Häxmamman i Jämtland med sitt vimsiga & stickiga liv

Alla inlägg den 13 mars 2009

Av Häxmamman med - 13 mars 2009 10:11

Jag vill gärna skriva ett brev till dig som egentligen skulle ha älskat mig, jag är ett barn, kommer alltid att vara ett barn för dig...


Jag såg dagens ljus för ca: 40 års sedan, jag vet att det inte var lätt att få barn på den tiden och barnafäderna var styrda och de hade inte mod att säga ifrån och så var det även med min far...


Jag har fått en liten historia om när jag föddes, lite difus har du berättat för mig, jag vet att det var inte vanligt att pappan deltog vid förlossningar men jag har inte fått någon uppfatning om min pappa var med...


Men jag har hört att han bad dig skynda på för att han hade blivit ombedd av sin svärfar att hinna på systemet och det måste ha varit fruktansvärt att få sådana ord när det ska vara den största glädjande upplevelsen man får var med om, att få ett barn...


Jag kan förstå om sorgen över en oförstående man, far och få barn i unga år gav konsekvenser som satte ärr i min själ...

 

De åren som kom gav mycket sorg och rädsla, där ni som föräldrar som ska älska sitt barn ska finnas som ett skydd...


Jag är inte bitter, arg eller hatisk, jag har bara frågor, frågor varför det har fått blivit som det blev för mig som barn...


Jag vet att du inte förstår, det har aldrig hänt, vi har haft det så bra utom för pappas drickande och jobbande...


Men man är två, varför kan jag leva ett liv med min familj utan att håna, såra eller låta en enda människa få skulden...


Allt förnekande om att man är delaktig i ett långt liv tillsammans med man och barn, har man bara skaffat barn, barn och barn och sedan säga att man inte är delaktig, att deras liv i barndomen inte är påverkad av dig...

 

Tänk vad mycket ansvar jag har haft, hur många gånger satt jag inte och tröstade de andra medans ni bråkade, hur många gånger försökte jag inte att skydda de mot förövarna...


Hur kan man helt plötsligt låta bli att älska mig?


Det kan inte bara komma över en dag, nej det kom redan den dagen ni visste att jag har kommit in i ert liv...


Jag har alltid funderat över min önska eller tro, sedan jag var 5 år så har jag alltid haft tron att jag är adopterad och att det skulle komma en kvinna som sa att det varit ett misstag och att hon är den som har kälek till mig från sitt hjärta...


Den önskan finns fortfarande kvar, jag vet vart jag kommer från men hoppet är alltid det sista man lämnar och den kan ingen ta ifrån mig...


Jag har många gånger haft svåra nätter, rädd och väntan på när kommer det att vara nästa gång...


Jag lärde mig att ta sorgen och rädslan som om det vore som allt annat i livet, älska er som skadat och skadar mig lika mycket nu...

Vad vet du om sanningen, varför inte försöka att prata med mig om alla mina frågor, svaret vet jag, det är för att du har inga svar, du vill inte säga svaret om att du aldrig har älskat mig...


Hårda ord, men jag tror du inte kan förneka att verkligheten är sådan, varför var du så elak, hånfull?


De dagar du var glad och älskvärd visste jag inte hur jag skulle hantera det, jag låtsades vara glad för att du inte skulle bli ledsen...


Jag har förstått idag att jag har aldrig upplevt äkta glädje med er, rädslan för er gjorde att jag spelade över min låtsas glädje...


Jag har försökt ta reda på vad äkta glädje är, det är när rädslan inte finns med, glädje som jag inte har delat med er utan den glädje jag delar med min familj, det är äkta glädje...

 

Jag har förstått att det finns ingen som kan som du, ni, alla är duktiga på sitt sätt och jag kan inget...


Jag har inget läshuvud, jag gillar inte vildmarkslivet  som ni, jag älskar min familj på ett sätt som ni inte förstår, ni tycker jag är elak och dum som inte kan ta livet på ert vis...


Det finns så mycket som jag inte är som ni men de som älskar mig älskar mig som jag är och för den jag är...


Alla frågor som finns i mitt huvud, allt jag har gjort för er har ni glömt, nu har ni bara hat och bitterhet att ge till mig...


Hur kan ni bara vända allt hat och bitterhet mot mig för att jag vill må bra, för att jag vill ha svar på mina frågor och ge mina barn en trygghet som jag inte fick själv...


Ni vänder ord till er fördel, ni är många som kämpar emot mig och mina barn, jag vet att vi inte har en chans att emot er...


Men ändå så tror jag att den äkta kärleken jag och min familj har till varandra vinner över hatet och bitterheten ni känner mot oss...


Kärlek slår hat...

Jag är den som är minst värdig på denna jord, i mina ungdoms dagar har jag själv mycket minnen av där det cirkulerade mycket, alkohol, sniffning, umgicks med de som verkligen hade problem...


Men jag hade inga andra vänner, men det ville aldrig du veta, jag hade aldrig vänner redan från att jag började förskolan, nu menar jag vänner från skolan...


Jag hade 2 vänner i trean men de varade inte länge förrän det var dags att flytta igen...


