Jag har nu äntligen gjort det, jag tog svärmors gamla micro för det här syftet i våras och nu kom jag till skott och det var såååå roligt.

Numkunde jag inte vänta med att köpa ofärgade härvor så jag tog vad jag hade.

Jag har flera nystan med Ragge strumpgarn med ca: 70% ull och det var grått och naturfärgat, men i morgon ska jag testa med lin och lite Akrylgarnet Linnea.

Jag provade mig fram med hur mycket karamellfärg man ska använda...

Men så här gjorde jag

1. Började med att välja garner

2.Eftersom jag hade nystan så nystade jag upp dom till härvor och så kom jag på att torkställningen var ypperligg för den uppgiften när man inte har någon annan som vill hjälpa till.

3. Jag blandade 2 tsk citronsyra (jag tror att den gör att färgen ska stanna kvar, att det gör det s.k tvättäkta tror jag, har jag fel så tillrättavisa mig)

Valde ut den karamellfärg jag ville ha. Jag blandade i  en hel flaska med färg, hur mycket jag skulle hälla i visste jag inte men det gick bra med hela flaskan ser det ut som.

4. Jag hällde i blandningen i skålen och blandade med mer vatten så lade jag ner garnet och fyllde på så att garnet täcktes av vatten och så rörde jag om i garnet så vätskan skulle fördleas någorlunda jämt.

Jag tror att ju mindre man rör ju er melerat blir det så den här första omgången rörde jag runt bra mycket.

5. Tur att det är en stor micro så jag kunde ha största skålen jag har...

Körde 3 min, vilade 2 min, körde 3 min, vilade 1 min, körde 2 min...

6.  När det var färdigt i micron lade jag ner garnet min tvättstugeho och sköljde garnet i ganska svalt vatten så överflöd av färg försvann (det som går).

Och resultatet blev här med röd karamellfärg

7. Så prövade jag med grön karamellfärg och då snodde jag ihop nystanen så gott det gick för jag tänkte få det randigt.

Hahaha! Sonen kommer in och säger -Blä, vad är det som luktar och det luktade faktiskt inte så gott av blöt varmt ullgarn, värre än en blöthund luktade det.

8. Så här blev det ena garnet som jag snört ihop innan blötläggningen.

9. Och här är det andra gröna garnet och det knöt jag också ihop men det syns inte så mycket och det blev en jättesnygg grönfärg tycker jag.

Och här är resultatet med alla nystan

Det har varit givande utom för att min tovade kedjepresent blev inte som jag tänkt mig så jag gav bort den till grannen *Ler* men jag börjar på en ny...

Många ggr så kommer man in i tristess, man låter dagen löpa på som den är.

*Man föds

*Man växer till skolåldern

*Man börjar arbeta

* Man träffar sin partner

* Man skaffar sig barn

 Man tycker att man har  färdigskapat sin del av sitt liv där nu det är dags att forma den så att man får leva i harmoni.

Men många glömmer tiden till kärleken.

Livet blir inte som man tänkt sig, timmarna går snabbt, dagarna går snabbt, veckor går snabbt, år går snabbt men ändå så fortsätter vi ett liv i tristess och man glömmer varandra ända tills dendagen något händer som man kunde ha påverkat om man inte hade låtit tiden bara rusat iväg.

Reta sig på strumpor som ligger på golvet, tankrämstuben har ingen kork, ingen har torkat diskbänken mm...

Man kan ibland uppleva stor sorg, tänk alla småsaker man retar sig på och så kanske den människan dör och så har man inte visat hur mycket man älskade personen...

Jag själv har mist många vänner och även släkt och ibland så tänker man på dom och man känner sorgen på nytt

1983

Första gången jag miste en vän så gick jag i 8:an, en kille som hette K han var två år äldre än mig men gick i 9:an.

Jag minns att han först rymde hemifrån och jaga hjälpte han med ett gömställe och en vecka senare dog han, han sköt sig, 16 år och tog sitt liv det var så tragisk, jag grät och jag förbannade men änså så förstod jag det inte riktigt eller ville väl inte förstå.

