Jag har alltid varit en människa som egentligen inte vill utmärka mig men kan inte låta bli för jag tycker om att se andra människor glad och kan jag göra dom glad så gör jag gärna det.

Jag är ingen som egentligen vill såra andra och jag hatar ingen, jag har genom livt haft stort ansvar för andra människor som jag velat ha.

Jag är en som tar de som har det svårt under mina vingar fast jag egentligen inte är en stark människa.

Min dotter berättade för mig häromdagen om hur hon kom ihåg att jag ville hjälpa en annan människa som var ensam.

Han var egentligen en alkholproblem, många tycker säkert att jag är knäpp.

Men jag blir så ledsen när jag vet att andra människaor har det svårt eller är ledsen och då käner jag att jag vill hjälpa vare sig de är missbrukare eller inte.

Men det min dotter pratade om var att det var en man som flyttad in till Kälarne mina äldsta barn var kanske vi 7 års åldern, jag pratade ofta med mannen och så var det någon dag före julafton.

Jag frågade vad han skulle göra, han skulle vara ensam som vanligt. Jag kände hur det knöt sig i magen för mig är julen något underbart och stort.

Jag tog och bjöd in mannen ifråga till julgröt och han tackade. Jag gick med ett leende och tänkte att nu hade jag hjälpt en människa igen och det kändes bra, men han kom aldrig och sedan kommer jag inte ihåg vart han tog vägen.

Men det här är jag i ett nötskal tycker många, men under dessa månader som har gått så har en del människor gjort att jag har tappat denna tro på -vad jag väljer själv är bra.

Men hur kan man vara så här när man egentligen inte vill synas, jo det är revolt tror jag och sedan så är det för att människorna ska BLI glada...

Jag känner mig så sorgsen och trött på allt så det är väl det som håller mig uppe, jag är så trött på en del människor som inte vill se fakta och sanning i livet, att det finns saker man måste ibland göra för att det onda ska ta slut.

Varför väljer många att dölja sanningen med ondska, anklaga att de ljuger eller far med osanning.

Vad är man rädd för, vad kan hända?

Jag har alltid varit feg och backa när det har kommit anklagelser mot mina barn och det kan ha varit sådana petiteser så de är löjligt men jag har fast jag vet tvingat mina barn att be om ursäkt fast det inte varit deras fel, allt för att jag har varit rädd för människokonflikt.

Det kallas för FALSK ödmjukhet och det har jag faktiskt levt med i 38 år många många ggr.

Men det var en gång som jag förstod vad jag höll på med och det var att jag skulle tvinga min dotter L att be om ursäkt bara för att få slut på det hela och säga att den andre fick som hon ville (det var föräldrarna som krävde ursäkt)

Då förstod jag vad jag höll på med och jag bestämde mig att det var slut med det.

Så idag så tvingar jag inte mina barn att be om ursäkt för nåt de inte rår för och de törs att stå för sina ord och tordas säga vad de tycker idag och det gör jag med.

jag et att det finns saker man måste strida för att orka leva ocg jag ska i resten av mitt liv och jag sak säga precis vad jag tycker och framförallt stå för det.

Det handlar om sitt eget liv och leva så att jag mår, jag vill att allt ska vara bra för mina barn, det inte jag fick kan jag ge dom.

Trygghet!

Min äldsta dotter tycker jätte mycket om att måla, hon har alltid varti en lite konstnär och hade hon inte tillgång till papper så fick det bli motiv på kroppen *ler*

Alla 6 barnen, sambon och jag *stolt*

 När hon var till oss för några veckor sedan så hade hon denna tavla med sig, det är Mirandanallar som föreställer vår familj, hon har till och med ritat glasögon på mig.

En bild på mina yngsta döttrar...

L till vänster är duktig på att sy och sticka, J är duktig på att sjunga och är med i kör och hon är duktig på scrapbooking och gillar att ge det till oss i överaskningar...

Idag är det mulet i Östra Jämtland men det är vamt och blött, jag har ingen insperation, men ni som vet det är inget bra.

Jag har inte funnit igen känslorna, det är tomt och jag kan inte skratta, jag har tappat bort mitt skratt.

Jag har sökt och sökt, det är kanske därför jag är så utmärkande när jag ska ut bland folk, lite konstigt, helst vill jag vara osynlig ändå utmärker jag mig så folk kan inte missa mig.

