Egentligen så ville jag inte se Englas begravning på tv:n men jag gjorde det ändå, det var vackert och samtidigt tyckte jag att det var makabert, jag vill inte döma föäldrarnas val det är upp till dom men jag hade inte gjort så, det är tur att vi är olika.

Men jag har tänkt mycket under min sjukhusvistelse, är man tyst som vuxen fast sanningen har nått fram till oss så vad händer med oss vuxna?

Jo vi tiger, vi skäms och vi törs inte att agera, vad är det för fel på oss?

Vad har man att vara rädd för?

Så länge vi tiger om misshandel, missbruk, incest, pedofiler osv så kommer ingenting att minska för när det tystas så finns det inte en chans att de som utför våld mot andra människor blir inte hindrad.

Ta som i Österrike, granar hade hört att det pågick något skumt men ingen gjorde nått, Upp med handen alla, hur många har inte hört nått misstänksamt eller sett någon sorts misär, barnmisshandel ect...

Hur många agerar och hur många blundar?

Jag har erfarenhet i mycket som har även präglat mitt liv till den jag är i dag och till hur jag är idag och det är både på gott och ont.

Jag har förstått till viss del att jag är den bästa hjälpen mina barn kan få av den erfarenhet jag har men vad som egentligen känns jobbigt är att försöka att bygga upp ett nytt liv.

Mitt liv blev som en karusell, jag måste börja från noll om jag ska släppa det jag har i mitt bagage och det är en tuff väg men jag är på rätt ställe som tur är, jag ska tillbaka i morgon till sjukhuset och det ska bli bra så småningom.

 Men tänk er för åter igen om vi tiger om brotten som förekommer bland barn  prata om det för det är enda sättet att minska ner på våldet

Kram till Engla och de två Arbogabarnens familjer från mig...