Sedan kom nästa smäll med bara några dagars mellanrum dog min morfars kusin Farbror Eriks fru, Tant Märta.

Ödet ville inte att jag skulle gå på någon begravning för begravning för båda var på samma dag med 15 mils avstånd och jag vill inte välja så jag stannade hemma.

1990 så fick min älskade mormor en hjärnblödning och hamnade medvetslös på sjukhus hon dog inom några dagar och det var den värsta sorgen jag hittils känt hon var fortfarande i arbetför ålder och jag hade fått mitt andra barn.

2000 då tog 2 kompisar och en kompis som jag inte umgicks med så mycket när hennes förädlrar flyttat.

Men tre tjejer på inte ett år gick bort, två av dom lämnade barn och man ensamen.

2001 så upplevde jag nog den värsta sorgen hittils och det var när min morfar gick bort, jag skrek ut min sorg jag och jag saknar han väldigt mycke än idag.

2005

Dog min bästa killkompis i ALS, en av de hemskaste sjukdomar jag kan tänka mig men jag känner ibland att jag har han vid min sida.

Så när vi bråkar så kan vi kanke tänka att är det värt det, självklart ibland så är det så att det är oundvikligt.

Ibland så känns en del dagar så tunga, man kanske har fått intryck av någon annan som är drabbad av sorg, man har själv jobbigt ibland med minnen eller annat osv...

Idag är min dag påverkad av saker som man kan känna sig maktlös, men man skulle ändå ge hela månen för att det skulle förändras till det bättre där allt som är ont bara försvann som i en Poff!!

Jag har så lätt för att bli påverkad av livet runt omkring och är man mottaglig så är det lätt att man bär andras sorg och deras tunga bördor fast man själv har fullt i sin rygggsäck.

Men samtidigt kan det vara nyttigt att få intryck av hur världen fungerar i verkligheen för jag tror att det är det som just u gör mig stark

För djupt inlägg men ändå så som jag känner mig nu...

Kram till er alla

Jag skickade in ett bidrag till kuddtävlingen hos Hemmets Veckotidning och här visar de alla bidragen och det bidrag jag skickade är stickad efter en teckning som ett av mina barn gjorde på en nalle en gång och så här blev den...

Inte världens vackraste kudde men jag tyckte om motivet eftersom min Jullan ritat den...

Se bidragen min kudde är en nalle som håller i ett hjärta och det står  Helén Jakobsson Hammarstrand

Åh kära lilla Liam och Theas mamma, jag vet vad du går igenom, jag vet hur känslan är efter att själv fått 2 för tidigt födda och att de var sjuka.

Min första överlevare, kämpe 

-93 fick jag mitt 4:e barn och faktiskt så kände jag under hela graviditeten att jag mådde inget bra, de sista dagarna innan katastrofsnittet så blev det mindre och mindre rörelser i min mage och jag blev skickad till Ö-sund på onsdagen där en läkare undersökte mig med et ultraljud drog den snabbt över magen  och menade på att man skulle inte störa barnet mer men hade han gjort som man skulle så hade han upptäckt vad som var på gång men han tyckte det var dålig aktivitet på barnet så han ville att jag skulle dricka kallt vatten, han hämtad en väckarklocka och ställde den på rigning och tryckte den mot magen och barnet rörde inte på sig.

Då säger dr jag har en specialitet säger han och trycker ner sina händer runt barnets huvu och ruckar jättehår och det gjorde fruktansvärt ont och till och med barnmorskan frågade om det var bra att göra så där, ja då sa dr men jag fick åka hem han tyckte det såg bra ut..

Så kom den dagen allt blev upp och nervänt, jag vaknade dagen efter och hade samlat på mig mycket vätska, jag kunde knappt gå för det kändes som jag svävade och det kändes som ögonen höll på ploppa ur huvudet.

Min mage var stenhård hela tiden fast jag inte hade värkar och det var nästan en månad kvar innan förlossning.

Min dåvarande man for och hjälpte en äldre man att skotta men till slut så fick jag ringa han för jag kunde knappt röra mig och magen var alldeles spitt, jag ringde barnmorskan på hc men hon hänvisade mig till Ö-sund så jag ringde dit och de bad mig komma till två och då var kl halv 11.

