håller med dig1
Ha det så gott!kram/lollo
http://lollopettersson.bloggplatsen.se
tussegumman
3 oktober 2009 10:35
Hoppas att allt är väl med dig min vän. Jag förstår att du kämpar på men hoppas du känner att vi står bakom dig i din kamp. Önkar dig allt gott! Många kramar frå Tussegumman
http://tussegumman.blogspot.com
Kina
6 oktober 2009 15:15
Hej vännen, första gången jag hittat hit :-) läste ditt inlägg här och jag håller helt med dej. Har själv varit utsatt för samma sak som du och fått samma diagnos. Jag är 54 år och har tagit avstånd från min mor pga. att hon inte skyddade mej som barn och inte heller behandlade mej som människa eller dotter som vuxen. Har på senare år efter mycket terapi kommit fram till en viss trygghet i mej själv och har underbar kontakt med barnen mina. Det får räcka så för min del. Man måste inte alls förlåta sina föräldrar som en del vill påskina. Jag mår så mycket bättre sen jag sa upp kontakten och stod upp för mej själv. Så låt ingen trycka ner dej eller tycka en massa om dej. Kärlek och värme från Kina i Bollnäs.
Christin
6 oktober 2009 19:06
Hej, Jag gillar att titta in här ibland, men det är smärtsamt att läsa om dina upplevelser. Klart man ropar efter något som man fått lära sig skall vara tryggt, få känna samhörighet med men när det inte stämmer och man mår dåligt av det så tycker jag det är väldigt starkt att ta avstånd i från det, det är en plikt du har emot dig själv och ditt liv att göra så gott du kan med det bagage du fått. Jag tycker du är stark som är så öppen. Christin i Linköping.
anonym
12 oktober 2009 23:24
Jag skulle bara vilja påpeka en sak, att nej, ens mamma är inte alltid ens mamma, oavsett vad de gör. Om din mamma/pappa lämnar dig för den hon/han älskar. Om hon/han väljer sin älskade framför dig bara för att du och den hon/han älskar bråkar med dig. Personligen så anser jag att man gjort för mycket fel då, eller en mamma eller pappa som överger sitt barn när det är litet och inte kan klara sig i världen? Så själv skulle jag aldrig sakna någon som skadar en själv, utan snarare den person som den här människan var innan.
Eva
19 oktober 2009 11:59
Men fy vad obehagligt med såna där anonyma påhopp. Ta bort dem bara, det gör jag. Tycker det är fegt när människor bär sig åt så där.
Du, jag läste att du träffat Terry Evans. Har du haft kontakt med andra medium också? Jag försöker nämligen få kontakt med någon som kan hjälpa mig med mina problem.
http://detspokar.blogg.se
erica
20 oktober 2009 01:43
Hej hej, här har du en annan Jämtlandsmamma! Ville mest lämna ett litet avtryck och säga att jag tycker du har en bra och läsvärd blogg. Jag bloggar också, mest om mat, inredning och sånt...en feelgood blogg från Frösön;=)
Kram på dig!
http://www.metrobloggen.se/richielife
jenny
24 oktober 2009 17:04
Hej!
Att man kan sakna sin mamma fast man avsky henne ändå, hade du ett väldig bra svar på fast man ig inte vet själv..sitter med i liknande sist, dock är min mamma död nu då hon söp ihjäl sej men jag hatade henne för allt hon har gjort mot mej och min familj men ändå älskar ja henne. VI är inte mer än människor.
Kram
http://evelines.bloggplatsen.se
Malvina
27 oktober 2009 14:38
Hej underbara människa!
Jag ville bara säga att jag tänker på dig då och då och undrar hur du har det. Jag har nog inte varit inne på bloggen på flera månader men kom att tänka på den för ett par dagar sedan så nu sitter jag och kikar lite på vad du har haft för dig och funderat på den senaste tiden. Tycker att du är en jättemodig och stark kvinna och önskar dig all lycka.
Kramar i massor/ Erika (Grahn)
Mirja
28 oktober 2009 11:20
Hmmmm...
Konstig kommentar du har fått av "anonym".