Jag går och stickar ute på byn, jag tar på mig hattar och mössor om ser konstigare ut än den andra.

Självklart så stirrar folk på mig, fnissar bakom ryggen och tycker att jag är stollig.

Men det är kanske mitt sätt att hitta skrattet igen, fast egentligen så är jag så i vanliga fall men inte så som jag har varit.

För jag känner mig osynlig och som sagt jag vill vara osynlig, kluvet eller hur?

Men jag kan tycka att det är skoj att människan blir glad av att se mig, det är väl värre om de gråter när de tittar på mig.

Undra vad jag ska utmärka mig idag när jag ska hämta sonen på dagis, sjunga lite medans jag stickar och går genom gatorna.

Frågan är vad för sång sk jag ta, ett förslag kanske?

Fick igår höra av en dam att jag var unik!?

Jo förr så gick kvinnor och stickade, de utnyttjade all dötid och de hade sina stickningar i ett förklädesficka och stickade medans de gick...

Jo då, jag vet om det men jag trodde inte det var så utmärkande men jag vet att det finns de som har knäppt kort på mig för att jag har haft stickningen i handen när jag går eller är ute huvudtaget...

Måste bara hitta nått jag kan sticka som kan vara värmande och som är lätt att ha på händerna för att kunna sticka med vantar på.

Men tar man en stickning med ullgarn så värmer väldgit bra medans man stickar.

Nu ska jag gå i duschen men där får nog det inte följa med någon tickning *Ler*

Ha en bra dag och har ni något skrattförslag så får ni gärna ge det/Kram

Jag har funderat mycket,myckt på sådant som är relevant den dagen då en person inte finns mer.

Då kan man sitta och fundera på varför gjorde man inte si och varför gjorde man inte så medans de levde.

Vad menar man egentligen, menar man att man var elak medans personen levde, om jag har vän som dör eller en anhörig så tror jag det jag skulle tänka på först är nog

Varför sa jag inte hur mycket jag tyckte om eller älskade personen men många som bla jag pratade med en bekant idag där vi pratade om en gemensam bekant som avlidit och hon sade att  personen ifråga ville röka fast han var så sjuk.

Men han nekades och 2 dagar senare dog han, så säger hon att man var dum hade man vetat så hade han fått röka.

Jaha, röka!

Då är det egentligen det dåliga samvetet som spelar in eller har jag fel, tänk om man kunde istället säga

Jag skulle ha talat om för personen att den personen var bra och att de duger som de är precis som de är.

Om jag nu visste att de satt där i himlen och viftade med tårna, miste en nära killkompis för några år sedan och hade jag kunnat så skulle jag ha berättat för han hur mycket han betydde som vän och att han var en speciell person som dög som han var.

(Han var väldigt egen)

Många vet jag pratade om hans egendomliga sätt, men inför begravning och hans död så var alla sååååååå

vänliga och de bara pratade om snälla saker.

Men vi var bara ett fåtal kompisar som hälsade på han, han hade ALS och på slutet kunde han inte prata men jag ringde och de höll i luren vid hans öra och jag kunde babbla så länge som från en ½-1 timma utan svar från han...

Det är bra när man kan vara en goja.

Jag minns att hans pappa sade till mig på begravningsdagen att han var tacksam över att jag hållit kontakten med min kompis och alla brev och kort jag skickade varje vecka.

Allt hade de samlat i en pärm och de ville att jag skulle se det och så säger hans pappa.

Jag vet inte vad i hade för sorts förhållande (jag var gift och vi var kompisar) om det var kärlek eller inte men jag är glad för sonens skull.

Vi var inte kära, han gillade att prata och jag gillade prat och jag försökte att hitta mycket skvaller till han för det som jag kunde hitta gjorde han glad.

Men det finns något jag ångrar att jag inte gjorde och det var att tala om för han hur mycket han betydde som kompis och han var en av mina bästa killkompisar.

Men visst är det konstigt hur vi kan reagera på just döden, att man skulle säga si och så, är det chock eller är det för att man inte vet vad man ska säga eller är det bara så...

Jag vill inte att människor ska gå och säga saker om mig den dagen jag dör som inte är sant.

Inget humbugg här inte, hatar man en människa så gör man, eller?

