Vart är vi, vad gör vi, när ska vi förstå att när vi märker att vi bör agera när det finns något som inte står rätt till.

Här kliver till och med grannar och talar om att de har hört vad som pågått hos familjen österrikiska St Pölten.

Hm, vad är det som gör att vi inte agerar, se mitt tidigare inlägg att jag säger att jag inte ska agera mer, bara för mina barn och närmaste vännsers barn.

Hur många av oss har både sett och hört saker men inte tordas att agera? Kan man blunda om man hör att människaor skriker av dödsångest för at de blir slagen eller våldtagen mm...

Läs dessa artiklar hur kan en pappa kunna agera på detta vis utan att en enda har agerat.

Jag kan med garantier säga att det förekommer så här i norden, sverige. det finns nog någon som läser dessa artiklar och vet om sådant fall eller kankse rent av utför dessa handlingar själv.

Det finns galna människor som är medveten om det och de kan sitta där och svära och ge dödsdömda ord inför andra men kanske borde börja att danka ner sig själv...

Åter igen, vad ska man göra, tung läsning, ledsen för det...

Jag läser åter igen om Riccardo, hans grav har åter blivit skändad, vad är det som driver våra ungdomar, barn till detta eller är det för att vi behandlar våra ungdomar som barn fast de har passerat 18 år.

Är de barn då, de är ju straffbara så är det verkligen så att de får sitt straff som de egentligen borde ha.

Jag kan säga att mina barn inte är alltid änglar och det har hänt incidenser hos oss med och jag är glad om folk ringer hem till mig om mina barn gjort något.

Jag själv har varit med om där det har förekommit att föräldrar har sagt till mig när jag har agerat att jag inte vet vad saken handlar om och sedan så går folk och talar illa om mig som har agerat.

De ljuger folk full av sk*t måste jag bara säga, det är ingen hjälp för barnen, ett av mina barn har varit med om mycket och jag har tagit hand om det i den mån jag kan och jag anser är det saker som är straffbart så ska straffet självklart dömas efter brott och alla ska ta sin beskärda del man måste vara realistisk.

Jag har nu för tiden bestämt mig och har insett att jag kan inte rädda världen hur mycket jag än vill.

Sista gången jag försökte agera vid ett slagsmål vid en busshållsplats så stod ytterliggare 2 vuxna människor på plats.

Jag såg hur en kille slog en annan kille med en pinne och jag tittar om det är någon som ska agera men inte, så när jag börjar gå dit så började en annan vuxen gå dit.

Hon hade ansvar över dett, detta slutade med att den pojken som blev slagen tog sina grejer och gick, ingen frågade hur det gick för och kollade inte efter några blessyrer.

Jag sade till pojken med pinnen -Ta bort den där j*vla pinnen, dumt gjort av mig men jag var så upprörd.

Jag ringde upp rektor och lärare och vi diskuterade igenom detta, men efter någon vecka så började rykten att gå om att jag hade kallat pojken med pinnen något dumt J*vla Cp-unge!!!

Jag ringde upp den berörande föräldrern och hon trodde å sonen att det var så och hon påstod att den närvarande ansvarige person hade sagt det,

-Hm, jag ringer upp henne och frågar.

-Jag har inte pratat med henne själv men det var en kompis kompis som sade detta svarade mamman...

För det första, om nu mina barn kom hem och talade om att en vuxen sagt detta så hade jag rivit upp himmel och jord och ifrågasatt den som sagt detta men det gjorde de inte.

Så kom den klassiska kommentaren -Du vet inte vad det handlade om

Nä det visste jag inte men vad är det för ursäkt med att slåss?????

Jag ringde upp den berörande ansvarige person och talade om vad det gick för ord om henne för det är bättre så att man kan lösa allt.

Men denna incident har gjort att jag bestämt mig om att alrig agera mer utom för mina barn och de jag har tillåtelse för.

Märks det att jag bär mycket inom mig som ex på att jag böir så frusterard över allt våld dom händer...

Vilken morgon regn och rusk och huvudet fullt av tankar, inte konstigt att man får ont i sågspånet ibland *Ler*

Jag skrev mycket dikter när jag var yngre men det tog ett dråpligt och ett snabbt slut.

Jag minns att jag skrivit en sorglig dikt om en duva och visade min 7 år yngre syster som då började att enormt gråta.

Hon sprang ner och visade min mamma och det slutade med en utskällning och hon rev sönder dikten.

Min syster har på senare tid talat om för mig att hon blivit lika förvånad över mammas agerande för hon ville bara visa mamma vad fin de var.

Jag stod stolt först och trodde mig få beröm men istället så blev hon så arg, jag kommer inte riktigt ihåg dikten idag men det handlade om en duva, men nu skriver jag åter igen och ingen kan komma att ta det ifrån mig...

Får idag träffa min familj och de har ett årskort på Jamtli och vi ska gå dit, ta med fika och knata runt på museét.

Ha en bra dag

Alla hjärtliga cybervänner