Hur kan det vara svårt att förstå att man saknar någon?
Man kan till och med sakna en mor.... och en far med för den delen som man nästan hatar :-(
Man saknar väl kanske inte just dem.... men det man saknar väl skulle vilja att de var....
Lena
31 oktober 2009 20:01
Go kväll vännen,
Tassar inför att önska er alla en trevlig alla helgona.
Kramis
angelicato
12 november 2009 01:56
blir som glad att jag själv inte har nå big problems med mina egna föräldrar, måste vara jobbigt att längta efter något som inte helt gör en gott. Nu är ju inte jag så insatt, men ändå.
http://angelicato.bloggplatsen.se
lyckans smed
16 november 2009 20:01
Jag förstår precis, och gjorde det innan du skrev detta också...
Så klart att man kan ha en sorg över att det är som det är.
All lycka till dig...
http://www.lyckosmide.se
Linnéa
25 november 2009 20:58
Hej skulle du kunna vara jätte gullig och hjälpa mig med min marknadsundersökning jag gör för mitt bröllopsfilm-företag? Det är bara tre frågor och går jättesnabbt, skulle verkligen behöva din hjälp! (Svara på min blogg)
Fråga 1: Kön?
Fråga 2: Hade du varit intressear av att köpa ev DvD med ditt bröllop (vigseln) på? Filmat med hjälp av två professionella filmkameror, redigerat och utbränt på DvD skiva i ett fint fodral.
Fråga 3: Hur mycket hade du som max, kunnat tänka dig att betala för tjänsten? Under/ Över 3000 kr?
http://rubin.bloggagratis.se
Gela
2 december 2009 14:51
Hittade in hit av en slump. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Kunde ibland vara mina egna ord. Maskrosbarn som jag är.Ta hand om dig och de dina. MVH
http://gelashemochtradgard.blogspot.com
Ima
8 december 2009 10:05
Hej,
Hittade till din sida via enbartblogg. Har inte hunnit läsa igenom hela bloggen, men en stor eloge till dig som tagit tag i det som varit.
Dessutom att du pratar ganska öppet om det.
Jag är säker på att det ger styrka till oss andra som har en del kvar att arbeta med.
Fortsätter att kika in här!
Sköt om dig så länge!
Ima
http://www.lifeofima.blogspot.com
shewolf
16 december 2009 01:30
Jag tycker jättemkt om din blogg...men var är du nu?
Det var längesedan du skrev...jag gillar människor som är i hjärtat och det är du verkligen...kram till dig
http://shewolf.bloggplatsen.se
thara
27 december 2009 20:04
Ger dig en kram... även häxor behöver sånt ibland även av okända :O)
Ha ett bra nyår...
//T
Marie
1 januari 2010 19:05
Hej!
Har inte läst igenom hela din blogg, men såg en kommentar om hur du kan sakna din mamma... Jag förstår dig väldigt bra och har brutit med min mamma, ett av mina syskon har valt mammas väg och två försöker vara neutrala.
Det är jobbigt att inte ha sin mamma där, man vill kunna ha henne i sin närhet för den tryggheten som hon SKA ge som mamma. Men när man inte får den så får man istället stå på helt egna ben och ibland får man ju falla. Dem periderna hade det varit skönt att ha sin mamma där. Men har man en mamma som man inte kan lita på så är det bättre att inte ha någon mamma där alls.
Man får bli stark i sig själv istället och hitta andra som kan fylla ut det tomrum som en mamma lämnar även om man väljer bort henne själv.
Lycka till!!!
Kram
Marie
http://www.lindblomma.blogg.se
milo
2 januari 2010 20:00
tjingelingen på dej!
ja nu var det länge sen..hoppas du haft det fint i helgerna..
önskar dej detsamma...Ett Gottt magiskt År 2010!
kramekramisar till dej!
http://ljussyster.se
LL
2 januari 2010 22:27
Hej ! Har oxå spöken etc hos mig... du kan läsa om det under kategorin mina spöken på min sida
Ps Önskar dig ett underbart 2010
http://undressed.blogg.se
billiga webbhotell