Har funderat, jag hatar ingen för jag vet nog inte riktigt vad hat är men jag kan känna djup sorg över situationer.

Jag har funderat om jag skulle kunna omvända om det fanns en människa i min närhet som jag inte talar om att jag tycker om, jag

vet att om personen är inte vid mitt hjärta innan så kan det väl inte ta plats i mitt hjärta efter döden.

Det är så det dåliga samvetet kommer, folk ångrar sig att de inte gjort si eller så fast personen kunde vara ett hatobjekt innan och helt plötsligt så älskar alla denna person...

Invecklat men det är mina tankar idag, huvudet

ner och fötterna upp...

Har kikat runt lite bland mina bloggvänner och jag känner att jag vill berätta om saker som vi har skratta åt många ggr jag, min vännina A, min syster K och min kilkompis T.

Det här började för mååånnnnggggaaaaa år sedan, vi 4 for för det mesta och månadshandlade tillsammans i Östersund och jag kan säga att det var sällan när det var någon av tillsammans i en bil så hände det garanterat något med bilen.

1. En gång när vi for till Ö-sund, jag, K och T så kom vi i första korsningen med trafikljus i Ö-sund och mitt i korsningen stannade bilen.

Men i vårt förrvirrade tillstånd med farande bilar omkring oss så istället för att jag och K som satt fram försökte att göra nått så klev jag ur från förarsidan och släppte ut T så han kunde putta på bilen

Bil: Golf

2. Jag och min vännina var på väg till Östersund och kom i rondellen och gasen hakar upp sig så fort jag trycker ner kopplingen så skriker det i motorn.

A skyndar att ringa upp exet och han säger att vi ska lyfta på gasen och vad händer då jo gasen hakar upp sig mer och går ännu fortare genom rondellen, vi tog oss igenom helskinnad och svängde in på macken och vred av nyckeln och kan ni gissa INTE ETT FEL PÅ BILEN.

Bil:Golf

3. Var till skogen med barnen och skull plocka bär och jag körde lite skogsrally och barnen på skogsvägen och det var höggräs mitt i vägbanan.

så helt plötsligt PANG! Jag hade kört in i en stor sten, mitt inne i skogen och då hade jag ingen mobil för det här var för 16 år sedan, jag slängde mig ur bilen och så ser jag att det sprutar olja ur oljetråget, jag fick panik för det var ingen som visste vart vi var och långt ut till vanliga vägen och huvva, BJÖRNRÄDD!!

Men så kom jag på, tuggummi, jag tuggade jättemycket tuggummi och proppade det i hålet och körde och så rök det och så körde jag och så rökt det.

Vi tog oss till stora vägen men där blev det stopp för då gick det inte att sitta i bilen för det rök så hemskt.

Och bilen gick sönder :-(

Bil: Golf

4. Ja och min vännina A skulle fara till Östersund och först hämta min ena dotter, hon ville inte följa med hon satt och grät i bilen för att hon visste att det hände alltid nått när vi åkte med i bilen.

Vi skrattade och sa att vi hade lånat A:s brors bil så det var ingen fara.

Vi kom bara ca: 20m från vår gård så small det i bilen och topplockspackningen hade gått.

Bil: Lånad

5.Jag och min killkompis T skulle skjutsa sin dåvarande flickvän till tåget i Bräcke och han lånade min bil.

På vägen dit så fick vi inte upp hastigheten mer i 40-50.

det blev så att tåget hann

 att gå innan vi nådde Grötingen.

Men döm av vår förvåning den gick som en klocka på vägen hem.

Bil: Golf

6. Var på Östersundstravet för Foppa var där, mina barn ville se han, gravid i  sista månaden och det var samma kväll som tågolyckan var i Kälarne.

När vi skulle fara hem så var det 2 cyklister som cyklade mitt i vägen, vuxna människor och jag MED MITT KÖRA HUVUDET I VÄGGEN FÖRE OCH TÄNKA SEDAN så sade jag åt min syster som satt i framsätet bredvid mig att veva upp rutan.

Jag böjde mig fram medans jag styrde med ratten och pekade fulfinger när vi äntligen tog oss förbi.

När vi passerar så låter bilen blööööööööö.......

OCH stannar.

Pinsamt, cyklisterna for förbi och räckte ut tungan och pekade fulfinger.

