Igår blev det en sådan tung dag igen, när jag satt hos min psykolog på Traumaenheten så gick vi igenom det kommande samtalet som förhoppningsvis blir av den sista Mars...

Förhoppningar är att några av de ska komma i alla fall, jag vill så gärna ha svar på en del frågor och ha möjligheten att prata med dom och att det finns de som kan hjälpa oss att styra så det blir ett riktigt samtal...

Ja den som lever får se heter det...

Men luften gick ur mig redan där hos henne, jag är rädd, ja vad kan jag är rädd för kan jag inte säga här och nu men rädd och ledsen är jag över det som är och har varit...

Jag hade med mig kort från mitt förra liv säger jag, för nu ska ett nytt in efter 40 år och man kan hoppas att ordspråket "Man kan inte lära gamla hundar att sitta" inte stämmer, för jag behöver verkligen ett nytt liv där jag kan hantera min sorg, destruktivitet, rädsla, självkänsla, tillit till andra människor...

När jag for hem med bussen så var det så att jag satt och grät och försökte sova en stund, men det gick inte för mycket tankar...

Kom hem och sonen sjuk, a jobbar eftermiddag så kvällen blev så tung, men maten var ordnad, omtänksamma familjen som ordnar till det när de vet hur det kan bli...

När sonen fått alvedon efter kollad feber 39.1 och han fått en glass så var åter krafterna slut...

Jag damp ner på köksgolvet och orkade inte ens lyfta armarna, jag grät, tårarna rann och rann...

Tur att sonen somnat en stund...

Jag kände att jag måste bara lägga mig, kl åtta då låg jag men även med insomningstabletten så kunde jag inte somna, låg bara där som om jag var en geleklump...

Jag orkar nog inte så mycket idag heller, tänkte besöka er runt men jag tror att det är för tufft just nu, men ni ska veta att jag är väldigt tacksam för er omtänksamhet och jag hoppas att jag kan ge tillbaka...

Kramar till er alla