Men tillslut gick det inte jag sa till mitt ex att nu åker vi det spelar ingen roll vad dom säger och det räddade nog livet på både mig och den lilla tjej som kom ut...

Mitt ex körde de 10 mil på ett olagligt sätt när vi kom in till bb så kom en barnmorska och mötte oss och jag fick komma in i ett s.k förrum och fick lägga mig ner.

Hon frågade om jag hade värkar men jag sade nej men hon ville ändå lägga en kurva på mig, och så säger hon till mig att det här är inte bra och så gick hon iväg och kom tillbaka med ytterliggare en barnmorska och de kollar igen och de säger att barnet nästan har inget hjärtljud och så slår de på en larmklocka som bara tjuter och tjuter...

Det kommer in en massa människor in i det där lilla rummet och så tar de min säng och spriner iväg, det kommer folk och möter upp oss och de börjar rycka och slita i mig, de tar håll på fosetrhinnor och upptäcker då att det kommer mycket och då menar vi mycket blod...

någon sätter dropp, någon sätter kateter osv vidare och sedan tog de min säng och sprang ner till operation.

När de öppnar min mage upptäcker det att jag var en tickande bomb, min moderkaka hade nog börjat lossnat för en vecka sedan och nu satt den i små små trådar så hade den lossnat så hade vi varit döda då, min buk  var full iblod så det var därför som den var så hård men att blodet stannat kvar berodde på att hinnorna inte brustit...

Mitt blodvärde hamnade nere på 47 och min dotter låg på prematuren svårt medtagen av blodförlust och lungpaj, jag fick lugnande och smärtstillande och sov i ett eget rum närmast prematuren.

Kl 6 på morgonen kommer 3 sköterskor från prematuren och slår upp dörren, tar tag i min säng och säger att eran flicka är så sjuk så vi vet inte om hon klarar sig, de spran med min säng till prematuren och jag var alldeles livrädd.

När vi kom in låg min lilla dotter naken på ett undersökningsbord där de höll på med hjärt och lungräddning, en läkare kom fram till mig och bad mig ringa min man och säga att han fick inte köra bil själv, de var så kaotiskt hur måna dr och sköterskor det var vet jag inte, en stackars mamma satt i ett hörn och bara tittad elika förskräckt som jag.

Jag fick tag i min man men jag var inte klar i huvudet så jag kunde bara säga att våran flicka var sjuk och sedan lade jag på så dr fick ring upp igen och prata själv med dom...

i mina tankar gick, han hinner aldrig fram barnet dör innan han kommer fram, tio mil det går aldrig.

Det kom en sköteska och frågade om jag ville hålla flcikan i handen, - Nej sa jag på en gång, tänk om hon dör...

Men när jag hunnit tänka så ville jag inte att hon skulle dö ensam så de rullade fram min säng och jag höll den lilla pyttehande medan den lilla kroppen behandlades för att överleva.

Sedan minns jag inget mer, tre dygn är totalt borta och de säger att det är hjärnan som styr själv för att man inte orkar ta emot mer...

Men som tur var en hjärtspecialist från Norge där som kunde hjälpa vår dotter, annars så hade det gjort i ordning helikopter för att flyga hon till Lund men nu slapp vi det så tack du snälla Nroska dr...

Vi fick komma hem efter 3 vekor och idag har hon bara en enkel defekt som gör att hon bli blå om läpparna men det ska tydligen inte vara farligt...

Fick ett barn dess i mellan -97 och orolig var jag för att det skulle hända igen men det barn som föddes gick jag hela tiden på kontroller och hon kom 2 dagar beräknad tid med vanlig grav och födsel...

Den andre överlevaren, kämpen

Jag träffade min sambo sommaen-01 och 25 December så var vår son beräknad för nerkomst.

De n här gången var jag inte orolig för dr hade sagt att det var så få procent som drabbades av moderkaksavlossning och att det ska hända två ggr är omöjligt..,

Men ju längre grav gick ju mer mådde jag som jag mådde när jag väntade barnet -93, jag pratade om mina misstankar för min bästa vännina som varit vi min sida sedan -87 och hon kände också igen allt...