Jag ljög för dig under alla skolår, jag tog upp mobbingen några gånger, en gång sa du då vi skulle till rektorn -Vad har du hittat på nu då fast du visste vad det vi skulle prata om...


Vet du om att de slog mig ibland så jag vara nära att svimma, men jag fällde aldrig en tår...

I nian när vi skulle ta skolkort så hade jag sminkat mig och trodde att jag såg fin ut, men det var tjejer som drog in mig på toaletten och snömulade mig så sminket rann ut...

 Sedan sa de -Åh, förlåt, ni ska ju ta skolkort idag...


Det är bara en del av mitt liv i skolan, men förstår du att det behövdes en levnadstrategi även på min skola lika mycket som hemma...


Alkoholen höll mina sorger borta och gjorde mig glad, som den gången jag och en tjej drack oss berusad av vin i skolans bastu, ringde ingen lärare hem då, jag minns inte själv...

 

Funderade du aldrig varför, varför är det så här, varför blev det så här, menar du att det var så jag, som person var bara så och kom till världen för att leva ett sådant liv...


Hur många gånger visade jag inte upp ting som jag gjort och det var alltid något som du gjort bättre eller så var det något annat, glädjen över att gjort något förvandlades till självföraktning...


En gång, en enda gång, var jag med i ett radioprogram för några år sedan, minnet från det radioprogramet från min barndom var att vi lyssnade alltid på det och det har följt mig genom åren...


Den dagen jag kommit fram så vann jag med hjälp av en av de och jag ringde dig och frågade om du hade hört mig...


Nej det hade du inte och datorn kunde inte öppna arkivet så du kunde inte lyssna där heller...


Inget vad roligt, men en kommentar kom du med som jag aldrig glömmer,

-Vad valde du för låt?

- if tomorrow never comes med Garth Brooks

-Men herregud hur kunde du välja den låten?

-Den är fin och det är min och A låt

-Men den spelade de på begravningen till *

-Det kunde jag inte vet men jag gillar låten


Men egentligen var det inte det som satt sorg hos mig, det var det som jag fick veta sedan, de hade inte spelat den låten på begravningen och DU hade inte ens varit på begravningen...

 

En hatt jag tovat, första gången och jag fick så mycket beröm för den av de som var med i lokalen och höll på med hantverk...


Så fick jag besked om ert besök och jag blev så spak, ingen ro i kroppen, ni skulle bjuda på fika, men jag ville inte det med er själv...


Jag frågade min vän om vi inte kunde bjuda på fika  hos oss så jag inte blev ensam, varför jag var rädd, ja det var för att jag hade börjat min gruppterapi och de hade börjat att bearbeta mig till en anmälan och jag visste inte vad ni visste...


Men när ni kom så kom den där spelande glädjen, hetsig glädje där man inte kan sitta still, pratar och pratar...

Jag visar min hatt och det du utbrister då får alla att tystna...


-Men du vet väl att jag inte tycker om hattar!!


Den ligger nu slängd uppe i en kartong på en vind hos en vännina, jag vill aldrig mer se den...

 

När min dotter inte ville leva längre för ett år sedan och jag ringde upp dig, jag hade vänner hos mig och vi satt inne i köket när jag satt på högtalartelefonen för jag var rädd för dig och ville ha skydd från mina vänner så de skulle höra om det kom några hårda ord av dig eller de andra...


Samtalet

-* Har försökt

-Jag hörde det

-Kan du inte säga nått

-Vadå

-Att du är ledsen eller att det är hemskt

-Men du bara kan inte klanka ner på mig hela tiden, jag gör bara fel för dig...

-Det här är det minsta jag behöver eller behöver höra

-Jag med, skrek du i telefonen...


Jag lade på och grät...


Jag fick ett sms senare att du bad om förlåt och var chockad...


De andra, skickade elaka sms och jag med för jag ville att de skulle låta min dotter vara en stund för jag vet att en av de har varit väldigt påtryckande om en hel del av min dotters liv...


Jag fick inte de att förstå att jag som mamma ville ta hand om min dotter och vi i familjen behövde komma till ro och bearbeta det här...


Nä de vände mina ord till saker som jag inte sagt, många ord som jag inte sagt men de tycker att det låter så, visst så är jag med ibland...


Men kan det vara så svårt att förstå att en familj vill bearbeta ett sådant trauma vi upplevde för ett år sedan...

 

Många kommer nog tycka att detta brev är väldigt ingående och det finns de som kommer att bli arg och hata mig mer...


Men jag säger som mina vänner säger, kan det bli värre än vad det är?



Men det här är min dagbok och jag vet att många de jag har haft kontakt med i bloggvärlden mellan 1-2 år, jag har kunnat stötta de och de har stöttat mig...



Ha en bra dag alla/Kram





Presentation

Här läser ni om en 6-barns Häxmamma där livet verkligen gått upp & ner med trassel av garn & stickningar.

Startblogg

Startblogg.se
Visitkort till bloggen

Fråga mig

20 besvarade frågor

Omröstning

Tycker ni om musik på blogg, hemsidor?
 Ja
 Nej
 Kanske

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7
8
9 10 11 12 13
14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30
31
<<< Mars 2009 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Sök i bloggen

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Musik

Bloglovin1

Gratis godis


Skapa flashcards