Bil: Lånad

7. Jag var på väg till jobbet en morgon 3 mil bort och dåvarande sa att jag skulle kolla olja och sagt det i flera dagar men jag iddes inte.

 När jag var strax innan i Ragunda så började det att smälla i bilen och jag skruvade upp ljudet på stereon mer.

PANG, TJONG, BONK.

Skruvade upp ännu mer för det gjorde ont i öronen ljudet från bilen.

I Ragunda korsningen så PANG som ett pistolskott så tvärstannade bilen och det kom bara svartrök från motorhuven.

Jag ringde min dåvarande och han fixade bilen till verkstad och när han rigde så sa han att det var dt, det och det.

jag säger -Jaha, var det bara det!

MEN SKRIKER HAN I TELE

MOTORN HAR SKURIT

Bil: Ford

8. Hade varit och städat på kraftverket i soleffteå och jag hade en bil som stannade så fort man släppte gasen  (fast jag hade en som var bilmek).jag hade med mig de 2 äldsta barnen och när vi var på väg hem igen så kom vi till Långsele på väg 87.

 när jag kommer susande så svänger en gubbe med STOPplikt ut och jag fick tvärnita så bilen stannade, jag blev döskraj OCH JAG DÅ KÖR HUVUDET IN I VÄGEN OCH TÄNKER SEDAN kör om de i bilen och knyter näven.

Svänger in och har lgnat ner mig så säger barnen, mamma titta och när jag tittar åt vänster då kör de om mig och pekar fulfinger åt mig.

Paret var vid 60-70 års åldern.

PAFF , vad  är det.

Jag bara gapade men en rolig historia..

Det finns fler men det här gav mig tänkande om goda skratt och det kändes skönt..

1:a April och man kan luras vart man vill, ja jag fick en sådan där aha upplevelse så jag for upp ur sängen.

vi har tyvärr börjat för ca:1 månad sedan fått in svartmyror och det spelar ingen roll hur mycket vi sprider gift så kommer de någon annanstans.

Jag har insektsfobi, flugor, spindlar, myror osv, åg i sängen i godans ro och tänkte vad fint väder det är idag, jag får nog ge mig ut på bron och sticka idag.

Så säger min son -Mamma en myra, nej 2, 3 många många!!!

AHIHOHAEIJO!!!

Jag flög upp och började rota i sängen och skaka täcket.

så hör jag HIhihihiiiii!

2 barn som kiknar av skratt i dörröppningen.

Det var det första sprattet jag gick på.

Min äldsta dotter ringde mitt på dagen, åh jag älskar er barn så otroligt, jag försöker at göra allt för er.

Men till saken, min dotter sade allvarligt att de hade upptäckt mögel i hennes nya lägenhet så hon kan inte duscha och ni som känt mig ett tag har en reaktion i vanliga fall

SPRING IN I VÄGGEN OCH TÄNK SEDAN!!

MEN det är nått med mig som gjorde att jag sade hm, det var inget bra och frågade om hon kunde bo där ändå.

Min dotter sade då April april och hon skrattade åt min reaktion som inte blev som den brukar...

Tack mina goa barn för era skämt *Ler*

Jag och yngste sonen har varit ute hela eftermiddagen, jag somnade till av värmen och sat med stickningen i hande och dreglet rinandes nerför kinden *Ler* när grannen kom med sin lille pojke på besök.

Dottern tog kort på sin sovande mamma

Vem vet kanske jag snarkade innan hon ropade Hej *Skratt*

Jaja, det bjuder jag på, måste hitta skratt, skratt måste bara göra det, vart hittar man skratt i denna galna värld.

Vad är äkta skratt egentligen när det blir för mycket...

Lite ordspråk om skratt

"Att skratta är att motionera" står det i tidningen. Typiskt! Då har jag köpt ett par dyra joggingskor i onödan."

***********************'

Den som skrattar sist, skrattar elakast.

********************

Det är ingen konst att skratta mitt i bekymren, det svåra är att vara glad.
*********************

Det är mycket vi finner skrattretande, men vi skrattar inte åt mycket.

*******************

Ingen är mera ledsen än den som skrattar för mycket.

*****************

Man skrattar när man blir omskakad och förvånad. Men eftersom ingenting chockerar folk nuförtiden så har vi humorister ett litet helvete.

********************

Nedlåtande skratt är den värsta formen av förakt.

*******************