Jag tog upp det med barnmorskan på hc men hon sade det var inga problem utan det var bara vänta och avvakta.

Så var det den 25 november och vi for till Ö-sund med barnen och skulle handla till bebisen kom men vid tio på morgonen mådde jag så dålig att vi gick in på Mc donalds och träffade min äldsta dotter och till slut sa jag till mn sambo att vi får ta handlingen sedan för jag mådde så dåligt och ville hem...

När vi kom hem så gick jag och vilade mig men måste kliva upp för att mina barn skulle rida, stod på körskolan och kunde inte förstå men ändå hade jag mina aningar...

vi gick och lade oss tidigt, vaknade som in ett töcken ville inte klarna i huvudet (de säger att det var tur att jag vaknade då för annars har jag nog blött ihjäl)

kände att det var något fel så jag tvingade mig att tänka -skärp dig, vakna!

Jag kände att det var klallt och blött i min säng och tänkte f..a..n har jag pinkat på mig eller...

Men jag kände att det rann så då fattade jag att vattnet gått, så jag tänder sänglampan och lyfter på täcket och upptäcker att hela jag och sängen är blodig, jag väser åt sambon att vakna jag patade så tyst som möjligt eftersom jag ville inte väcka flickorna och skrämma dom...

Sambon flög upp och tog tele och ringde 112, de sa åt mig ligga alldeles stilla jag fick inte röra mig och sambon, ringde grannvänninan så hon kom i rask fart, sambon sprang för att göra plats åt ambulansen och så att de kunde bära in en bår...

Ambualnsen kom, sen gick allt snett som kiunde bara det kostat vårt liv, för det första fick inte ambulanspersonalen inte in båren i våra 2 90 graders vinklade hallar så de fick ta den uppblåsbara.

När vi kom ut på båren var det snöyra och snorhalt och d  glömde att lägga över en filt så jag låg blottad blodig och naken :-(

När de lägger in mig i ambulansen lade de mig åt fel håll för man ska ligga åt andra hållet om det kommer något barn så upptäcker de att de glömt barnmorskeväskan i ambulanshallen.

När vi ska åka så får vi reda på att helikoptern inte kan landa för det är en sådan dimma utan det blir ambulans men de skulle skynda sig sade de på akuten - men sa en av vårdarna ska vi inte ta med barnmorskan....

nej, nej det är bråttomt sa de, MEN vad tror ni de gör pker ca: ½ mil x-tra åt andra hållet och hämtar barnmorskan uppe i skogen...

När vi nått halvvägs så ringer tele i ambulansen och då är det akuten som är så upprörd och undrar var vi är, de ansåg att vi borde varit framme då men vi hade då kört 5 mil av 10...

Det var så att till och med en av vårdarna gav mig vattnen i ambulansen fast de visste ine vad som skulle hända mig inte ens barnmosrkan förstod vad som höll på att hända fast jag sa vad mina aningar var, när det ar ca; 3 mil kvar då kände jag att jag började se suddigt och blev frusen och det hördes som om alla pratade i en plåtburk och då visade det säg att jag hade tappat så mycket blod så jag höll å gå in i medvetslöshet...

När vi kom in till Ö-sund i ambulanshallen så hann inte ens de som var i min ambus ta ut mig det kom fem personer och öppnade dörren och slet ut mig, de skrek åt varandra olika grejer medan en dr sade åt mig att inte bli rädd för de hade gjort i ordning operationsrummet inne på ett av akutrummen det var första gången de skulle göra ett katastrofsnitt inne på akuten...

Men det var så bråttomt, alla slet och droog i mig och jag har idag sett hur litet akutrummen är i Ö-sund och att alla dessa människor fick plats och innan snittet så var ju sambon, barnmorskan från hc och båda ambuspersonal där och de stod bara och tittade och då förstod de hur allvarligt allt var, men de fick ändå en reprimand för flera saker för nästen som kommer kanske det inte går lika bra för...

Men varför vi had sådan tur var för att det kommer blod från två håll, då första barnet föddes så hade dåmoderkakan lossnat helt, om jag hade väntat till kl 2 då hade hon varit död för det för då hade man haft 6 min på sig att plocka ut barnet..

Den andra gången då var det att det blödde mest från mig och på det viset så klarade sig barnet ganska bra, sjuk blev han inte inte lika mycket som dottern...

men jag må ha två stjärnor i himlen efterom vi klarat oss 2 ggr, det gör att om jag skulle välja att skaffa ett barn till då säger dr att jag får ligga på sjukhus sex veckor före beräknad förlossning.

Men nu har jag 6 barn som tur är och jag tror att vi fick oss en tankeställare.

Man kan ha tur en och två ggr men tredje gången gillt heter det...

Så varför bråka när det finns vesäntligare saker

/Kram och god kväll alla mina vänner som får hänga med å min resa om ditten och datten

Tro, jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här
i lugn och ro i en vintervärld.
Finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,
känna tro igen.
Drömmarna vi har känns som bleka höstar.
Där har sommaren redan regnat bort.
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar.
Svaren är en viskning i en värld långt bort.
Tro, jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här
i lugn och ro i en vintervärld.
Finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,
känna tro igen.
Att vilja men inte känna är nog så svårt.
Att se men inte höra, du vänder dig bort.
Du sa: inget här är givet för sådant är livet.
I dina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan.
Tro, jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här
i lugn och ro i en vintervärld.
Finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,
känna tro igen.
Jag vill känna tro,
jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här
i lugn och ro i en vintervärld.
Finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,
känna tro igen.
Jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här
i lugn och ro.

Otroligt vackert garn, jag har fått det av Nattugglan i Robinssonbytet, tyvärr så försvann fotografierna med den gamla datorn så jag kan inte visa vad jag fått mer.

Men jag fick ett mönster på en sajl också men nu lade jag bort det och tänkte prova med en halsdu som jag ska försöka göra med lite specialgrejer...

Ett önsketänkande men det kanske blir bra i slutänden...

Tack Nattugglan för de fina sakerna och viol/lakritsgodiset jag fick

Hittade kort från när jag var liten, jag tror att jag är ca: 3-5år och se vad jag har på mig det är stickad tröja, byxa, mössa och vantar...

Här är det inga täckjacka och byxor inte, jag verkade inte frysa då i alla fall, är det fler än jag som hade bara stickat när de var liten...

Skicka mig en länk i så fall för det vore roligt att se...

Det finns en sånga som Adrian lär kajsa Kavat och jag tycker den är så bra

"När jag var liten

så var jag elak

det vet jag.

för när de sa att jag skulle pissa

så sket jag"

Lite smaklöst men ändå rolig tycker jag...

Efter mitt inlägg inatt så tänkte jag att man ska inte hjälpa andra för det går åt pipsvängen i alla fall...

Jag ska ju som sagt var leva mitt liv som jag har bestämt mig och faktiskt slösa energi på de som inte drar energi ur mig...

alltså, de som jag tycker om som de är och de som tycker om mig för den jag är, det handlar om att man respekterar varndra för den man är och inte för den man vill att de ska vara för att någon tycker att man inte passar in i deras ramar...

Men jag sade detta om att jag skulle förändra mitt liv för ett bra tag sedan  och det möttes med ironi från många som jag har i min närhet, de påstods att jag någonstanns hade uttalat eller skrivit att mitt liv skulle bli mycket bättre än andras och att det var fel att engagera sitt liv till de som man har som närmast sitt hjärta och det är det är inte bara min familj utan det är alla som inte visar ondska, illvillja ja allt som har med elakheter att göra så det är nog många som jag ger energi till...

När man upptäcker att det finns så mycket som ger en negativ energi så måste man börja att tänka om för att man har ju halva livet kvar att leva, då kan det handla om att även lämna saker och minnen bakom sig ända från barndomen och fram till idag...

Jag hittade några kort på när jag var liten tror jag är ungefär 3-5 år kommer inte ihåg...

 Jag ber om ursäkt lillasyster och så sköter du då ditt så sköter jag mitt

 Ha det så gott